Ursprungligen postat av Kapillär
Med ett visst mått av spänning inför den stundande berusningen drog jag tillbaka kolven och såg hur lösningen långsamt sipprade upp genom bomullen och in i plasthalsen, för att i avslutningsskedet förvandlas till ett sjudande skum, då mer luft än vätska kom in i själva pumpen. Jag knackade försiktigt på sprutan och fastgjorde därefter en essentiell komponent – kanylen.
Jag valde ut en mysig liten plats på min långsträckta ven åt min kamrat, som skulle assistera mig med själva administrationen, då jag inte hade skjutit något på flera månader och verkligen ville försäkra mig om en klockren träff. Innan penetrationen rengjordes området skonsamt. När kanylen trängde in igenom huden kändes ett litet sting. När kanylen trängde igenom venens vägg, uppstod ett knäppande ljud och nästan svart blod flödade in i pumpen. Drogen, löst i två meter vatten (exakt mängd okänd p.g.a. ovant ögonmått), trugades in i blodomloppet.
Jag kände efter, men inga märkbara effekter hade gjort sig kända. Bestämde mig därför att gå in på toaletten och, förutom att beundra min spegelbild, torka bort det lilla överflödiga blodet innan koagulation. Det var när jag stod där inne jämte tvättfatet som en tung yrsel sköljde över mig. Ingen eufori alls. Jag undrade intresserat vad som skulle komma härnäst, och i samma stund fick jag en slägga i huvudet. Nej, ingen traditionell slägga, utan en chock av ren lycka och välbefinnande. Jag kände mig överrumplad. Jag gick och la mig i min kamrats svarta lädersoffa och vi började prata hejdlöst, då han peakade samtidigt.
Alla rummets olika ljud förändrades snabbt, de högsta frekvenserna tappades bort som med ett lågpassfilter, diskanten var trubbig och raspig. ”Ssssss” sa jag, och skrattade av lycka vid denna upptäckt. Väggarna och taken kändes skeva. Mitt synfält var oskarpt och diffusa mönster låg som ett nät över ögonen. Men detta var bara enkla bonusar. I rusets absoluta kärna låg en skoningslös eufori. Allt var njutning; jag fällde en tår över att jag fick vara där, i livet och med min kamrat som är som en bror för mig. Lyrisk - orden flödade fram utan minsta ansträngning, som ett ändlöst vattenfall av lovprisande. Verkligheten i sin vackraste form, tänkte jag, och var gränslöst tacksam för att jag skänkts existens. Aldrig förr hade jag mått så bra och jag ville vara kvar för alltid.
Efter den tunga upplevelsen på kanske en kvart dalade ruset och lade sig i ett hörn. Jag mådde fint, men det blev tråkigt. Ihåligt. Ville ha mer, mer, och det får väl anses vara baksidan med denna drog i kombination dess förmodade negativa effekter på hjärnan. Lyckan övergår snart i en besatthet, att konstant jaga kicken. Att komma tillbaka till ljuvligheten, där änglarna sjunger och där världen är gjord av kärlek. På den kvällen sköt vi upp allt vi hade.
Min vän försökte sätta kanylen i sig själv tio, kanske tjugo, gånger innan han lyckades. Hans arm var sönderstucken och hans fot svullen. Jag lade mig för att sova med ena handen fylld av ängslan och den andra fylld av tomhet, om ni ursäktar paradoxen. Dagen efter upprepade jag ritualen, men bestämde mig sedan för att lämna drogen därhän. Det var helt enkelt inte värt det längre.
Det finns inte mycket mer att säga. Man kan väl tycka vad man vill om att skjuta mephedrone, veta skall ni dock att jag inte rekommenderar det, då det torde vara synnerligen onyttigt hur underbart det än är. Hur som helst kan man ju argumentera på ett sådant vis att ”en gång är ingen gång”. Nu blev det visserligen fler än så, men det hör egentligen inte till saken. Faktum kvarstår, att man i det långa loppet kan tvingas betala ett högre pris än de tre-fyra hundra man lagt ut på substansen.
Jahaja,
Kapillär
5/5
5/5
