Claes Janssen: docent, psykolog och universitetslektor tar 100µ LSD

Saxat från "Ord och Bild", Nummer 1, 1967.
Om Claes Janssen: http://www.ltkronoberg.se/templates/...____10288.aspx

Inledning:
Jag föddes 1940 och blev intellektuellt medveten om detta faktum 1954. De tolv år sedan dess har jag sysslat med att fundera ut hur jag skulle utnyttja det. För att skaffa mig kunskap om människans villkor utbildade jag mig till psykolog. Jag har framlagt en licentiatavhandling med titeln "Förhållandet mellan viljan att censurera och föreställningar om verkligheten." (1966) Undersökningen är emellertid bara till hälften en uppgörelse med förljugenhet. Den andra hälften handlar om outsiderupplevelsen. Outsidern är, bland annat, en människa som inte censurerar verkligheten, och detta skapar konflikter.

Tripprapport:
En disig oktobersöndag svalde jag 100 mikrogram av det så kallade "vansinnesgiftet" LSD i ett glas mellanöl. Därefter satte jag mig till bords för att äta lunch med en god vän, vars gäst jag var, hans hustru och deras två år gamla dotter. Klockan var ungefär tolv. Vi åt fiskgratäng. Bordet vi satt vid var paprikarött, och på det låg - något som jag snart skulle bli varse - bland annat två äpplen.
Vilka föreställningar om vad som hände uppväcks hos er själv? Någon, som har fått veta att drogen skapar förvrängningar av verkligheten liknande schizofreni, tror kanske att jag blev vansinnig. Om ni är introspektiv, har ni sannolikt i stället uppfattat att LSD ger upphov till en djupdykning i det omedvetna, varvid vederbörande upptäcker känslor, tankar och bortglömda minnen hos sig själv. Sysslar ni med estetiska upplevelser, vet ni att dessa liksom alla sinnesintryck blir starkare, så att människor i timmar kan sitta och fascineras av den geometriska skönheten hos ett gruskorn. Eller ni kanske har hört smeknamnet "Instant Zen", som syftar på att LSD kan ge upphov till mystiska upplevelser och på ett ögonblick skjuta den som sväljer det rakt ut i det tillstånd av jagets död och uppgående i alltet som de österländska mystikerna kallar satori, den sanna kunskapen.

Ingen av dessa uppfattningar är felaktig. Men i sig själv skapar inte drogen någon av upplevelserna. I själva verket trycker den bara ihop uppmärksamhetsspannet. Detta ger förutsättningar för olika upplevelser, vars karaktär är beroende av vederbörande själv, av hans kunskaper, förväntningar och försvarsmekanismer.

Jag ska försöka skildra en aspekt av upplevelsen, själva utskjutningen. Som jag minns det nu var det som om verkligheten sprängdes sönder och alla aspekter av ögonblicket brakade in över mig på en gång - minnesfragment, häftiga känslor, sinnesintryck, tankar, iakttagelser av nuet dubbelexponerade med förflutna ögonblick.

Äpplena rörde sig och lyste. Jag tänkte: detta liknar gåtan om ingenting vad i helvete är det som händer jag får inte glömma att hon är hans hustru och inte min mor fast jag upplever detta som en gåva friheten jag lekte någonstans riddaren vände på huvudet det är vad jag alltid har gjort dessa minnen går igen som om man hade kvar smaken av gråt vad är det jag talar om javisst jag är psykolog och sysslar med ett LSD-experiment på mig själv jag förklarar nu mina upplevelser ord bara ord men det rör på sig i mina diencephala strukturer diencephalon låter som ett urtidsdjur hur känns det gamla best äpplet har stannat kan jag inte få det att röra sig igen så att dom inte ifrågasätter min goda vilja tacksamhet känslighet för sinnesintryck eller vad det nu är jag tänker att dom kanske ifrågasätter nej det låter sig inte förvandlas det bara ligger där och är sig självt ingenting är i själva verket förvandlat utom jag själv jag? vem är det? vad i helvete är det som händer?

Utskjutningen är obeskrivbar. I en bild har den beskrivits som jagets död. Förintelsekänslan var stark. För mig var den ett sammanbrott av abstraktionerna.

Jag sa: "Allting har förändrats men jag vet inte vad det är för skillnad." Jag skrattade åt detta, men i samma ögonblick började jag tala hetsigare - det kändes som om det var orden som ökade sin hastighet så att jag var tvungen att göra det. Orden rusade lösryckta fram och tillbaka, ett virrvarr av uppbrutna satser, ordfragment. Jag såg dem i tryck framför mig, som jag alltid har gjort. Jag har alltid ord, har alltid älskat ord, innan dess lekte jag med utklippta bokstäver. Jag har fortsatt att leka med orden, förankrat mig vid verkligheten genom att kringbygga den med ord. Men nu glömde jag gång på gång vad jag talade om. Ordstrukturerna bröts sönder. Orden tycktes bli större, jag var inne i dem och staplarna tycktes ofantliga som pelarna i katedraler. Det var som när man var liten och urholkade ett ord genom att säga det för sig själv gång på gång tills det lät alldeles absurt. Ljudet av min och särskilt min väns röst förstärkte detta, rösterna fick orden att leva för sig själva. Jag upptogs mot min vilja av den subtilt gråblå tonen hos ett litet bindeord, "så" - det liknande en lera jag sett någonstans; s var en vacker bokstav för övrigt, silvergrå och mjuk som ett rovdjur i rörelserna. Alltjämt talade jag, utmattad lyftande dessa gigantiska ord som Portos, musketören, sina klippblock i grottan; jag försökte sätta ihop dem till någonting, i alla fall ledtrådar så att jag efteråt skulle kunna söka mig tillbaka till upplevelsen, men det gick inte.

Jag tystnade. Detta om något var overklighet. Ett ögonblick upplevde jag vansinnets tänkbarhet, kände att jag rörde mig vid gränsen av det. Jag upptäckte att jag började förlora självkontrollen. Upplösningen tycktes gå hastigare och hastigare. Jag visste inte var jag var. Missförstå mig inte: jag visste utmärkt väl var jag var, eller snarare var min kropp, detta fragment av mig själv, uppehöll sig i tid eller rum, men det hade inte med saken att göra.

En isande skräck, olik alla känslor jag upplevt, fladdrade igenom mig.

"Ska det kännas så här", frågade jag min vän.

"Ja, ungefär" Han betraktade mig lugnt, rökande sin pipa.

Hans försäkran hade, oberoende av sin brist på logik, en lugnande inverkan på mig. Jag började iaktta min skräck utifrån. Det var skräck, ingen tvekan om det. Men känslan var paradoxalt nog inte negativ, snarare tvärtom. Den var saklig. Jag visste att förintelsen ingick i förutsättningarna . Jag tänkte att eftersom förintelsen var jagets död som är försvarsmekanismernas sammanbrott så var min känsla ett gott tecken. Varefter jag iakttog denna fladdrande tomhet, som jag gled ut i, blev jag med en annan bit av mig själv allt upprymdare. Det var en euforisk skräck, tänkte jag.

Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla - men i samma ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evighten mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) - och att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upplevelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.

Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet.

Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligeten var något annat. Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft.

Upplevelsen av ljus hos tingen är inte likgiltig. Äpplet var en utmaning, fast saklig: Här har du ditt liv!

Det är just utskjutningen som är det fantastiska. Abrupt var jag tillbaka i verkligheten, likt Odysseus som vaknar i sin lövhög, ilanddriven på Nausikaas ö. Jag upptäckte att min kropp darrade svagt och att jag hade gråtit, varför vet jag inte.

Så gick jag omkring hela söndagen innesluten i en fantastisk klarhet, i en djup ensamhet, på samma gång som jag kände en stark (mest indirekt) kontakt med min vän och hans hustru. Jag lekte upptäcka-varandras-händer med den lilla flickan, betraktade tavlor. lyssnade till indisk musik, njöt av alla sinnesintryck. Jag upptäckte verkligheten, och dess genomslagskraft var ofattbar: allt var fascinerande. Om man talar om upplevelsetäthet - den specifika vikten av en upplevelse definierad som kvoten mellan dess styrka och utsträckningen i tid - är det ingen tvekan om att denna dag är den mest kompakta i mitt liv.

Nu efteråt minns jag vardagsrummet vi satt i som genomsköljt av ljus. På natten sov jag lugnt. Nästa dag målade jag ett svart nattduksbord (vid vilket jag brukar dricka morgonkaffet) paprikarött, och började skaffa massor av musik.

I efteråtperspektiv är det ingen tvekan om att denna upplevelse verkat subtilt livsförändrande. Förändringen tycks gå tillbaka på upptäckten av alltings självklarhet: det är som om ett eko av denna självklarhet dröjt sig kvar hos mig.

Att uttrycka förändringen och söka förklara de psykologiska mekanismerna bakom den är syftet med detta collage. Jag är skeptisk mot all mysticism.

Tillbakablick av trippen, trettio år senare. Från okänd artikel, saxat från filosofiforum.com:

Inledning:
Mer exakt har trettiotvå år gått. Det är snart oktober nu, 1998, och det var den 2 oktober 1966 som jag "svalde ned 100 mikrogram av det s.k. vansinnesgiftet LSD-25 i ett glas mellanöl". Det är den dagen i mitt liv och dess (långa) efterdyningar min gamla Ord&Bild-artikel Den förhöjda livskänslan skildrar.

Tillbakablicken och reflektioner:
Det är inte jag som lagt ut artikeln på nätet. Själv hade jag kanske helst sett den glömd, eller "preskriberad" - som den ju skulle varit om det gällt ett mord. Överraskad upptäckte jag den, när jag gjorde en sökning på mitt namn. När den nu ändå stod där, läste jag om den. Jag skrattade och grät om vartannat. Till min glädje konstaterade jag också att mitt starkaste utbyte av LSD-upplevelsen var oförändrat. Jag hade saknat något obestämt, som jag inte visste var det var. Det kändes på ett diffust sätt som om jag inte levde. Särskilt minns jag att jag kände det om somrarna. Jag hittade inte somrarna, känslan av sommar, av det somriga. Den saknaden, den tonen av brist i mitt liv, som jag kallar den i artikeln, försvann - som det visade sig för gott. Den har aldrig kommit tillbaka. Jag har levt. Jag lever.

Jag hoppades återkomma med en andra artikel, då 1967. Den första hade varit personlig; denna andra tänkte jag mig som opersonlig, som någorlunda genomtänkta åsikter. Ett försvar för ett förnuftigt bruk av psykedeliska droger. Ordet betyder "själsklargörande" - lätt tungvrickande kanske, men på min upplevelse hade det stämt. Emellertid, ju mer jag tänkte, läste, såg, desto osäkrare blev jag på vad jag egentligen tyckte.

Artikeln skildrar en upplevelse av att vara försvunnen, av en återkomst, när jag kände mig som en ilanddriven. Efteråt frågar jag min guide, min ledsagare eller (för att ta det bästa uttrycket jag har hört) "barnvakt":

- Var var jag egentligen?

- I First Bardo, tror jag, svarade han.

Uttrycket kommer from Timothy Leary's psykedeliska "manual", byggd på Tibetanska Dödsboken. Han hade rått mig att läsa den. Uttrycket syftar på ett skede när jagmedvetandet är borta - när du fullkomligt saknar upplevelse av att det som händer, händer dig, NN, en numrerad person. Det är det som kallas jagets död och uppgående i alltet, Instant Zen, satori.

Efteråt har jag tänkt att det antagligen var den upplevelsen som var livsförändrande för mig. Inte alla upplever detta, har jag tyckt mig förstå (fast med invärtes motspjärn, till att börja med). Oavsett vad vi kallar det, alla kommer inte dit. Och jag har tänkt att om jag hade kommit i närheten, bara, kanske den där känslan av tomhet i mitt liv, den där känslan av brist, tvärtom skulle ha förstärkts. Kanske jag då skulle ha sökt den gång på gång, förgäves, och därför med ett för var gång djupnande vemod. Som det var, hade jag nog i stället skjutits rakt in eller ut i upplevelsen tack vare min oskuld, min avsaknad av förväntningar: jag var bara nyfiken på vad det omedvetna var.

Nå, den nyfikenheten fick jag ju tillfredsställd, förutom allt annat.

Som en egentligen tragisk gestalt upplevde jag den kände författaren jag träffade på Modum Bads nervesanatorium. Jag var där för att titta på LSD-terapi. Det var också 1967. Gordon Johnsen, den ansvarige på Modum Bad, såg ut som ett grånat lejon. Han sa, "vi har en av Norges mest berømte forfattere här, som lider av en meget svaer nevrose". Han erinrade mig om tystnadsplikten. "Jeg vil nødig", sa han, att du på något sätt bryter den. Och så fördes jag in i ett rum till ..., vars stora roman ... jag med blossande kinder hade bläddrat i som sjuttonåring. Där låg han nu och hade fått LSD. Han pratade, "alle disse dyrene, alle disse dyrene...." Men ett tema han återkom till var korset. Han kände att han hade den vertikala aspekten, en stark men jordad energi. Men tvärslån, som skulle bromsa, den var det något fel på. Nästa dag promenerade vi i parken. Han sa att han kände sig som "Guds hingst".

Men han sa också något annat, som fick mig att tänka att LSD-behandlingen kanske inte hade bitit på den där "svaere nevrosen". Åtminstone inte denna gång. Han tänkte skriva en bok för att visa vilken elak människa hans förra hustru var. Det var att spotta i motvind, tyckte jag. Det hände att man förlorade kontakten med gamla kärlekar, ja. Men skrev böcker om vilka elakingar de var, det gjorde man bara inte. Vad var detta förresten om inte det bästa tänkbara exemplet på att det faktiskt var något fel på den där "tvärbjälken", på att den satt alldeles för löst på hans kors, om den nu hade en bromsuppgift - detta som han känt sig så övertygad om bara dagen innan?

Kanske den psykedeliska effekten på mig, som jag fortfarande var djupt tacksam för, i själva verket var en lyckträff? Statistik saknades, men hur som helst kom jag att tycka att effekten var alltför oberäknelig för att LSD skulle vara rekommendabelt i psykoterapi. Lyckligtvis växte det med tiden fram en mängd andra medvetenhetsförändrande tekniker, vars effekt måhända var svagare men i gengäld förhållandevis kontrollerbar, och som framför allt hade den avgörande fördelen att de inte byggde på droger. LSD framstod nu för mig som väsentligen onödigt.

Medan jag fortfarande ansträngde mig för att bilda mig en saklig uppfattning, blev jag tyvärr också klar över de rådande förhållandena, "tidsandan", som det heter. Med tanke på den föreföll det för det första osäkert om jag överhuvudtaget skulle få en andra artikel tryckt någonstans, ifall jag nu lyckades skriva den, och för det andra ännu osäkrare om den i så fall skulle få någon genomslagskraft. För under tiden hade man i Sverige kollektivt bestämt sig för en enda, vedertagen åsikt, som var så negativ att jag aldrig ens skulle komma i närheten av den, om jag så tänjde min skepsis till den personliga harakirins gräns.

För mig föreföll det som om man hade avprioriterat all sanning, all vetenskaplighet, ja själva förnuftet, i avskräckningssyfte.

LSD slopades hur som helst i psykoterapi. Det har möjligen bara haft en allvarlig nackdel, men den är desto allvarligare. Det har så gott som försvunnit ur psykologin som vetenskap också - jag menar uppmärksamheten på det, på effekternas märkvärdighet och den belysning de ger åt själva psyket, i synnerhet åt de trakter av det som har kallats "det omedvetna". En bok som Stanislav Grofs The Realms of the Human Unconscious, som utkom 1975 och byggde på hans mångåriga erfarenhet av LSD-psykoterapi, förtjänar fortfarande att diskuteras, eftersom psyket inte har förändrats. Men de psykedeliska drogerna har försvunnit ur det offentliga samtalet.

Detta har skapat ett läge som man med en lätt tanketänjning kan kalla "kuk-effekten".

Holden Caulfield heter hjälten/berättarjaget i J.R. Salingers klassiker Räddaren i nöden. På ett ställe reflekterar H.C., som är en mycket ung man, över folks irriterande ovana att klottra fula ord överallt. "Och när jag dör kommer det att stå på min gravsten, Holden Caulfield, och så när jag föddes och när jag dog, och så längst ner 'kuk'."

Är det roligt? Ja, det tycker jag åtminstone själv. Jag citerar ur minnet, möjligen fel. Emellertid, dessa ord är det enda jag minns av boken. Det är det som är min poäng. På den tiden jag läste Räddaren i nöden hade ordet 'kuk' aldrig stått att läsa i en bok. Ordet kuk hade försvunnit ur språket, ur det väluppfostrade språket. I Sverige krävdes det en gigant som Vilhelm Moberg för att återinföra det, och till och med han tvangs lägga det i munnen på en hora, Ulrika i Västergöhl.

På ett liknande sätt har den psykedeliska upplevelsen försvunnit, gjorts tabu, onämnbar.

R.D. Laing gjorde - då när det begav sig, på det sena sextiotalet - med sin sedvanliga förmåga att begagna paradoxer och dialektiskt motsatstänkande ett uttalande som slog huvudet på spiken. Han sa: "Jag vill inte rekommendera LSD. Jag vill inte heller låta bli att rekommendera det." Just det! Så

tyckte jag också. Jag skrev och skrev, det ena artikleutkastet efter det andra, bara för att förkasta dem nästa dag. Vad jag än sade, kändes det som om jag hade bort säga något annat. THERE IS NO DECENT PLACE TO STAND, som Leonard Cohen sjöng (avsevärt senare, på Various Positions, och antagligen inte om psykedeliska droger: men det var så det kändes). Med tiden kom jag att se att vad jag egentligen kände för var att inte ha något med drogerna att göra. Jag ville inte tycka något om dem. Jag ville inte rekommendera dem. Jag ville inte ta dem själv.

Och det berodde väsentligen, tror jag nu, på att jag ville undgå den här "kuk-effekten", den här upplevelsemässiga förstoringen eller ansvällningen.

Jag satt i natt och tänkte på de konventionella droger jag fortfarande begagnar: kaffe, öl, vin, magnecyl. Jag tänkte att ingen av dem har någon ansvällningseffekt på mig. Det är dels för att jag inte har några livsförväntningar på någon av dem, dels för att ingendera är förbjuden. Om ettdera av dessa villkor eller båda är ouppfyllda, kommer drogen oavsett vilka förträffliga effekter man må tycka att den har i övrigt att vara till nackdel, existentiellt sett, just beroende på ansvällningseffekten. Den kommer att ta för stor plats i ens liv. Man kommer att tänka för mycket på den. Man kommer att samla argument för att försvara sitt begagnande av den, om den är förbjuden. Man kommer (relativt sett) att åsidosätta alternativa möjligheter att utvecklas, om man fäster för stora livsförväntningar vid den.

Trots allt är ens livskänsla beroende av att man "ger var sak sin tid", som det brukar heta - som om detta i själva verket komplicerade vore något enkelt. Harvey Jackins talade om "fri uppmärksamhet". Detta är lyckan, enkelt uttryckt: att ha fri uppmärksamhet. Den fria uppmärksamheten känns inifrån, som flyt ungefär (med ett annat ord). Den känns som en oansträngd koncentration på vad som helst som du gör, just när du gör det. Och därmed är vi egentligen tillbaka vid satori, intressant nog, eller rättare sagt i det återsken av enhetsupplevelsen som är uppnåeligt för människan till vardags och varaktigt, och som ändå ger dagarna sin lyster. För medan det är omöjligt för mig (och kanske inte heller önskvärt) att fullkomligt glömma bort att det som händer, händer mig, Claes Janssen, är det definitivt möjligt att uppleva den aspekten - någon har kallat den det "jagiska", och varför inte - som förhållandevis perifer. Och: ju mer jag gör det, desto mer (i runda svängar) ökar mitt välbefinnande liksom min personliga effektivitet.

Ett annat klarläggande är förresten nödvändigt, men lyckligtvis också enkelt. När jag skriver om outsidern i artikeln, syftar jag på den ointegrerade outsidern. Det är JA- som varaktigt livsläge jag skildrar. Omvänt hade jag inte varseblivit nackdelarna med begreppet "den självförverkligande människan" (som i princip är att begreppet försvårar självförverkligandet).

Droger möjliggör ibland insikter (i princip inlärningsupplevelser av olika slag) men de framkallar dem inte. Inte ens LSD verkar insiktsframkallande på vem som helst, med nödvändighet och oavsett "set" och "setting" (ungefär förväntningar, förberedelser och förhållanden i situationen), och det är ändå en drog som står i särklass som möjliggörare. I Ulf Lundells Saknaden hittar jag en skildring av en "snedtändning" på LSD som fascinerar mig. Bokens jag, målaren Dorian, tycker sig plötsligt befinna sig i en av Beckets romaner,"det var hisnande fult, fruktansvärt verkligt", människorna tycktes "groteska" , när de tvåbenta rörde sig "under en ilsket lysande stjärna, solen".

Jag såg inga färger, det var svart, vitt, grått, brunt. Det väste från bussar som kom förbi, stannade, pustade ut tryckluft, jag var i den mardröm som verkligheten är /.../i det sanningens land där bara dom vansinniga vistas, och sen den gången kunde jag alltid glänta på dörren dit, ställa om seendet, hålla ögonen öppna så länge jag tordes, sen måste jag snabbt återvända till det som måste gälla för verklighet, den inbäddade verkligheten, schablonerna, den meningsfulla verkligheten, där framtiden måste räknas, där hoppet måste leva...

Det som fastnar starkast hos mig är det där "väsandet", tryckluftsljudet, vars hemskhet jag bara kan förstå genom att minnas ett annat ljud, Paul Horns flöjt, upplevd som om den var inom mig: en skönhet bortom allt jag varit med om. Det var livets skönhet, och den var min, åtkomlig. Då förstår jag tryckluftsljudet, upplevt med samma intensitet, samma egendomliga karaktär av något inuti-och-inifrån, som lika stor fulhet, den absoluta fulheten, döden. Och det är sant, förstås, att döden finns i mig, alldeles som livet. Men livet bör otvivelaktigt helst upplevas först.

Verkligheten väser; det exemplifierar en negativ upplevelse.

Låt oss anta några siffror. En vilken som helst, tänkt person som tar LSD idag har kanske 25% chans att få en upplevelse liknande min, som jag med ålderns och det långa perspektivets rätt tar mig friheten att kalla uppenbart terapeutisk. Med 50% sannolikhet kommer han eller hon i stället att få en upplevelse liknande den norske författarens, intressant men försumbar ifråga om sin varaktiga effekt på hans "svaere nevrose" (kanske därför, bland annat, att han inte tycks ta fasta på sin självkritiska insikt, symboliserad av korset: att han ska hejda sig, tänka efter). Och vår förhoppningsfulla LSD-användare löper slutligen 25% risk att få en upplevelse som Dorians (om den gode D. vet vi åtminstone att han "tänder på" ute på gatan: tämligen crazy). Alltså, LSD-upplevelsen kan vara livsavgörande (personligen kände jag mig väl ungefär av Gud återinbjuden till paradiset, visserligen för en dag bara, men dock...). Eller den kan vara onödig. Eller den kan i värsta fall vara negativ, "skadlig" eller åtminstone föga avundsvärd.

Siffrorna är godtyckliga. Tänk på dem som "retoriska", ungefär. Kanske de sanna siffrorna är 10%, 80% och 10%. Ingen har någon statistik, vad jag vet. De tre upplevelsekategorierna är emellertid inte godtyckliga. Det är dem jag vill fästa uppmärksamheten på. Om man hade inrättat de psykedeliska centra jag föreslog i Ord&Bild-artikeln 1967, skulle de tänkta procentsatserna ha förskjutits. Det råder det heller inget tvivel om. Med erfaret folk som ansvariga, med rätt miljö (ostörd, framför allt, men även estetisk), med rätt förberedelser, kanske med ett visst urval, byggt på avrådande av några bland de intresserade - skulle man ha kunnat ge avsevärt fler människor goda upplevelser av LSD och avsevärt färre onödiga respektive dåliga.

Men man skulle förstås ha försvagat avskräckningseffekten.

Man valde att göra tvärtom. Man valde att maximera avskräckningseffekten och ge så många som möjligt bland dem som ändå inte avskräcktes en så dålig upplevelse som möjligt. Och så har det fortsatt.

Dessvärre har vi att räkna med ännu en variant av den här upplevelsemässiga ansvällningen, som jag kallade "kuk-effekten". Jag syftar på en effekt i "det offentliga samtalet". Om någon säger något om psykedeliska droger, oavsett vad, sväller det antagligen i andras uppmärksamhet och riskerar att skymma bort annat, kanske mycket viktigare, som vederbörande också har sagt och fortsättningsvis vill säga (förutom att innehållet troligtvis snedvrids av etiketten "knark", som ju väsentligen har en icke-kommunikativ, avfärdande uppgift). Om någon bryter ett tabu, blir budskapet svårt att höra. Att någon säger "kuk" överröstar sammanhanget: vem säger kuk, varför, i vilket sammanhang? Ulrika i Västergöhl sa "kuk" i Utvandrarna, för övrigt i ett mycket välvalt sammanhang - och ändå rusade en samling tryffelsvin (med Olof Lagercrantz' liknelse) genast upp och satte betarna i marken.

Då har kuken ändå den stora fördelen att vara något tämligen handfast, som i sig självt inte är så påverkbart av sitt tidvis dåliga rykte. "Månan han går sin gång och aktar ej hundglafs", som gamle Stiernhielm skrev.

Så är det tyvärr inte med den psykedeliska upplevelsen. Så är det inte med psykologin, och följaktligen kanske inte heller med mitt centrala budskap, det som handlar om konflikt, förändring och problemlösning. Jag vill inte att spridandet av den kunskapen, av Fyrarummaren, ska störas. Om du tror att så kommer att ske, skriv till mig om det. Om tillräckligt många ser den risken som tillräckligt stor, tvingas jag kanske överväga möjligheterna att få bort min gamla 0rd&Bild-artikel från nätet. Om än vacker, liknar den ju mest en gravsten. Jag menar, den åstadkom ju ingenting, då för trettio år sedan. Inte fråga om lagstiftningen, inte heller ifråga om den gängse smutskastningen av de psykedeliska drogerna.

Med tiden var jag glad åt att den åtminstone inte förstörde något för mig själv, vad jag märkte av. Jag hoppas på samma sak nu, när artikeln har gjort "comeback", eller vad man ska kalla det. Jag hoppas att den inte förstör något för mig nu heller.

Smutskastningen?

Ja. Tänk dig att du tycker om hästar, men att det enda som står att läsa om dem i tidningen är att ryttaren kan ramla av och slå sig fördärvad. Detta i artikel efter artikel, i trettio år. Ramla av och slå sig fördärvad, ramla av och slå sig fördärvad, ramla av och slå sig fördärvad... Med åren skulle du nog tycka att detta var smutskastning.

Fan vad schysst!

Kul att läsa en text av någon som har varit med och följt utvecklingen under lång tid. Det ger lite perspektiv på saker och ting. Jag visste inte att de experimenterade med LSD-terapi i Norge.
Intressant och bra skrivet.

Det finns en del ganska intressanta artiklar i det numret, men istället för att klistra in alla i inlägg, har jag nu laddat upp de som en PDF-fil: http://www.box.net/shared/vwtl9lwwsg

När beskriver han även en "marijuana-tripp".

Intressant. Som sagt, roligt att se någon som varit med om utvecklingen.

Underhållande läsning, intressanta tankar och idéer.

Stötte precis på detta och kände att det faktiskt var värt en BUMP. Intressant teori att man kan påtvinga en flytt från ett rum till ett annat (fyrarummaren) med hjälp av hallucinogener. Själv har jag bara tryckts in i facket för panikångest och dödslängtan, men ändå...