George A Romero

Jag var i femtonårsåldern djupt inne i zombie/kannibal/splatter-träsket och hyrde alltifrån filmer som Zombie Flesh Eaters, Cannibal Holocaust, The Toxic Avenger och Bad Taste i den mörkt avskärmade avdelningen på en liten videobutik i staden. Men George A. Romero (och Peter Jackson) kom med sina zombiefilmer att verkligen visa varför jag älskar genren. I synnerhet Day of the Dead, som innehöll det mycket uppskattade inslaget - den “civiliserade” zombien Bub. Miljön är steril i bunkern, men i städerna råder lite av en primitivistisk känsla som jag är förtjust i. Diggar också Dawn of the Dead för dess sköna shoppingscener och - självklart - de med SS-hjälmar, machetes och bågar beväpnade rövarna.

Trodde det var samma skådis. Liknar ju t.o.m. varandra. Jaja, skäms på mig.

Jag väntar fortfarande på svaret på min fråga: Vad är det som du anser att Romero gör med Diary som är så fantastiskt nytt?

Lite onödigt av mig att gnata men jag tolkar just detta som att du menar du var med om den tiden och inte som att du såg alla filmerna från just denna tiden när du var yngre. Så om jag när jag är 15 lyssna på en jävla massa woodstock-musik kan säga att jag var med om när den stora flowerpower revolten kom, inte för att jag var 15 under slutet av 60-talet utan för att jag upptäckte genren när jag var 15 på 2000-talet... jävligt onödigt att av mig att gnälla men jag lyssnade inte på musik alls när jag var ung, jag är fortfarande "ung" men nu lyssnar jag på otroligt mycket musik och tycker själv jag har jävligt bra koll på mycket musik.. Men synd nog för mig så gjorde jag inte det när jag var yngre..

Jag såg äntligen Diary of the Dead igår, och jag tycker att den fått oförtjänt dålig kritik. Jag har många saker att klaga på med dess utförande, jag anser att den skulle ha tjänat på att vara en "riktig" film, istället för alla dessa skräck-mockumentärer som sköljer över oss nu, han hade kunnat göra en film på samma tema om Youtube-generationen ändå. Cannibal Holocausts hoppiga narrativ gjorde den nästan oslagbar när det gäller närvaro, och Blair Witch Projects närhet och klaustrofobi är det bästa "nya" exemplet.

Men så kass var den inte.

Förstår du helt enkelt inte att en regisör i dagens moderna samhälle jämt och ständigt måste förnya sig, ta till kritik och ta ställning till den moderna utvecklingen av filmmediumet. Hade Romero fortgått med att göra film i stil med Day of the Dead som kom 1985 så hade säkert floppat hos mainstream-publiken som enbart tycks vilja se våld och slask, men denna gången har ju Romero fortfarande tagit ställning till båda parter i gemene man, alltså både hardcore-fansen såväl mainstream-publiken som upptäckte zombiegenren med Resident Evil-trilogin såväl Snyders remake av Dawn of the Dead.

Om du inte förstår att Romero som skräckfilmsregissör måste förnya sig måste du ändra inställning, rätt kraftigt. Det går helt enkelt inte att göra gammalmodig skräckfilm för en biopublik och komma undan med det, man måste helt enkelt förnya sig med andra manéer, som han gjorde med Diary of the Dead. Visst, filmen är inget guldkorn som den gamla trilogin men fortfarande bra och en hängiven satsning på förnyelse och modernism. Att använda Blair Witch-foto såväl att fortfarande använda sig av B-skådespelare lyfter upp filmen till nya sidor, sen tror jag inte alla kan inse att Romero förnyade hela genren i och med filmen om man inte har de andra filmerna såväl skräckfilm i skallen dygnet runt.

Mina 5 cent, hoppas du förstår.

Om jag läser dig rätt, så har Romero "sålt" sig enligt konstens alla regler. En regissör som gör film utifrån tanken att den ska gå hem hos mer vanliga svenssons än hardcore skräckfolk, istället för att utgå från sin egna vision om hur filmen skall vara, tja, vad ska man säga... en dussinkonstnär utan själ... Du har helt enkelt fel - den här filmen är som sagt varken nyskapande, utvecklande eller bra på något sätt.

Att använda B-skådisar är ett bra grepp, helt klart, men då bör det ju faktiskt vara bra b-skådisar. De som var med i den här lyckades inte direkt leverera någonting trovärdigt. Om det nu beror på katastrofalt arbete bakom kameran eller om man nu vill skylla på korkat manus/dialog vette tusan. Det går bara inte ihop här iaf. Zombie Diaries lyckades en miljard gånger bätttre än den här på alla punkter...

Nej, absolut inte! Jag har inte påpekat att Romero har sålt sig till något större bolag som du tycks ha konstaterat redan att jag försökt framställa det som. Det jag menade att folk redan som växte upp med Romeros filmer eller sett dessa långt innan Land... och Diary... var påtänkta har redan hans vision om hur zombies är och hur smittan kan eskalera kring världen, så jag b.la med mina skräckfilmsmedmänniskor kunde inte brytt oss mer hur han gör filmen i fråga. Vi förhåller oss till hans gamla visioner och i mitt fall ser jag Diary of the Dead mer som underhållning än en zombiefilm vilket den lyckas med helt och hållet. Sen borde du ju ha i åtanke att Romero gjort mer film efter Day of the Dead, så han kan ju ha sålt ut sig redan innan Diary, se bara på Bruiser eller någon annan "storfilm".


I dagens samhälle är det väldigt svårt att använda sig av gedigna B-skådespelare då de flesta av gaget redan är döda, bortglömda eller för gamla att medverka. Romero utgår inte ifrån att filmen skall passa alla, vilket han också gör med rollbesättningen som jag ändå tycker fungerar utmärkt. Och att ha med riktiga B-skådespelare i en sådan här produktion hade säkerligen förkastat hela filmen. Det går helt enkelt inte att slänga in klassiska skådespelare som Tom Savini, Al Cliver, Fred Williamson eller George Eastman i en Romero-produktion.

Att han blivit kommersiell är precis det du säger - om hur han ändrat sitt vinnande koncept till den rådande trenden inom skräckgenren. Och jag förstår inte alls allt detta tjat om att "växa upp med"-tjafset - vad är det du så innerligt försöker pådyvla egentligen med det?

Angående skådisarna så är de knappt B-skådisar, deras "prestationer" visar klara tecken på C-kvalitet (eller snarare brist på kvalitet, om nu inte folket bakom kameran eftersträvade stelhet framför kameran, men det betvivlar jag). Rollsättningen är en väldigt viktig del i filmskapandet och här är det är så smärtsamt uppenbart att de missat att göra sitt jobb ordentligt.

Ja, jag hackar ordentligt på filmens alla beståndsdelar, men det är enbart för att jag förväntade mig så pass mycket av mannen som mer eller mindre skapade genren, därför finns det inga ursäkter för att göra en skitfilm. MEN om man jämför med andra zombiefilmer, visst, den är bättre än majoriteten, men jämför man med hans tidigare verk är den inte värdig. Att du likställer "utvecklande" med "sämre" har jag ingen som helst förståelse för...

Spelar det egentligen någon roll huruvida han blivit kommersiell? Nu låter du som vilken skräckfilmsnörd som helst som helt enkelt inte kan acceptera att man väljer att ändra perspektiv och synsätt på sina filmer, jag vet att folk tycks ha problem med förändringar då det gäller gamla favoritregissörer men hellre att han gör film än lägger av. Och nu gjorde ju Romero trots allt en helt okej film och visar att han fortfarande kan efter 40 år i gamet.

Jag tjafsar dock inte om att jag växt upp med dessa filmer, det är bara mitt synsätt att man troligtvis har lättare att acceptera att en regissör fortfarande väljer att gå sin egen väg trots vad fansen påstår. Har man sett filmerna i barndomen tror jag däremot att man har en lättare syn på utvecklingen helt enkelt.

Jag utgår från det dravel som du skriver - det är du som säger att han blivit kommersiell. Romero visade inget positivt med "Diary" alls - 40år eller inte - han har bevisat att det går att göra bra zombiefilm och att sjunka så långt som han gjorde här finns det inga ursäkter för. Du verkar inte kunna se det heller eftersom du inte svara på vad det är som är så bra med filmen.

Som vanligt så fortsätter du med tjafset

Nu har han gått bort, 77 år gammal: http://www.latimes.com/entertainment...716-story.html

Tråkigt. Gillade hans Dead-trilogi (bara Diary of the Dead som jag hade svårt för) och Night of the Living Dead lämnade ett väldigt stort avtryck på mig när jag såg den som 13- eller 14-åring. Vila i frid.