Vad får er riktigt vana skräckfilmstittare att bli "rädda"? Två frågor i en tråd. LÄS

Det finns en hel den franska och framför allt italienska rullar att spana in. Det är inte bara Amerika och Japan som är med i leken.

Sen även om man inte gillar asiatisk film av någon anledning så tycker jag att filmer som "Dark Water" bör ses av varje skräck-entusiast. Det är filmer som dessa som har några scener som kan få den mest inbitna hollywood-skräck-tuggaren att skita i brallan.

Jag började själv med Fredagen den 13e och Nightmare on Elm Street tillsammans med en vän. Första skräckfilmen jag såg själv var nog Scream. Det tycker jag själv var en ganska bra inledning till skräckfilms-tittandet.

Jag själv älskar skräckfilmer och har alltid gjort det. Man får dock tänka på att skräck i sig kan variera så otroligt mycket och det finns många subgenrer.

Asiatiska skräckfilmer som till exempel Shutter eller Ringu skiljer sig väldigt mycket från backwood slashers som till exempel tidigare nämnda Wrong Turn.

Jag tycker om de asiatiska filmerna, de skrämmer mig ordentligt och ger mig dendär riktiga vågar-inte-titta-känslan, medans slashers för mig är mer underhållande. Man kan säga att jag ser på dem som många andra ser på hjärndöd action ala Die hard och Speed, som bra underhållning helt enkelt.

Jag tror inte du kan "lära" sig se eller tycka om skräckfilm utan det handlar väl mer om personligt tycke. Du får ställa dig själv lite frågor. Vad vill du ha ut av filmen? Vill du bli skrämd? Tycker du långsamt tempo med tryckande stämning är bra eller vill du ha något mer åt action-hållet? Och det kanske viktigaste: Vad är din inställning mot gamla filmer, jag talar kanske 80, men helst 70-tal bakåt, inte alla tycker om detta.

Jag får sällan ut något av de flesta gamla filmer, jag kan tycka att de är bra och välgjorda men de skrämmer mig sällan. Om de tilhör en genre jag förväntas bli skrämd av så kan det bli lite av en besvikelse. Som många andra skrämer effekter mig otroligt mycket, och få gamla filmer kan ge mig tillräckligt med känsla, framförallt de amerikanska.

Men, även detta är individuellt, och det finns inget som jag tycker är jobbigare än folk som anser sig vara experter som säger "det här är bra, det här är dåligt" ala filmforum där små pk-kostymer sitter och ojar sig över hur det inte gjordes några bra filmer efter 90-talet. Allt handlar om vad DU personligen vill ha.

När du väl vet vad du vill ha tror jag många fans av genren kan ge dig tips. Skräckfilm är svårt att göra och det finns många filmer därute de flesta uppfattar som dåliga.

Ett sista tips är att inte underskatta imdb. En film med över 1000 votes som har över 7.5 i snitt är oftast bra och du kommer troligen tycka om den om genren tilltalar dig. Men en film med under 2-4 i snitt kommer ALLTID vara dålig.

Prova kör igång med nån spännande thriller, sjätte sinnet är en personlig rekomendation

Personligen tycker jag att många blandar ihop rysare med skräckisar. Jag själv skrattar mest åt skräckfilmer, men däremot blir jag jäkligt rädd när det kommer till rysare, om de är bra alltså. Jag vet många som kallar exempelvis The Shining för skräckis när jag själv tycker den är övervägande rysare. Skräckis förknippar jag ofta med meningslöst slaktande i alla dess former. En bra skräckis är en apdålig skräckis eftersom de ska vara dåliga för att vara bra. Rysare spelar däremot lite mer på ens mer känsliga psyke. Ofta är en rysare mer psykologisk och behöver kanske inte alltid handla om att så många ska dö och slaktas, tillskillnad från en skräckis som alltid kretsar kring slakt.

Rysare brukar också rätt ofta spela på det abstrakta, mer mardrömsliknande scenarion än skräckisarnas blodiga lägereldsberättelser. Det handlar mer om atmosfär i en rysare då det i en skräckis handlar om att förklara för tittaren vad det är denne ska bli rädd för. Och då jag själv inte blir det minsta rädd för monster, galningar med köttkrokar som händer och motorsågar som husdjur så har jag så svårt ta det till mig. Men när en rysare bjuder på en atmosfär som låter mitt eget psyke sätta fart och skrämma upp mig ännu mer så måste jag säga att just rysare är bra mycket mer skrämmande än skräckis.

Är inte det en komedi, eller missade jag nåt när jag såg den?

Tänkte precis kommentera det, men den innehåller ju faktiskt zombies.. Eller nej förlåt, man får ju inte säga Z-ordet

Tror dock han syftade på Dawn of the dead.

Jag är inte direkt nån van skräckfilmstittare, men jag har inga problem för såna filmer med mycket blod och såna saker som typ Saw, men det jag tycker är väldigt äckligt är konstiga saker som springer inne i skogen typ Wrong Turn.
Eller när människor är allmänt psykade, svårt att förklara hur jag menar men typ när man har svårt att förutse hur de ska agera och det är många överraskningsmoment.

Den första Texas Chainsaw som var med på listan, den är svinigt bra.
Dark water är fin, den japanska då.
Zombie flesh eaters tycker jag, the thing är också en bra nybörjarfilm...

Sedan vet jag fler jag älskar men kommer bara inte ihåg..

Några grymma rullar där på din lista Caine.

Själv blir jag i princip aldrig "rädd" för zombierullar/slashers etc. Gäspade mig igenom trötta "Zombie diaries" häromkvällen (btw, skall man se bra Zombierullar, kolla upp tidig Romero eller klassisk Fulci ex "The beyond").

Däremot kan jag få riktiga chills längs ryggraden av rullar typ "The tenant" eller andra gamla Polanskiklassiker. Såg en riktigt spooky BBC-klassiker häromdan, "The woman in black". Tv-produktion från 1989, riktigt creepy. Checka Imdb-betyget...

Asiatisk skräck är i regel mer psykologisk skräck, alltså det bygger upp en jävligt jobbig stämning till skillnad från tex Amerikansk skräck som ofta bygger på "bu!-effekter".

Själv föredrar jag stämningsskräck och riktigt bra sådan är tex Audition eller A tale of two sisters.

Asiatiskt folk är allmänt skrämmande med deras små ögon. The grudge-filmerna skulle inte vara lika "äckliga" om det vore med bara skandinaviskt folk.

Har även att göra med att japaner i synnerhet har ett mer natuttroget förhållande till skräckfilmen som produktion genom att dem producerat kvalitativ högklassiga skräckfilmer i över femtio år, ser man på Kwaidan, Onibaba och andra klassiker märker man en direkt skillnad på utförande, stämning etc... jämnfört med amerikanska skräckfilmer. Sen bygger oftast J-horror-konceptet på traditionella grunder, alltså mer utstuderade skräckmoment såväl använder man sig av historiskt förlagda skräckvanor vilket också märks i tv-spelet Forbidden Siren där man använder sig av japansk spökmytologi kontra svarthåriga småflickor.

Håller ju inte direkt med om att det är folket i sig som gör filmerna mer skrämmande, men att de som folk kan göra det mer skrämmande kan jag gå med på.

Jämför tex alla dåliga jävla amerikanska remakes på japanska filmer som bajsas ut stup i kvarten nu. (dark water, the eye, the grudge osv osv)


Du har absolut rätt i allting du skriver, finns för första gången på länge ingenting i ett inlägg som jag inte till 100% kan hålla med om.

När ett oidentifierat flygande objekt hoppar fram? Du vet att UFO betyder "Undentified Flying Object" va? Stör mig på folk som använder UFO i sådana sammanhang. No offence, finns många som gör så. Pekar inte bara på dig! :P Förlåt för lite offtopic.