Måste man ha sett eller tycka om mer än 40 år gamla filmer?

Gamla filmer kan ju självklart inte konkurrera med moderna filmer vad gäller specialeffekter, däremot så kan de det när det gäller skådespeleri, humor och drama.
Om man tar komedier finns det många exempel på gamla filmer som är riktigt bra, Airplane, Monty Python, Dr Strangelove, Charlie Chaplins filmer m.fl.

Men tidens tand har även gnagt på dom. Kanske inte Monty Python, om man gillar den typen av humor. Men Dr Stangelove, hur skicklig den än är gjord och även med tanke på Peter Sellers skådespelarinsatser, känns väldigt gammal, även om vissa scener fortfarande behållit sin lyskraft. Det samma gäller Charlie Chaplins "Diktatorn", (även om jag ev. inte sett hela filmen och därför inte betygsatt den). Vissa Scener, typ barberar scenen lyser fortfarande, medan annat tynat bort. Vad gäller Chaplins ännu äldre filmer, så har jag svårt att se något roligt alls med dem, (jag såg väl några som barn, och tror knappast att jag skulle uppskatta den mer idag, tvärt om). Airplane har onekligen sina ljusa stunder, men är yngre än 40 år. Dock var inte allt roligt med den filmen, bara vissa bitar.
Jämför dessa filmer med moderna komedier: Thank you for smoking, är väldigt smart, Shaun of the dead är extremt rolig, i alla fall första halvan och slutet. Och ta de svenska komedierna "Jalla, jalla" och "ogifta par", eller för all del "skenbart".

Det beror mycket på vad diskussionen faktiskt handlar om, men i regel - ja. Att tycka om dem är en annan sak. Kan den som bara läst John Ajvide Lindkvist och Camilla Läckberg tänkas ha någonting av vikt att säga om Sveriges litteraturhistoria?


Teknik kan förändras och utvecklas på ett mätbart och icke subjektivt sätt. Film består snarare av flera komponenter - manuskript, skådespelare, regi, ljussättning, eventuella specialeffekter - som smälter ihop till en enhet. Den enda komponent som verkligen gynnats av den moderna tekniken är specialeffekterna, vilka varken är nödvändiga eller kan förvandla en dålig film till en bra. En bra film är en bra film oavsett när den skapades.


Känner du dig verkligen tvingad att se vissa filmer? Se inte Casablanca om du tror att den är dålig, det är inte svårare än så. Jag har sett omkring 100 filmer på den där listan och många av dem jag inte sett förefaller mig mest vara slöseri med tid.


'Regular voters' röstar på många filmer över en lång tid, så vitt jag förstått. De kan lika gärna ha betygsatt Kurosawas och Tarkovskijs samlade produktioner som Uwe Bolls och Olsen-systrarnas dito.

Nej, men nu diskuterar vi inte filmhistoria utan filmsmak, vilka filmer som är bra. Filmstofilerna hävdar att det vet svaret: Äldre sk "klassiker" är med nödvändighet bra". Jag vill hävda att så inte behöver vara fallet. Filmsmaken är givetvis personlig.



Jo, men samhället, människornas värderingar - och smak, ändras med tiden. Alltså inte bara tekniken. Dessutom lär sig givetvis filmskaparna mer och mer, allt eftersom, även om denna kunskap inte alltid utnyttjas.


Nä, egentligen inte. Skrev mest så för att provocera lite. Och visst Casablanca skall jag nog se så småningom. Men jag vill inte bli dömd för att inte ha sett den. Fast jag inser ju samtidigt att t.ex. fight club kommer att bli en klassiker för mig, när jag gått och blivit stofil själv


Det är nog inte så enkelt. IMDb vill inte uppge sina kriterier. Iof kan jag förstå att detta kan ha att göra med att inte nya filmer skall kuppa sig in på listan. Men samtidigt så verkar det som om deras system just gynnar gamla klassiker främst ifrån USA men också delvis Italien och Frankrike, (samt storheter som Kurosawa och kanske Bergman i mindre utstäckning).

Jag håller med TS helt och hållet. Det är väldigt sällan gamla filmer engagerar mig. Det finns förstås undantag som Repulsion och... Näe, jag kommer faktiskt inte på någon annan film just nu.
Modern film är helt enkelt överlägsen (jag tycker tom att det är svårt att hitta kvalitetsfilmer från 70 och 80-talet).

Visst är filmsmak subjektiv, men om man anser sig vara intresserad av filmmediet tycker jag det är lustigt att förkasta så mycket av dess historia. Det var de gamla filmerna som öppnade mina ögon för film som mer än vår tids svar på teater, det magiska ordet i sammanhanget är perspektiv.

Mina frågor till trådskaparen är följande:
Vad har dagens film som "mossiga filmer" saknar?

Var går gränsen, eller var börjar den moderna filmen, talfilm? Färgfilm? Blockbusterkulturen?

Den tredje mannen, Psycho och 2001 är numera 40 år gamla, vad tycker du om dem?

Jag förstår inte din liknelse.

Bilarna utvecklas ju rent kvalitativt, dagens nyaste ford är rent objektivt snabbare, tystare, miljövänligare, säkrare och skönare att åka i en den nyaste forden för 40 år sedan.

Men på vilket sätt är en film från idag automatiskt bättre än en från början av 70-talet?

Lyckliga är de som inte bryr sig om en films ålder eller för vad filmerna utger sig att vara, utan kan se filmer för vad de är. Allt handlar om personlig perception.

Att vägra se gamla filmer är som att vägra smaka på en maträtt du aldrig ätit förut. Den enda som har något att förlora på det hela är du själv.

Såhär, på ett ungefär: filmen som konstform/medie/whatever har funnits i typ 100 år. Visst, man kan välja att se på dess utveckling som evolutionistiskt horisontal, d v s tolka utveckling som förbättring. Jag tycker dock att filmen är mer av en konstform än ett medium och därför känns termer som "utveckling" eller "förbättring" ganska irrelevanta. Har den måleriska konsten utvecklats sedan 1500-talets renässans? Har litteraturen utvecklats sedan 1800-talet? Svaret på de båda 'frågorna' är onekligen ja, men att av detta slutleda att de har förbättrats är trångsynt.
Seriöst, film och bilindustri? Äpplen och päron, någon?
Detta är ditt subjektiva 'val' — jag ser inte problemet?

Ja, det hela skulle ju egentligen kunna avledas med ett "se vad du vill, låt andra se vad de vill, den gyllene regeln och love is all you need". Jag antar dock att det inte är svaret du är ute efter. Mitt svar är i vilket fall: se vad du vill; jag tycker dock det är tråkigt att så mycket människor ignorerar att konstarter av olika slag alls har en historia. Att sedan (för)dömma folk beroende på om de skrattar åt Superbad eller Charlie Chaplin, gråter till La passion de Jeanne D'Arc eller Saving Private Ryan och så vidare, är bara plain stupidity.

Detta är ju lite samma diskussion som brukar uppstå mellan musiknördar: för att kunna säga nåt om musik måste du älska eller iaf uppskatta Beatles och framförallt Bob Dylan.
Jag, som anser att dessa är för mig aggressivt ointressanta, brukar istället argumentera för att bara för att någon var först med något så innebär det inte att det samtidigt är det bästa som gjorts.
Jag föredrar musik som möjligen tagit influenser och utvecklat något från dessa och andra, för inom både musiken och filmen så stjäl alla från alla andra och kallar det inspiration.

Och samma sak med film: ja, Hitchcock var ett geni, men betyder det samtidigt att hans filmer måste säga så värst mycket till nutidsmänniskan som har svårt att relatera till män som sitter i snygga kostymer och dricker whisky, när deras verklighet består mer av hoodies och Xider?
Tiderna förändras och jag är oftast mer intresserad av dem som älskade de gamla hjältarna men gjorde något eget av det de såg och hörde.

Man behöver ju inte utesluta filmer bara för att de har fått en massa år på nacken, men jag förstår vad du menar. Jag gillar en hel del gammalt skräp, dock inte särskilt många av dessa måste-absolut-ha-sett-filmer och kan precis som du störa mig på att man direkt avfärdas som en puckad actionknarkare bara för att man inte ser eller erkänner det geniala i dem. Antingen gillar man en film eller så gör man det inte, oavsett vilka motiv regissören ursprungligen hade.