När lägger man till ly på ett verb i engelskan?

Frågan är ju om det över huvud taget är fruktbart att diskutera ordklasser i dessa fall. Handlar det inte mer om att det i ena fallet är ett predikativ och att det i det andra är ett adverbial?

Eller tvärtom.

Men det är väl två helt olika klassificeringssätt, som båda har sina användningsområden? Vad skulle den praktiska finessen vara med att låta snabbt i Han skriver snabbt vara ett adjektiv, och väl i Han skriver väl vars ett adverb? Att analysen har praktiska nackdelar på så sätt att det stör vårt inlärande av de flesta av de främmande språk som vi brukar lära oss har redan nämnts. Vari består öht problemet med tanken att adverb på svenska kan bildas från adjektivets grundform med en ändelse som används för adjektiv med neutralt huvudord? Måste inte detta var ett av de mest utpräglade exempel på If it ain't broke, don't fix it som öht finns i svensk språkanalys?

Jag skulle gissa att det handlar om vad som definierar en ordklass. Vanligtvis menas det att det primärt är böjningen, eller avsaknad av böjning, som avgör. Enligt SAG: "Orden indelas i klasser efter hur de berörs av grammatikens regler för böjning av ord samt för konstruktion av fraser och satser efter hur de systematiskt bidrar till de syntaktiska konstruktionernas betydelse." samt: "Ordklasskriterierna böjning, syntaktisk funktion och betydelse är hierarkiskt ordnade. Böjningsegenskaperna hos ett ord är grundläggande för ordklasstilldelningen, dvs. orden indelas i första hand i böjliga och oböjliga. (s. 7).

Detta innebär att adjektiv, vilka har kongruensböjning, skiljs från adverb, vilka saknar denna. Endast i ett fåtal fall har adverben komparationsböjning. Sett till funktion låtar jag än en gång SAG komma till tals: "Visserligen kan både adjektiv och adverb stå som attribut i en nominalfras, men medan denna funktion är central för adjektiven är den tämligen marginell för adverbens del." (s. 233).

Å andra sidan är det inget som hindrar att man hittar på egna lösningar för att sortera ord i ordklasser, för mig är det ganska egalt.

Angående exemplen "han skriver snabbt" och "han skriver väl" så anser jag inte att det är ordklasserna som är det intressanta här, utan satsdelarna, vilka i de båda fallen är samma. Det är alltså inte i första hand funktion som avgör vilken ordklass ett ord tillhör.

Du verkar antyda att det är adverbdefinitionen som är "den egna lösningen" som man kan hitta på om man vill, men det är ju den som har gällt traditionellt. Borde det inte vara så att det är de som omdefinierar den traditionella uppdelningen som kommer med en bra förklaring? Liksom Hamilkar ser jag inte vinsten med detta. Alldeles frånsett att det som jag ser det snarare blir sämre rent "objektivt" (alltså om vi helt förutsättningslöst skapade ett nytt system i dag) bör man väl ha ett mycket gott skäl till ändring för att anse sig kunna stå ut med de definitionsproblem som kan uppstå när företrädare för den gamla och den nya skolan ska tala med varandra. Ett liknande problem som framkommit i andra trådar och skapat förvirring är att termen "predikativt attribut" inte bara har slopats i SAG som benämning för den funktion den tidigare beskrev, utan att den där står för något hel annat. För mig är detta väldigt underligt.

Antingen är snabbt ibland ett adjektiv och ibland ett adverb, eller så är det alltid ett adjektiv.

Huruvida det också är ett adverbial framgår av dess placering i en sats(lösning).

I det ena fallet vet vi alltså inte något om vilken ordklass detta ord har, utom i de fall då det sätts i ett sammanhang, i vilket det också får sin funktion förtydligad.

I det andra fallet vet vi ordklassen, och kan beroende på ordets placering avgöra dess funktion. Vi har alltså mer information från början, och vi kan bestämma ordklass utifrån enkla mönster (kongruens och komparation), istället för att behöva hitta på exempel där det ändå kanske inte framgår vilken ordklass ordet tillhör.

Jag kan inte se varför "den traditionella lösningen" skulle vara enklare.

Det vore dock intressant om dem av er som förfäktar denna indelning kunde förtydliga vilka kriterier som gäller vid avgränsandet mellan olika ordklasser. Är alla adjektiv som slutar på -t automatiskt adverb?

Grundfrågan är väl egentligen: "Vad är en ordklass?"

Detsamma gäller ju många andra ord. Om du slår upp som i SAOL, så definieras det dels som konjunktion, dels som pronomen, dels som adverb (tilläggas kan om man vill preposition, som i lika stor som mig). Slår man sedan upp det i SAOB finner man att det etymologiskt är samma ord. Vi vet alltså inte vad som har för ordklass förrän vi ser ordet i en mening. Jag förstår inte vad som skulle vara så allvarligt med att samma sak gäller för snabbt.


Hamilkar har angett jämförelser med andra språk och att samstämmighet råder mellan ordklassen för väl och snabbt i exemplet. Om man t.ex. har en övning i skolan där man i en mening ska dels ta ut satsdelar, dels ange ordklass, tror i alla fall jag att det är mindre förvirrande att snabbt (adj. neutr.) och snabbt (adverb) råkar se likadana ut än att väl och snabbt som båda är adverbial i satsen hamnar i olika ordklasser. Vidare har vi det praktiska argument som både Hamilkar och jag framfört och som du inte verkar ta riktigt på allvar: varför ändra på något som fungerar? En nyhet bör inte bara vara lika bra, den bör vara märkbart bättre för att den ofrånkomliga begreppsförvirringen ska vara acceptabel.


Nej, vissa är adjektiv i neutrum. Det avgörs av funktionen.


Jag tror inte att det går att skilja helt mellan kategori och funktion. Se resonemanget om som ovan. Vidare används väl t.ex. termen konjunktion både för att ange ordklass och för att analysera funktion, om inte i satserna så i alla fall mellan dem.

Funktion avgör inte ordklass. Form avgör ordklass. Funktionen avgör satsdel (eller motsvarande). Det är obra att blanda ihop dessa kategorier.

Bättre kan du. Läste du ens resten av mitt svar?

Nu råkar jag vara på den konservativa linjen med »snabbt« som adverb i »springa snabbt«. Men det av Käg Malax sagda om märkbart bättre nyhet, det är intressant i ett bredare perspektiv. En stor del av världen har vänstertrafik, andra mäter i tum och fot, andra åter mäter temperatur i Fahrenheit. Allt därför att nyhetsvärdet av en ändring inte uppväger kostnaden för ändring. Det är då jag kan svikta som konservativ i frågan om ordklasser.

On topic: I engelskan har "hard" och "hardly" väsentligt olika betydelser. Ändelsen -ly innebär inte bara en enkel adverbialisering. Det liknar vad som har hänt med svenska rolig kontra orolig. Här och nu kommer jag inte på något fall där adverb som är ett adjektiv med -t-suffix får väsentligt annorlunda laddning. Det kan nog gälla adverb med avledningen -ligen. I varje fall har »svårligen« en betydligt smalare användning än »svår« som har minst tre olika betydelser. Adverbet »svårt« kan väl fungera här:

– Han är svårt begiven på starka drycker. (inte svårligen)

I fallet »näppeligen« har adjektivet »näpp/näpper« gått förlorat. Det tycker jag är skada.

– Han ger uttryck för näppra åsikter. (inskränkta)

För övrigt bör »svårt« vara samma ordklass som »illa« i adverbiell ställning.

Jo då, men tidsbrist gjorde att jag inte hann svara mer utförligt. Det är likadant i dag tyvärr, men eventuellt har jag större möjligheter på söndag.

Dock hinner jag med en liten kommentar just nu:


Jag vill inte begränsa mig till att ett ord bara kan höra till en ordklass, men just som är jag beredd att alltid räkna till subjunktioner (på grund av satsförkortningar etc.). I många andra fall handlar det om lexikaliserade fraser.

Att försöka göra en fullständig beskrivning över grammatiken, utan att ha några undantag, är förmodligen omöjligt (om man inte låter varje enskilt ord utgöra en egen ordklass).

Dessutom angående att det skulle vara enklare att lära in andra språk (engelska), så är ju inte alltid ändelsen -ly hörande till adverb (ugly). Inte heller har adverb alltid ändelsen -ly (likewise). Det är nog bättre att – i den mån man pratar form och funktion – skilja dem åt, istället för att hamna i en situation där man har en drös undantag att ta hänsyn till.

Är det din egen definition eller finns det fler som definierar så? Hur som helst är det inte intressant vilka exempel man väljer. Det viktiga är att vi är överens om att vissa ord tillhör olika ordklasser beroende på vilken funktion de fyller i ett givet sammanhang och att det därmed inte alltid går att göra en strikt avgränsning mellan kategori och funktion. Varför ska man då göra det just med adverben till priset av allmän förvirring?


Det är ju enklare att förklara engelskan om man bara kan säga att ugly är ett adjektiv och t.ex. suddenly är ett adverb. Gör man enligt din modell får man antingen kalla båda adjektiv i engelskan också och tillägga att "det första är ett adjektiv som brukar stå som adjektivattribut, det andra är ett adjektiv som brukar stå som adverbial" eller något i den stilen eller också får man säga ungefär att "ugly är ett adjektiv och suddenly är ett adverb på engelska, på svenska motsvarar de adjektiven ful och plötsligt, det första av den typ som brukar stå som adjektivattribut, det andra av den typ som brukar stå som adverbial".

Då har man ju lik förbannat dragit in funktioner i sin ordklasskategorisering plus att man har krånglat till den tidigare enkla definitionen "ugly är ett adjektiv och suddenly ett adverb, de kan översättas till det svenska adjektivet ful och det svenska adverbet plötsligt". Vad har man vunnit på det?

Utan att titta efter har jag för mig att SAG definierar det på detta sätt.


Vi är inte överens om detta! Jag delar inte in ord i ordklasser efter funktion, utan efter böjning (primärt). Om funktion avgör ordklassindelningen så hamnar allt före är i följande exempel i samma ordklass:

Han är här.
Grönt är snyggt.
Nitton är för mycket.
Att simma är nyttigt.



Vi kan väl ändå inte definiera storheter i ett språk utifrån regler i ett annat? Vad gör vi då med prepositioner om vi skall lära oss exempelvis finska?