Giallo-tråden: italiensk kriminal-skräck med stil

Tre tolvåriga pojkar i en underutvecklad bondby full av vidskepelse och övertro, lever och leker som italienska pojkar i allmänhet – d.v.s. plågar lite smådjur, trakasserar byfånen, röker cigaretter och drömmer om sex med äldre matronor som får det att spritta i pillesnorken. När en av dem hittas strypt och begraven faller misstankarna först på den plattskallige byfånen, men efter förhör så kan bypolisen avskriva honom som potentiell mördare och de står handfallna utan ledtrådar.
Filmen börjar bra med en mystisk kvinna som gräver upp ett skelett som ser ut att tillhöra en unge. Vi introduceras till de tre pojkarna och får se hur både dem och byfånen är sugna på att spionera på några äldre damer. Sedan kommer mordet in i bilden och filmen blir faktiskt intressant.
Fulci skapar en helt okej stämning i filmen främst tack vare fotot i filmen som alltid är ett plus när det gäller giallo. Skådespeleri och handling brukar lida i dessa filmer och det är också fallet här. Vissa skådisar är riktigt värdelösa. Jag såg den engelska dubbningen av filmen och det låter som att en av pojkarna är dubbade av en 20-åring. Vad tänkte man där?
Helst ska musiken vara bra i giallo också men jag måste säga att jag blev lite besviken. Riz Ortolani står för musiken och eftersom hans soundtrack till både House on the Edge of the Park och Cannibal Holocaust är underbara kunde jag inte hjälpa att känna mig besviken. Jag skulle till och med sträcka mig så långt till att säga att den är usel stundtals. Man kan inte få allt.
Filmen lyckas hålla ett ganska bra tempo trots att den har en del onödiga saker. För att nämna något så förstår jag inte varför man tog in voodookvinnan i filmen då hon inte tillför någonting. Det känns bara som att hon är där för att man ska misstänka henne.
Den klart intressantaste karaktären är Patrizia (Barbara Bouchet) som är dotter till en rik man och har tidigare haft drogproblem. Hon är nog den enda kvinnliga pedofilen jag har sett på film då hon hela tiden försöker få småpojkarna att ligga med henne. Mycket märkligt minst sagt.
I Fulcis The New York Ripper finns det en mördare som pratar med Kalle Anka-röst. Fulci har en annan Kalle Anka referens i Don’t Torture a Duckling, den innehåller en Kalle Anka-docka som är viktig för att lösa mysteriet. Lösningen på mysteriet och slutet känns lite långsökt kan jag tycka men inte direkt dåligt. Detta är en helt klart godkänd giallo med mycket drama vilket jag ändå gillar.

en motorsåg