Tråden om Olle Möller

Läs texten, ok? Sen scrollar du på sidan.

Tack, jag missade det 😳

Rut Lind, född 1925, från Fjugesta sydväst om Örebro försvann den 26 maj 1959 efter ett besök på ortopediska avdelningen vid centrallasarettet i Örebro. Hon återfanns den 25 juni 1959 död i ett skogsparti invid en allmän väg nordost om Örebro, den s. k. Dyltastigen. Genom rättsmedicinsk obduktion fastslogs att dödsorsaken med all sannolikhet var skador i huvudet, möjligen i förening med strypning. Skadorna i huvudet hade sannolikt tillfogats med något tillhygge. Landsfogden i Örebro län väckte den 15 oktober 1959 vid Osternärkes domsagas häradsrätt åtal mot Olle Möller för dråp av Rut Lind. I dom den 5 augusti 1960 fann häradsrätten Möller skyldig till att uppsåtligen och av hastigt mod ha förövat misshandel mot Rut Lind varav döden följt och dömde honom till förvaring i säkerhetsanstalt. Sedan både åklagaren och Möller hade överklagat häradsrättens dom, meddelade Svea hovrätt dom i målet den 28 mars 1961. Liksom häradsrätten ansåg hovrätten Möller skyldig till det våld som hade lett till Rut Linds död men bedömde gärningen som dråp. Hovrätten bestämde den minsta tiden för förvaring i säkerhetsanstalt till elva år. Möller fullföljde talan mot hovrättens dom. Enligt beslut den 9 oktober 1961 fann HD inte skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

Möller ansökte om resning år 1981. Han avled den 22 mars 1983. Hans resningsansökan övertogs därefter av en dotter.

Riksåklagaren bestred bifall till resningsansökan.

HD — JustR:n Fredlund, Sven Nyman, Bengtsson, Broomé (referent) och Bergqvist — yttrade i beslut den 24 maj 1985: Möller var vid den aktuella tiden bosatt strax utanför Örebro. Också han hade den 26 maj 1959 besökt ortopediska avdelningen vid Örebrolasarettet. Han var då klädd i en rutig arbetsskjorta. Hovrätten — vars bedömning av bevisningen i huvudpunkterna nära stämmer överens med häradsrättens — fann det sannolikt att Möller vid samtal med Rut Lind på lasarettet hade erbjudit sig att i bil skjutsa henne till hemmet i Fjugesta. Utredningen ansågs visa att Möller, efter att en gång under eftermiddagen ha lämnat lasarettet, återvände dit vid 17-tiden, sannolikt för att fullgöra sitt erbjudande, men strax avlägsnade sig. Hovrätten konstaterade vidare ett Möller haft möjlighet att, fastän utan lov, förfoga över en mindre grön lastbil, använd i fiskhandlare Hjalmar Mellgrens rörelse. Lastbilen förvarades normalt på gården till saluhallen i centrala Örebro. Den var på utsidan försedd med text och emblem som knöt den till Mellgrens rörelse. Hovrätten ansåg det genom vittnesmål utrett att vid 17-tiden den 26 maj hade företagits en färd med fiskbilen från en plats i närheten av lasarettet i Örebro till ett område strax väster om ett vägskäl vid Nybble. Vägskälet är beläget cirka två mil från Örebro på vägen till Fjugesta. Bilen hade enligt domen körts åter till staden och vid 18-tiden ställts upp på saluhallsgården. Det befanns styrkt att Möller varit fiskbilens förare och att Rut Lind, som kort före kl. 17 setts lämna lasarettet, hade följt med som passagerare förbi Nybble vägskäl.

Hovrätten angav vidare i sin sammanfattning i skuldfrågan bl. a. följande. Rut Lind har inte setts i livet eller avhörts, sedan hon iakttogs vid Nybble vägskäl. Den tid som vid tillfället stod till Möllers förfogande har varit tillräcklig för honom att hinna med bilfärden samt att döda Rut Lind och tillfälligt gömma hennes kropp. Rut Lind har dödats på annan plats än där kroppen återfanns vid Dyltastigen. Möller har på morgonen den 27 maj med fiskbilen företagit en färd förbi fyndplatsen, och omständigheterna talar starkt för att han under denna färd forslat kroppen till fyndplatsen. Möller har i flera hänseenden medvetet lämnat oriktiga uppgifter i rättegången.

Den närmare platsen för brottet mot Rut Lind har inte kunnat fastställas. Inte heller har något brottsverktyg återfunnits.

I 58 kap. 2 § rättegångsbalken anges under fyra olika punkter i vilka fall resning i brottmål kan beviljas till förmån för den dömde. I korthet innebär reglerna att resning är möjlig när brott eller tjänsteförseelse ligger vissa befattningshavare till last i fråga om målet, när falsk bevisning har förekommit, när ny omständighet eller nytt bevis åberopas och när rättstillämpning som ligger till grund för domen är uppenbart oriktig. I detta ärende åberopas resningsskäl som berör samtliga punkter i lagrummet.

Resningsansökan innehåller en utförlig argumentering. Den hänvisar också till en inom länsåklagarmyndigheten i Örebro län under åren 1981 — 1984 verkställd utredning. Utredningen, här kallad Örebroutredningen, föranleddes av att en kvinna i oktober 1981 lämnade uppgifter till polisen om att en man år 1967 eller 1968 för henne hade berättat att det var han som hade berövat Rut Lind livet. Utredningsmannen, kriminalinspektör Stig Sandin, har gjort en omfattande genomgång av de arkiverade handlingarna från utredningen av Rut Linds död och från rättegången mot Möller samt föranstaltat om viss ny utredning. Sandin ger i sin redogörelse för genomgången uttryck för kritik mot det sätt på vilket förundersökningen bedrevs. Enligt Sandin kan utredningen ha startat från den förutfattade meningen att Möllerstod bakom Rut Linds försvinnande och död. Sandin pekar också på att vissa uppgifter har utelämnats, dels genom att förhörsprotokoll och promemorior inte har tagits in i förundersökningsprotokollet, dels genom att transumeringar gjorts i förundersökningsmaterialet.

Med hänvisning till Örebroutredningen har i resningsansökan gjorts gällande att utredningsarbetet var styrt till Möllers nackdel och att åtskilligt utredningsmaterial som talade till Möllers fördel undanhölls förundersökningsprotokollet och därmed domstolsprövning.

I 23 kap. 4 § rättegångsbalken fastslås den för förundersökningsförfarandet grundläggande objektivitetsprincipen: vid förundersökning skall inte blott de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratas. Enligt 21 § första stycket i samma kapitel skall vid förundersökning föras protokoll över "vad därvid förekommit av betydelse för utredningen". Samtidigt som dessa bestämmelser uppmärksammas får hållas i minnet att det under en så omfattande och omskriven brottsutredning som den angående Rut Linds försvinnande och död rimligen kommer fram åtskilliga uppgifter av tvivelaktigt värde. Hur långt olika spaningsuppslag skall fullföljas och hur fullständigt utredningsmaterialet skall redovisas i förundersökningsprotokollet blir i många fall, även vid en korrekt tillämpning av de refererade bestämmelserna, en omdömesfråga.

Åklagare i det aktuella målet har tillika varit förundersökningsledare under en stor del av förundersökningen. Enligt 58 kap. 2 § första punkten rättegångsbalken kan resning i brottmål komma i fråga, om bl. a. åklagare har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse; däremot nämns i bestämmelsen inte sådant handlande av befattningshavare inom polismyndighet. I resningsärendet har inte visats, och f. ö. knappast ens påståtts, att brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse med avseende på målet ligger åklagare till last. Detta innebär givetvis inte att upplysningar om att uppgifter under förundersökningen till den tilltalades förmån utelämnades från bevisningen inför domstolen ej skulle kunna leda till resning. Betydelsen av sådana upplysningar blir att bedöma enligt resningsparagrafens tredje punkt, som handlar om verkan av att ny omständighet eller ny bevisning åberopas. HD återkommer härtill i det följande.

Enligt den nyss berörda första punkten i den ifrågavarande resningsparagrafen kan även brott från försvararens sida som gäller målet leda till resning. I resningsansökan ifrågasätts, om inte Möllers offentlige försvarare har gjort sig skyldig till "trolöshet" mot Möller bl. a. genom att utan tillräcklig kontroll godta polisens uppgifter under utredningens gång. Det saknas emellertid stöd för att något brottsligt förfarande skulle ligga försvararen till last.

Resningsansökan innehåller vidare påståenden om att flera vittnen och en sakkunnig medvetet har lämnat oriktiga uppgifter inför domstolarna i målet. Falsk utsaga av vittne eller sakkunnig kan enligt 58 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken medföra resning. Att någon sådan utsaga skulle föreligga har dock inte styrkts i ärendet.

Huvudintresset i resningsärendet tilldrar sig det nämnda lagrummets tredje punkt. Förutsättning för resning enligt denna bestämmelse är att det åberopas omständighet eller bevis som inte tidigare har förebragts. Vidare fordras som huvudregel att dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts i den hållna rättegången eller brott för vilket han dömts hänförts till mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt en tilläggsregel kan resning också beviljas om det — med hänsyn till de nya förhållanden som åberopas och vad som förekommer i övrigt — finns synnerliga skäl att frågan, om den tilltalade begått brottet, prövas på nytt.

I resningsansökan kritiseras ingående vissa avsnitt i domstolarnas bevisbedömning, och kritik mot denna på en del punkter kan utläsas också ur Örebroutredningen. Som framgår av den återgivna lagtexten öppnar bestämmelsen i tredje punkten emellertid inte möjlighet för en ny bedömning som innebär endast en omprövning av den bevisning som tidigare har förebragts. En utgångspunkt i resningsärendet är alltså att något i förhållande till den föregående domstolsbehandlingen nytt skall ha tillkommit. Samtidigt står detklart, att verkan av nytillkomna omständigheter eller bevis inte kan bedömas isolerad från vad som tidigare har förekommit i målet. Ar den bevisning som redan har prövats av större styrka, måste för resning ställas högre krav på den nya bevisningen, medan tilltron till en mindre övertygande bevisning lättare rubbas av nytt material.

De fällande domarna i häradsrätten och hovrätten mot Möller är grundade på en omfattande vittnes- och sakkunnigbevisning. Bevismaterialet är utförligt redovisat och noggrant analyserat i domarna. Värderingen av vittnesbevisningen har gjorts med kritisk blick för risken att vittnena har låtit sig suggereras av den livliga uppmärksamhet som brottet mot Rut Lind och misstanken mot Möller tilldrog sig hos press och bland allmänhet, inte minst i Örebrotrakten. Också andra felkällor i vittnesmålen har vägts in vid bevisbedömningen. Såsom framgått av det förut gjorda sammandraget, bygger slutsatsen i skuldfrågan väsentligen på en sammanvägning av bevisvärdet av förhållanden som har ansetts säkerställda eller mycket sannolika och som till betydande del har kunnat bedömas fristående från varandra. Att med dessa förhållanden förena ett antagande att någon annan person än Möller är gärningsman synes knappast möjligt, om man inte förutsätter sammanträffanden av mycket säreget slag. Som riksåklagaren har anfört ter sig visserligen några länkar i beviskedjan mindre starka — riksåklagaren syftar främst på spörsmålet ifall den tid som stod till Möllers förfogande var tillräcklig för att han skulle hinna med bilturen från Örebro till trakten av Nybble och återsamt döda Rut Lind och tillfälligt gömma hennes kropp. Inte desto mindre ger en samlad bedömning av det material som har redovisats i domarna vid handen att bevisning av avsevärd tyngd talar för att Möller var skyldig till att ha bragt Rut Lind om livet.

I resningsansökan hävdas att det på ett mycket stort antal punkter har kommit fram nya uppgifter som är till Möllers förmån vid bevisprövningen — främst genom den kartläggning av förundersökningsmaterialet som har gjorts genom. Örebroutredningen. I det följande behandlar HD under 1—7 de uppgifter som i första hand bör uppmärksammas och tar ställning till om deras förebringande sannolikt skulle ha lett till att Möller frikänts från åtalet.

1. Som nämnts framkom på hösten 1981 uppgifter som kunde peka på att en annan person än Möller var gärningsman. Uppgifterna lämnades av Karin Gustafsson och gällde en namngiven man. Örebroutredningen innehåller förhör med Karin Gustafsson och med personer i mannens omgivning samt en redogörelse för att kartlägga mannens förehavanden i slutet av maj 1959. Karin Gustafsson uppgav att hon sommaren 1967 eller 1968 i sin sommarstuga i Småland hade fått besök av mannen, en granne som hon inte förut kände. Mannen hade gjort vissa sexuella anspelningar och därefter berättat att det var han som hade dödat Rut Lind. Han skulle ha uppsökt väntrummet på lasarettet i Örebro för att få kontakt med någon kvinna. Han hade valt ut Rut Lind och erbjudit henne bilskjuts, eftersom hon hade missat sin buss. De hade tillsammans lämnat väntrummet och åkt iväg i mannens bil. Mannen uppgav att han hade bjudit Rut Lind på vindruvor. Karin Gustafsson hade upplevt besöket i sommarstugan som mycket obehagligt och fruktat att mannen skulle våldta henne. — Mannen i fråga, som var född 1904, avled år 1982 utan att ha blivit hörd av polisen i saken. Enligt uppgift skall han ha liknat Möller till det yttre.

Mannen hade vid den aktuella tiden sin bostad i Stockholm. Han arbetade ofta utomlands men vistades vid tillfället i landet. Någon uppgift som ger positivt stöd för att han den 26 maj 1959 uppehöll sig i Örebro på den ortopediska lasarettsavdelningen har inte kommit fram. Påståendet att Rut Lind åt vindruvor kort före sin död kan tyda på en anmärkningsvärd förtrogenhet med sakförhållandena; av obduktionsprotokoll framgår nämligen att så var fallet. Uppgift härom hade emellertid förekommit i pressen under sommaren 1959, låt vara mera undanskymt. F. ö. kan överensstämmelsen vara en ren slump. Övriga inslag i mannens berättelse stämmer mindre välmed vad som får anses utrett angående de omständigheter under vilka Rut Lind lämnade lasarettet. Över huvud taget framstår mannens uppgift om besöket på lasarettet som föga trovärdig med tanke bl. a. på det uppgivna ärendet. Det övervägande sannolika är att mannen i en speciell situation har velat imponera på eller skrämma Karin Gustafsson och av det skälet gripit till uppslaget att utge sig för att vara gärningsmannen till det omskrivna våldsbrottet mot Rut Lind. De uppgifter som Karin Gustafsson har lämnat får på grund av det anförda anses ha föga bevisvärde.

Det kan här inskjutas att både i resningsansökan och i Örebroutredningen framhålls att flera personer den 26 maj 1959 har gjort iakttagelser på lasarettet av män som var klädda i rutig skjorta men som inte behöver ha varit identiska med Möller. Uppgifterna härrör emellertid till väsentlig del från personer som har hörts inför domstol i målet om sina iakttagelser av de besökande på ortopediska kliniken. Det rör sig alltså i denna del inte om nya bevis.

2. Under hösten 1959 uppgav en kvinna till polisen att en manlig bekant till henne, som var lik Möller till utseendet, skulle ha kommit i bil till hennes bostad i Stäket utanför Stockholm natten till den 27 maj 1959. Han var blodig och smutsig och förklarade detta med att bilen hade krånglat. Han påstod sig ha gjort ett besök i Örebro för att skaffa hålfotsinlägg. Kvinnans uppgifter och den utredning som med anledning härav verkställdes har inte tagits in i förundersökningsprotokollet.

Den utpekade mannen, som var född 1904 och numera är död, var bosatt i Huddinge. Han bekräftade vid förhör att han hade besökt kvinnan men bestred att det var den av henne uppgivna dagen och att han hade varit i Örebro. Också andra av polisen inhämtade upplysningar kan tyda på att kvinnan har tagit miste på dag. Något förhållande som binder mannen till Örebro har inte framkommit. Ett antagande att mannen har haft att göra med Rut Linds död kan inte betraktas som annat än en svagt grundad hypotes.

3. Av arkivhandlingar, som inte har införlivats med förundersökningsprotokollet, får anses framgå att Johan Artur Persson den 26 maj 1959 med en grön lastbil passerade det vägskäl i Nybble där vittnena Lars Callebro och Sixten Johansson uppgav sig samma dag ha observerat Mellgrens fiskbil på väg mot Granhammar med en man och en kvinna i förarhytten. Persson synes ha kört förbi platsen vid ungefär den tidpunkt, då de nämnda vittnena enligt sina uppgifter såg fiskbilen, och tagit samma väg som denna bils förare. Den bilsom Persson förde var snarlik fiskbilen. I resningsansökan hävdas att det sannolikt är den av Persson körda lastbilen som Callebro och Johansson har iakttagit vid tillfället, och inte fiskbilen.

Vad som har gjort det särskilt lätt att identifiera Mellgrens fiskbil har varit det på bilen anbragta firmanamnet och emblemet. Callebro och Johansson har båda uppgett att den lastbil som de varseblev var försedd med Mellgrens firmabeteckningar. Den andra lastbilen saknade firmabeteckningar. I denna åkte dessutom endast en person. Härtill kommer att Johansson har uppgett att han något senare samma dag på nytt fick se fiskbilen, denna gång under färd på Fjugestavägen i riktning från Fjugesta. Persson har emellertid förklarat att han återvände med den andra lastbilen samma väg som han kom, och Johanssons nu nämnda iakttagelse kan därför inte ha avsett den bil somPersson körde. Att fiskbilen har varit synlig i trakten kring Nybble vid den aktuella tidpunkten får också stöd av två andra vittnesmål. På grund av det sagda får det hållas som högst osannolikt att Callebro eller Johansson har förväxlat Mellgrens fiskbil med den andra gröna lastbilen i vägskälet vid Nybble.

4. Det har numera framkommit att några journalister vid Aftonbladet i juni 1959 lånade Mellgrens fiskbil och provkörde denna i Nybbletrakten och möjligen också i Dyltatrakten. Exakt tidpunkt för lånet av bilen har inte kunnat utrönas. Av uppgifter som har lämnats Sandin får emellertid anses framgå att tidpunkten är att förlägga till dagarna omkring den 10 juni. Frågan uppkommer, om dessa turer kan ha påverkat vittnesutsagorna vid domstolarna angående iakttagelser av fiskbilen i anslutning till Rut Linds försvinnande.

Om man först bortser från de personer som har sagt sig observera fiskbilen vid Dylta bruk, har så gott som samtliga vittnen förlagt sina iakttagelser av denna bil till den 26 maj eller dagarna närmast därefter. De har överlag angett särskilda hållpunkter till stöd för sina tidsuppgifter. Risken för att de omvittnade iakttagelserna i själva verket skulle ha gällt journalisternas körning måste betecknas som mycket liten. Beträffande journalisternas körning vid Dylta bruk är att notera, att Rut Linds döda kropp återfanns vid Dyltastigen först den 25 juni; det är därför inte lätt att se vilket skäl journalisterna haft för att köra med fiskbilen i denna trakt dessförinnan. Hur som helst torde vittnesmålen om iakttagelser av fiskbilen vid Dylta bruk ha spelat en mycket underordnad roll i vart fall i hovrättens bevisbedömning.

5. I Örebroutredningen redovisas ett flertal utredningsuppgifter från olika personer om iakttagelser av bilar och deras passagerare vilka skulle kunna tyda på att Rut Lind efter att ha lämnat lasarettet följde med någon annan än Möller i bil. Merparten av dessa uppgifter tycks inte ha tagits in i förundersökningsprotokollet eller förebragts under rättegångarna. En del av uppgifterna skulle kunna läggas till grund för en hypotes att Rut Lind åkte med en bil i riktning mot Dyltastigen, där ju hennes kropp senare påträffades. Som särskilt intressanta synes ha ansetts utsagor från Stig Thorsson och Georg Björklund. Thorsson uppgav vid förhör den 29 juni 1959 att han den 26 maj strax före kl. 17 hade sett en man och en kvinna på väg norrut på Storgatan i Örebro i en grön lastbil. I ett förhör den 30 juni 1959 berättade Björklund att han den 26 maj cirka kl. 17.10 hade iakttagit en mindre grönaktig lastbil på vägen från Örebro mot Fellingsbro, till vilken Dyltastigen ansluter i söder. Bilen fördes av en man, med en kvinna i blå kappa som passagerare. (Rut Lind var vid försvinnandet klädd i en blå kappa.)

De uppgifter om bilfärder som det nu är fråga om bildar inte något enhetligt mönster, även om några kan tyckas passa så väl samman med avseende på tid och plats för iakttagelserna att det kan tänkas vara fråga om en och samma färd. Uppgifter från vissa sagesmän är tidsmässigt osäkra eller av annat skäl av begränsat värde. Vad särskilt gäller Björklund, har denne enligt ett protokoll från ett senare förhör i september 1959 ändrat sina uppgifter på ett sätt som försvagar tilltron till hans utsagor; han har dock numera till Sandin påstått att detta senare protokoll inte rätt återger hans berättelse. I de fall uppgiftslämnarna alls har sett någon kvinna i den iakttagna bilen har ingen av dem kunnat identifiera henne såsom Rut Lind. Det är högst osannolikt att Rut Lind godvilligt skulle ha följt med på bilfärd åt ett håll rakt motsatt det där hennes hemort låg, och det är inte heller troligt att en person som i onda avsikter hade förespeglat Rut Lind bilskjuts till hemmet omedelbart skulle ha böjt av i fel riktning och därmed väckt protester eller oro hos henne. Flertalet uppgivna iakttagelser gäller gröna lastbilar. Söker man ett alternativ till teorin att Rut Lind följde med Möller i Mellgrens fiskbil mot Fjugesta, finns det emellertid knappast anledning att fästa särskilt avseende vid observationer av just gröna lastbilar. Sammanfattningsvis kan sägas att de uppgifter det här gäller inte kan ses som annat än uppslag utan något påtagligt positivt bevisvärde.

6. Under förundersökningen uppgav Sune Blomkvist att han den 26 maj 1959 mellan kl. 17 och 17.30 i Örebro saluhall såg en person som han sedermera identifierade som Möller med hjälp av tidningsfotografier. Han ändrade emellertid under utredningens gång sin uppgift om dagen för iakttagelsen och hördes aldrig vid domstol. Blomkvist har nu meddelat Sandin att han år 1959 ändrade sig mot bättre vetande, skrämd av sin far för följderna av misstankar om mened. Till Sandin har han uppgett att mötet med Möller enligt hans nuvarande uppfattning ägde rum den 26 maj strax före stängningsdags kl. 18.

Blomkvist har vid de skilda förhören lämnat motstridiga uppgifter om såväl dag som klockslag för sina iakttagelser av Möller. Den första versionen av hans berättelse visade sig vid kontroll under förundersökningen felaktig i visst hänseende. Med hänsyn bl. a. till det sagda saknas anledning tro att vittnesmål av Blomkvist skulle förstärka Möllers alibibevisning.

7. Som nämnts har det tillhygge varmed delar av Rut Linds huvud krossades inte påträffats. I arkivmaterialet har nu återfunnits en handling, daterad den 26 juni 1959, enligt vilken en man uppgav att han den 22 juni samma år hade lagt märke till en tegelsten något tiotal meter från den plats invid Dyltastigen, där Rut Linds kropp hittades den 25 juni. Tegelstenen har inte noterats vid brottsplatsundersökningen, inte heller synes uppgiften om fyndet av denna ha beaktats i samband med undersökningen. I resningsansökan görs gällande att Rut Lind dödades vid fyndplatsen och att tillhygget för slagen kan ha varit tegelstenen. Till stöd för teorin om var brottsplatsen är belägen och på vilket sätt då det tillgått har åberopats också andra förhållanden; det rör sig dock här knappast om nya bevis.

Som förut antecknats har hovrätten ansett sig kunna hålla för visst att Rut Lind dödades på annan plats än inom området vid Dyltastigen. Hovrätten har därvid väsentligen stött sig på en sakkunnigutredning bestående av jämförande undersökningar av jordföroreningar i Rut Linds hår och på hennes kläder, å ena sidan, samt prov tagna från marken kring fyndplatsen, å den andra. Den nya upplysningen om en tegelsten på fyndplatsen kan inte, även om man beaktar övriga argument till stöd för att brottsplatsen är lokaliserad till Dyltastigen, sägas i nämnvärd grad försvaga hovrättens slutsats.

Den verkställda genomgången måste anses ge vid handen att de nya omständigheter och bevis som avses under punkterna 1 — 7 ovan, bedömda mot bakgrunden av den ursprungliga bevisningen i brottmålet, varken var för sig eller sammantagna sannolikt skulle ha lett till att Möller blivit frikänd, om materialet hade förebringats vid rättegångarna. Slutsatsen blir densamma, även om man beaktar de ytterligare nytillkomna uppgifter som upptas i Örebroutredningen eller annars åberopas i resningsansökan men för vilka någon särskild redogörelse här inte har synts motiverad. Grund för resning enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § tredje punkten rättegångsbalken föreligger därför inte.

Trots den gjorda bedömningen kan resning komma i fråga med stöd av tilläggsregeln i den nyss nämnda tredje punkten. Denna regel har klar undantagskaraktär; synnerliga skäl krävs för resning. Regelns tillämpning blir aktuell främst i fall då någon — som nu Möller — har dömts för ett mycket grovt brott. Aven i sådana fall fordras emellertid för resning att det nya material som åberopas har sådan tyngd att det vid en sammanvägning med det äldre bevismaterialet framstår som ägnat att framkalla tvivelsmål om den slutliga bevisbedömningen i den fällande domen. De nytillkomna omständigheter och bevis som har lagts fram i detta resningsärende kan knappast anses vara av denna beskaffenhet. Härtill kommer att det nu — sedan mer än 25 år förflutit från händelsen samt Möller och vissa andra berörda personer har avlidit — finns ringa utsikter att genomföra en verkligt meningsfull rättegång i skuldfrågan. Enligt HD:s åsikt föreligger inte synnerliga skäl att frågan om Möllers brottslighet prövas på nytt. Inte heller med stöd av tilläggsregeln kan alltså resning beviljas.

I resningsansökan påstås slutligen, med hänvisning till 58 kap. 2 § fjärde punkten rättegångsbalken, att den rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens dom mot Möller uppenbart strider mot lag därigenom att bevisbördan i vissa hänseenden har lagts på den tilltalade i stället för på åklagaren. Något fog för resning på den angivna grunden föreligger emellertid inte.

På grund av vad sålunda har anförts lämnar HD resningsansökan utan bifall.