2008-05-22, 23:34
#1
Det är möjligt att detta inlägg passat bättre som replik under annan tråd, men jag kan inte med ledning av trådtitlarna hitta något klart lämpligt ställe, och då mitt ärende här är skarpt avgränsat startar jag en ny diskussion.
Jag bryr mig inte här i första hand om faktiska omständigheter. Jag vill göra en koncis begreppsanalys.
Låt mig, åtminstone stipulativt, definiera libertarianismen som helt enkelt en långtgående, politisk frverkligad låt-gå-princip. Låta människorna sköta sig sjläva utan statliga ingrepp och begränsningar.
Men den frihet vi konkret möter i tillvaron, inbegreppet av samtliga realt existerande valmöjligheter, är per definition total. Det existerar i grund och botten inga andra begränsningar än den externt givna verkligheten själv.
Det libertarianska tankefelet är mycket enkelt. Man underförstår på ett omedvetet sätt ett juridiskt ramverk, vilket garanterar framför allt äganderätten.
Det är bara det, att detta juridiska ramverk begränsar just den reala totalfrihet jag nyss nämnde. Den implicerar i sig en frihetsinskränkning, alltså en begränsning av låt-gå-principen. På så sätt uppstår en logisk motsägelse.
Enkelt uttryckt: vad bryr sig tjuven om äganderätt?
Jag vågar postulera att stora inkomstskillnader i sig genererar kriminalitet. Kriminalitet som förvärvsverksamhet.
Då finns två lösningar.
Den första är internalisering. Alla människor accepterar den libertarianska moralen som sin personliga värdeuppsättning och handlingsram. Men det är bara för naivt. Människor fungerar inte så.
Den andra är justis. Nattväkteri, om man så vill. Men omfattningen av denna justis och denna polisiära funktion riskerar att dra så pass höga kostnader, att del libertarianska önskemålet om skatteminimering riskerar att fallera; endera får vi höga skatter, eller så får vi så pass höga privata säkerhetskostnader, att det ursprungliga önskemålet, att maximera den i egentlig mening disponibla inkomsten, motverkas.
För det är ju det det handlar om. Man blir inte libertarian för att det är fint och vackert, utan för att det tjänar ett syfte.
Hur r det nu med ändamålsenligheten? Är i idealister eller hedonistiska nyttomaximerare? - Den fråga libertarianer bör ställa sig är, om inte trots allt ett samhälle med större inslag av statlig intervention bättre gagnar de personliga grundbehov, för vars skull man ursprungligen intog den libertarianska ståndpunkten.
Världen är ingen bra plats för önsketänkare!
Jag bryr mig inte här i första hand om faktiska omständigheter. Jag vill göra en koncis begreppsanalys.
Låt mig, åtminstone stipulativt, definiera libertarianismen som helt enkelt en långtgående, politisk frverkligad låt-gå-princip. Låta människorna sköta sig sjläva utan statliga ingrepp och begränsningar.
Men den frihet vi konkret möter i tillvaron, inbegreppet av samtliga realt existerande valmöjligheter, är per definition total. Det existerar i grund och botten inga andra begränsningar än den externt givna verkligheten själv.
Det libertarianska tankefelet är mycket enkelt. Man underförstår på ett omedvetet sätt ett juridiskt ramverk, vilket garanterar framför allt äganderätten.
Det är bara det, att detta juridiska ramverk begränsar just den reala totalfrihet jag nyss nämnde. Den implicerar i sig en frihetsinskränkning, alltså en begränsning av låt-gå-principen. På så sätt uppstår en logisk motsägelse.
Enkelt uttryckt: vad bryr sig tjuven om äganderätt?
Jag vågar postulera att stora inkomstskillnader i sig genererar kriminalitet. Kriminalitet som förvärvsverksamhet.
Då finns två lösningar.
Den första är internalisering. Alla människor accepterar den libertarianska moralen som sin personliga värdeuppsättning och handlingsram. Men det är bara för naivt. Människor fungerar inte så.
Den andra är justis. Nattväkteri, om man så vill. Men omfattningen av denna justis och denna polisiära funktion riskerar att dra så pass höga kostnader, att del libertarianska önskemålet om skatteminimering riskerar att fallera; endera får vi höga skatter, eller så får vi så pass höga privata säkerhetskostnader, att det ursprungliga önskemålet, att maximera den i egentlig mening disponibla inkomsten, motverkas.
För det är ju det det handlar om. Man blir inte libertarian för att det är fint och vackert, utan för att det tjänar ett syfte.
Hur r det nu med ändamålsenligheten? Är i idealister eller hedonistiska nyttomaximerare? - Den fråga libertarianer bör ställa sig är, om inte trots allt ett samhälle med större inslag av statlig intervention bättre gagnar de personliga grundbehov, för vars skull man ursprungligen intog den libertarianska ståndpunkten.
Världen är ingen bra plats för önsketänkare!
__________________
Senast redigerad av Kraxpelax 2008-05-22 kl. 23:37.
Senast redigerad av Kraxpelax 2008-05-22 kl. 23:37.
Etc. Den "reala totalfrihet" du pratar om förutsätts inte på det sätt du beskriver det hela.