Saliga äro de fattiga och hungriga

Saliga äro de fattiga och hungriga som inte hänfaller sig åt mammons Gud. Jag har alltid fascinerats av uttrycket genom livet. Jag är ingen kommunist men har ändå alltid haft en fast övertygelse om att masskonsumtionen omdanar människan till en ytlighet som inte bejakar intellektet eller det själsliga. Slå upp valfritt livsstilsmagasin, reklam och köpråd, det finns människor som viger sina liv åt att arbeta enbart för att kunna köpa det som media säger att du ska köpa.

En klassiker är en vän som bor i ett villaområde. Detta var under gymnasietiden, hans föräldrar köpte en ny V70, övriga husen hade gamla modellen av V70. När jag besökte honom en månad senare hade i princip samtliga grannar den nya modellen.

Man kan viga sitt liv åt mycket, att viga det åt materiella saker gör mig innerligt sårad.

Edit:

Lägger in en lite parantes här om att jag givetvis inte menar att bistånd i pengaform är något dåligt utan tvärtom engagerar den frågan mig. Det jag menar är att dagens samhälle uppmuntrar snarare till konsumtion än till reflektion. Människor ska döva sin ångest genom att efterfölja idolerna på nöjessidorna.

Du som är intresserad av Sociologi borde läsa " Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" av Max Weber, om du inte redan har läst den vill säga. Den behandlar mycket av det du skriver om ovan, mest om Kalvinismen. Intressant bok, med intressanta vinklar och uppslag.

Kan det finnas något samband mellan graden av gudstro och religiositet och viljan att hjälpa mindre lyckligt lottade medmänniskor.


Kom att tänka på det när jag såg en artikel om UN World Food Programme och den allt aktuellare krisen med stigande matpriser som drabbar fattiga så mycket hårdare då de använder största delen av sina anorektiska inkomster till mat.