Giallo-tråden: italiensk kriminal-skräck med stil

Har i dagarna sett Col cuore in gola (aka Deadly Sweet) (1967) av Tinto Brass med Jean-Louis Trintignant och ur läckra Ewa Aulin i huvudrollerna. Trintignant spelar en man som försöker lösa ett mystiskt mord på sin affärspartner. Dock är historien av helt underordnad betydelse i denna film som framstår som ett rörigt hopkok av flertalet genrer. De tydliga influenserna av Antonioni, franska vågen, art-house, och noir är påtagliga. En del slapstick är ledsamt nog också närvarande.

Tyvärr faller filmen på det minst sagt klena manuset och historien är i sig sekundär som vi tidigare konstaterat. Trots detta är Col cuore in gola ett intressant tidsdokument med sin backdrop av ett swingin London i slutet av 60-talet. Vi får se ett vackert kameraarbete med många vågade vinklar och en fin mix mellan svartvitt och färg. Filmen innehåller även ett galleri av sköna bifigurer, dvärgar, hippies och allehanda skumma typer.

Ur ett stilistiskt perspektiv så rekommenderas filmen starkt, men sammantaget så kan bara betyget bli godkänt.

Betyget på Col cuore in gola blir 6 röda catsuits av 10 möjliga.

http://www.imdb.com/title/tt0061493/
Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=uTSVxB1mD94

Bra inlägg.

Kollade också på denna för ett par månader sedan. Hade lagom höga förväntningar men gillade den inte nåt speciellt. Precis som du säger är den ett hopkok av stilar som ganska snabbt tröttade ut mig och tillslut gav lite av ett fånigt intryck.
Slutscenen är dock riktigt bra gjord och ger titeln Deadly Sweet sin rätta betydelse

Fick Bloodstained Shadow sedd natten till idag, Antonio Bido's första av 2 giallo.
Ung professor återvänder till sin hembygd för att hälsa på sin bror som blivit präst för samhället, ganska direkt skådar präst-brodern ett mord men ser ej mördaren för allt regn och rusk.
Fler mord sker samtidigt som prästen får hotbrev från mördaren.

Ganska ordinär giallo. Tycker om (o)liknelserna mellan bröderna, professor/präst. Vad som uppskattas mer är musiken, väldigt intensiv och gör det mesta i filmen.

Annars finns de vanliga ingredienserna. Sliten docka, medium, en och annan frän mustasch samt en oförståelig totalt obegriplig upplösning (nästan, från personen som löser mysteriet alltså. Vilken superbrain till tänkare som vanligt..)

Så filmen landar helt klart på ett positivt betyg ändå!

Hur står sig Bido's andra giallo The Cat's Victim emot denna? Hans strån till stacken kom ju relativt sent så han har en massa att hämta och luta sig mot giallo-väg. Det syns ganska tydligt i Bloodstained Shadow om inte annat.

Såg The Murder Clinic (La lama nel corpo ). Riktigt bra giallo som utspelar sig på 1870-talet om jag inte minns fel, på ett mentalsjukhus.
Karaktärerna presenteras i snygg ordning verkligen, potentiella mördare svämmar det av och fina sidestorys till många karaktärer. Den känns något snäll fast ändå passar det in på rätt sätt.
Den stiliga gammaldags miljön gör sitt tillsammans med den att historiens dramaturgi presenteras väl. Det blir giallo ala mysrysare/noir med vanställda ansikten, rakknivar, svarta kappor och kärleksaffärer. Ingen snabbt framförd ologisk twist utan ett välförtjänt passande slut.

Filmen gjorde verkligen sitt såhär en tidig fredagskväll. Nu vill man bara mysa upp sig framför mer!

Rekommenderar den starkt och är väldigt nyfiken på om någon annan här sett filmen, åsikter i så fall?

Det finns ett riktigt bra släpp på CG där kvallen är mycket bättre än trailern jag länkar till under, så låt inte den dåliga kvalitén på tuben skrämma bort er. Riktigt bra fandub med för den delen!

imdb:
http://www.imdb.com/title/tt0060616/

trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=JhsDOYceAMg

Duccio Tessari var ett nytt namn för mig fram till ikväll då jag kollade in thrillern Puzzle (1974) med bla Santa Berger, Luc Merenda samt en smärre roll av våran Anita Strindberg. Filmen har en bra story och är hyggligt gjord men hade varit bättre om tempot hade skruvats upp en aning. Betyget blir dock godkänt med ett plus i kanten för denna scen:
http://i43.tinypic.com/xbyamh.jpg

http://www.imdb.com/title/tt0072349/
Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=ichu7vzwcTo

Kul att du sett Puzzle , har Njutafilms släpp som är sisådär. Men filmen gillar jag, trots sitt långsamma tempo.
Såg den iof i rätt sinnestillstånd, seg söndag på eftermiddagen.. Var aldrig tråkig, men aldrig speciellt fartfyllt.. Tills! Boom! Scenen du länkar, smilbandet bara bredde ut sig, vilken final.
Satt i vilket fall belåten efter titten som helt klart tillfredsställde mig och gjorde min söndagsmissär något lättare. .

Har också Njutafilms utgåva. Det är den jag tog stillbilden från. Bilden tycker jag är duglig men det engelska ljudspåret (testade inte det italienska) är däremot ganska dåligt med allt för mycket knaster i bakgrunden.

Lamberto's filmer håller långt ifrån så hög klass som hans farsas, men underhållande är de, om än skräpiga. Demons och uppföljaren är två smärre mästerverk i mitt tycke. Gillar nog Le foto di gioia bäst av hans övriga filmer, tätt följt av A Blade in the Dark och Blastfighter. Även Monster Shark kan vara skapligt kul om man är i rätt sinnestillstånd (läs: påtagligt berusad). Macabre är ok, varken mer eller mindre, och The Ogre är ett riktigt sömnpiller. Övriga har jag inte sett ännu.

Mitt giallo-tittande har legat på is ett bra tag nu. Sista jag såg var Strange Vice of Mrs. Wardh, i höstas, om jag inte minns fel. Fantastisk film! Tillhör tveklöst genrens toppskikt, tillsammans med mästerverk så som Footprints on the Moon, What Have You Done to Solange?, Don't Torture a Duckling, Pensione Paura, La donna del lago, House with the Laughing Windows, The Perfume of the Lady in Black m.fl.

Även om den bara är ok; är den inte den film av Lamberto som påminner mest om hans far? Det är nämligen vad jag har hört men har inte haft tid att se den än.

På tal om Lamberto Bava så minns jag att Blastfighter med George Eastman i huvudrollen var bra, måste låna DVD:n av en kompis framöver.

Tyckte också att Blastfighter var bra. Glömmer aldrig det töntiga soundtracket "Evening Star" och cameon med banjokillen från Den Sista Färden.

Michael Sopkiw var f.ö tillsammans med nån brud från min hemstad läste jag i en intervju

Det är möjligt. Jag vill dock minnas att den var ganska tafflig tekniskt och visuellt sett, till skillnad ifrån hans farsas filmer, vars starka sida ligger där. Men minnet kan svika, det var trots allt några år sen jag såg den sist. En hyfsad story har den, i alla fall. Förövrigt har ju Lamberto Bava gjort en remake på det gotiska mästerverket Black Sunday, en av hans fars bästa filmer. Någon som sett den?

Planerar att se Five Dolls for an August Moon senare ikväll, en giallo jag har hört övervägande negativt om. Men jag har haft den i hyllan osedd länge nog nu, känner jag.