Ursprungligen postat av wsb
Kön: Man
Ålder: 20
Längd: 178 cm
Vikt: Före 60 kg, efter 55 kg
Tidigare erfarenheter: Alla majors utom opioider, minus ketamin
Prolog
Detta är en rapport som jag borde försökt få ned på papper för länge sedan, men på grund av olika omständigheter, framför allt vanlig och vardaglig lättja, har den uteblivit tills nu. Mycket och många utav händelserna har naturligtvis tinat bort ur minnet, men de största ögonblicken, upplevelserna och känslorna finns ännu kvar och lär göra det för resten av mitt liv. Jag hoppas att mitt minne och min förmåga att uttrycka mig med pennan räcker till för att bjuda er läsare på en stunds underhållning. Berättelsen kommer att ta er genom sammanlagt tio dagars onykterhet av olika genre och utspelar sig i huvudsak i festivalernas och sagornas land; Roskilde.
Söndag, måndag (30 juni-1 juli) - "Avtändning, påtändning och luriga omvägar på väg mot paradiset"
Det är söndag och jag sitter på tåget hem från Västerås efter en personalresa/fest på alkohol, gräs och tjack i mängder. Förutom att jag som vanligt är helt tom och huvudet håller på att sprängas, upplever jag att min hals helt har svullnat igen. Jag kan knappt andas och svalget ömmar och värker som aldrig förr. Jag kan inte minnas att jag någonsin i mitt liv har mått så illa, haft så ont i huvudet, varit så orolig. Som tur är har jag Efraheim, en av mina chefer, med mig i kupén som är mer erfaren än mig gällande centralstimulantia. Visserligen är även han p AT, men han lyckas ändå hålla mig någorlunda lugn. Nojjan får aldrig ordentligt fäste, lyckligtvis.
Gårdagen i Västerås på speed gick fort och hemresan utan speed gick lika långsamt. Efter vad som känns som en evighet når jag hemmets trygga korridorer och kan äntligen pusta ut. Morsan och brorsan är inte hemma av någon anledning, kanske bortresta, jag minns inte, skönt att vara ensam i alla fall. I eftermiddag bär det för första gången av mot Roskildefestivalen mot nya äventyr, men innan dess väntar en välbehövlig vila. Öppnar min hemliga låda med min för närvarande prislösa skatt - bensodiazepiner! Tre stycken xanor 1 mg slinker ned och det dröjer inte länge innan lugnet infinner sig. Bortsett från att landa från en riktig snetripp på psykedeler är det ingenting som är inbringar så stor lättnad som när alprazolam släcker elden från en riktigt jobbig amfetaminavtändning. Från värk i hela kroppen och i synnerhet huvudet, paranoia, febervärme och starkt illamående, till ett komplett lugn på bara några minuter. Ingenting känns längre jobbigt. Det är som att åter krypa in i livmodern i dess trygga värme och glömma alla bekymmer. Det dröjer inte länge innan jag faller i djup sömn.
Vaknar upp, fortfarande flöddrad. Ringer mina mates och tillika paret som jag ska resa dit med (Tommy och Annika), för att checka av statusen. Tommys pappa är på väg och ska hämta oss på parkeringen inom en snar framtid, så jag beger mig dit för att kroka med dem. Väskorna är redan packade sedan i fredags, så jag slipper tänka på dem. Förutom kläder och sanitetsvaror har jag laddat upp med 4 gram amfetamin av minst 85% renhet (amfetaminkranen jag hade under denna period av mitt liv var extremt kvalitetsmedveten), samt de 11 st xanor jag har kvar. Tommy i sin tur står för rökat som är 15 gram belgiskt gräs av numera glömd strain, för 600 kr/femman, vilket är värt varenda öre. Snart anländer skjutsen och jag hälsar så kort som möjligt på Tommys far och hans sambo. Jag vill gärna vara så diskret som möjligt i det neandertalartillstånd jag befinner mig, jag kan ju knappt formulera meningar.
Vi anländer till centralstation runt middagstid och träffar på bussen medkampingnärer; Hans, Greta, Bulan, Snöret, Bengt, Waldemar, Eva och Sven, som alla mer eller mindre är kompisar till Annika. Resan förflyter ganska smidigt till en början för mig, lugnet från benson består ett bra tag, men snart upptäcker jag till min fasa att jag klantat till det ordentligt - knarket är kvarglömt hemma! Tänker efter så snabbt jag kan och kommer fram till att det måste igga kvar på parkeringen där hemma. Så jag ringer lite grannpolare för att försöka få det upplockat, men ingen är hemma. Till slut får jag tag på min kära far som också bor i området, var på jag ber honom plocka upp icapåsen. Som tur ligger drogerna nedpackade i en nessesär och är påsen är dessutom fylld av handdukar, så jag tvingas inte ordagrant be min far hämta upp knarket. Av en händelse har dessutom en polare till Tommy, Arne, beslutat sig för att slopa bussresan i sista stund för att istället fara ned med bilen till Danmark några dagar senare. Det innebär till allas våran lycka att han även kan glida förbi mitt föräldrarhem och plocka upp varorna och köra ned dem. Snacka om tur i oturen, men så här i efterhand kan jag tycka att min far borde funnit det hela aningen mer suspekt, med tanke på att tandborste och handdukar knappast är oersättligt.
Lite mer än tolv timmar senare, efter ett x antal spliffar vid rastplatser och en märklig felkörning av busschauffören i Danmark, är vi framme vid ingången till ingenmanslandet. Vi ställer oss i kö, där vi får en rivstart och hittar öl efter öl på marken som vi börjar häva i oss. Nog för att jag i mina drömmar ser ecstasy växa på träd, men öl som gror från marken är inte helt fel det heller. Fyra-fem öl senare är urinblåsan full och dags att tömmas. Dum och full i fan som jag är så springer jag iväg, ut ur folkmassan iklädd mjukisbyxor med plånbok och mobiltelefon. Pissar i en hage någonstans i utkanten av fältet och upptäcker sedan att jag tappat min en vecka gamla mobiltelefon, så klart. Att hitta tillbaka till gruppen bland de tusentals köande människorna är en omöjlighet utan att kunna ringa och ingen utav danskjävlarna jag frågar vill låna ut sin mobiltelefon. Panik utbryter, hur ska detta sluta? Jag har inte ens min inträdesbiljett!
Sneaky som jag emellertid är går jag runt på sidan av ingångarna, och fråga mig nu inte hur detta går till, men utan att själv tänka på det så har jag glidit förbi vakterna och grindarna vid sidan av huvudentrén. Glad i hågen blickar jag från insidan av området tillbaka mot kön och får se mina vänner på väg mot biljettkontrollen. Vi nickar, hojtar och vinkar glatt mot varandra och strax möter jag upp dem och får min biljett och festivalband påfäst runt armen. Jag är back on track, om än med förlorad mobiltelefon, men vem orkar bry sig om det när man precis entrat paradiset?
Sedan tidigare har jag bara festivalerfarenhet av Peace & Love i och Arvikafestivalen och det är helt sjukt hur små dessa evenemang är jämfört med Roskilde. Endast själva campingområdet måste vara tio gånger större än Borlänge och Arvika tillsammans. Det krävs en lång, lång promenad innan vi slutligen hittar en rymlig plats att slå oss ned på, och då har vi ändå hängt på låset. However, vi slår upp våran tältplats, handlar bira och ger oss på allvar in i alkoholdimman. Mer än så finns det inte direkt att säga om måndagen.
