Livet och perfektion

Allt är förståeligt, dock inte för alla. Det är inte beskrivbart, därför blir det en krock ej värd att nämnas. Den går bara att förstå och uppskatta. Ser man ner på den finns livet inte kvar än. För har man en gång fått den har man alltid kvar den. Men ändå trots detta så tror man på något annat än det som tagits, man hoppas på att livet är annorlunda. Hoppet är vår bästa vän men även vår fiende, hur ska vi annars kunna leva?

VARFÖR LEVER VI ETT LIV SOM INTE GÅR ATT BESKRIVA; VARFÖR GÖR INTE NÅGON NÅGOT?!

Ett nytt språk är ju ingen idé hur moraliskt riktigt det än är att varje människa skapar sig ett eget språk. Ingen kommer att förstå en, om man då ska skaffa sig en vän så betyder det att det är riktiga vänner att lita på. Empatin och människokännandet får sig ett rejält smakprov, beroende på hur man ser det; och det finns bara två sätt.

Även om ord inte är tillräckligt för att beskriva livet, så måste man inte använda ord för att beskriva något. Många zen-munkar nådde upplysning genom en smäll på käften. Nalle Puh släpper en kvist i ån på ena sidan bron, går till andra sidan bron och ser hur den åker förbi. Livet måste upplevas.

Tid, död, lidande, är vad som gör livet till det det är. Det är inte saker man kan lära sig om genom att läsa om det. Det är inte saker man kan få folk att förstå genom att skriva om det.