Ursprungligen postat av pennylick
så, min förra rapport var inte utförlig nog, så jag gör ett nytt försök. fortfarande under temat "när huvudet är dumt, får kroppen lida".
ålder:17
kön: kvinna
längd: 175 cm
vikt: 54-55
substans: allt som fanns tillgängligt. e, kokain, hasch, stilnoct, distalgesic mm...
detta, mina 010010111001-vänner är något jag bara talat om för drygt 2 personer pga min skam. det är fortfarande ett av de svagaste tillfällena i mitt liv, och kunde jag skulle jag åkt tillbaka i tiden och gett mig själv en käftsmäll. jag mår fortfarande fysiskt illa av att tänka på det, men man ska möta sina demoner, så här är min version av att stirra Hin Håle i ögonen:
Jag kommer inte riktigt ihåg vad som ledde mig dit jag hamnade, men det var en midvinterskväll och jag fick en inbjudan till att fira någons kompis som precis kommit ut från kåken. jag tog mitt pick och pack och gick dit, och föga förvånande var det bara jag, och två till. (man bjuder kanske inte in hela släkten på en sån här fest). de hade dukat upp en nästintill smörgåsbordsliknande meny bestående av allsköns droger. vi satt och pratade, lyssnade på musik och bara njöt. jag, som ensam tjej, kände som så många gånger tidigare att jag minsann skulle visa att jag inte var nån mesbrud som däckade efter två öl, så jag högg in. det började med en Ecstasy-tablett (möjligtvis mitsu) som jag sköljde ner med ett en ovanligt len hasch-joint. redan där bör man kanske tänka att det inte var en så bra mix. haschet kickade in innan e:t och vi satt alla och småfnissade över anekdoter från fängelset. jag som redan var relativt full kände hur jag blev alldeles tung i kroppen och jag ville så gärna lägga mig ner och sova i den extremt mjuka sängen. jag glömde bort mitsun sen tidigare och drog en lina kokain för att piggna till. upp och hoppa. de andra var redan helt grillade, och vi snöade in på allt mellan himmel och jord.
sen blev allt väldigt suddigt ett tag, så jag gick in på toaletten för att kolla hur fan jag såg ut egentligen (ingen vacker syn). jag fastnade på toaletten, för personen i fråga som bodde i lägenheten delade den med sin mor, som hade satt upp små klisterlappar med blommor på kaklet. blommorna hade en sån finurlig förmåga att se verkliga ut, så jag funderade helt och fullt på om hon hade hittat nån butik som sålde genetiskt manipulerade blommor man kunde fästa på kakel. var fanns denna butik? det kunde inte vara plaststickers, för de kändes och rörde sig som riktiga blommor. tänk alice i underlandet, utan den snorkiga rosen.
efter vad som kändes som en kvart (med all säkerhet var det längre än så) gick jag tillbaka, och inne i rummet hade herrarna fastnat i en djup diskussion om något, jag hörde inte vad, för alla ljud gick som genom ett filter. de gick in i filtret som ett vanligt ljud, och inne i min filtrerande hjärna alternerades dem till ett tjockt, dovt muller. precis som fötterna kändes mot mattan. jag satte mig ner på sängen och funderade lite över om jag skulle ringa dit någon mer, det var småtråkigt att vara hopped up utan fler människor att prata med. jag tog upp min mobil, men istället för att ringa med den så satt jag och tweakade alla funktioner, jag var fett haj på allt vad mobiltelefoner hette (telefonen var full i skit dagen efter, inklusive kryptiska namn på bilder och ringsignaler). jag minns att det fanns en karta distalgesic bredvid sängen (min dåvarande favorit) så jag knäckte ut 3-4 stycken ur blisterpacket och drack lite juice. juicen var så fenomenalt len och hade exakt den smaksammansättningen en juice ska ha. funderade på om mamman hade köpt den på samma ställe som kakeldekorationerna. bed, bath and beyond. typ.
herrarna pratade vid det här laget om stilnoct, och om hur det slår på vissa medan andra inte känner någonting. jag flikade in att jag får extrema hallucinationer av dem, och tänkte att det skulle vara kul att förstärka kakel- och juicekänslan. så jag tog två. vi diskuterade vidare om stilnoct (kommer inte ihåg hur diskussionen gick dock)
efter det är det svart. tills jag återkommer till min kropp och känner att jag mår så sjukt dåligt. jag lyckas ta mig till dörren, som kändes som om den var en mil bort. den drogs liksom bort när jag närmade mig den. men jag lyckades. dock var låset på den värre än en franz-jaeger, och jag pillade och vred, vred och pillade. det slog mig att det måste vara så att de låst in oss från andra sidan, vi skulle leva och dö därinne. jag får panik och rycker och sliter i den. får till slut upp den och drar ett djupt andetag, jag överlevde. men illamåendet finns kvar, så jag försöker ta mig till badrummet, men fötterna ville inte röra sig, de var som fastgjutna. jag sa åt min kropp(verbalt) att röra på fötterna, men den lyssnade inte. det sista jag kommer ihåg är att jag spyr, som ett vattenfall. på dörren. och jag skäms. stackars mamman, hennes blommor (jepp, de fanns på dörren också) blir ledsna, och de är arga på mig.
-svart-
när jag sedan vaknar, jag vet inte hur länge jag varit borta, ligger jag nerbäddad i sängen. jag vet inte var jag är, vet fan knappt VEM jag är, än mindre vem i helvete det är som ligger bredvid mig. jag reser på mig, och jag är så skakig i kroppen att det är en plåga att försöka få av mig täcket. när det väl är av inser jag att mina byxor är nerkorvade vid fötterna. första tanken: åh gud, jag är våldtagen. av vem? var är jag? jag anammar all min styrka (ja, styrka och styrka) och drar upp jeansen, tar min mobil och jacka, går ut i hallen och ser att det är helt fint städat. inte ett spår av min hemska händelse, inträffade det ens?! jag tar på mig skorna och går ut i den friska vinterluften. jag lunkar hem och pratar inte med någon. jag nyktrade inte till förrän två dagar efter, och det var då jag kom ihåg allt från helgen. jag mindes alltså ingenting på två dagar.
våldtagen: nej. som tur var.antagligen tog jag mig in i badrummet och kraschade på toaletten och herrarna bar in mig i sovrummet. men, vad fan som helst hade kunnat hända.
detta var min sista flört med "andra sidan". efter det lärde jag mig en viktig läxa, och jag brukar endast cannabis och alkohol idag.
feel free att anmärka på min dumhet.
