Nyare ord främst sammansättning/version av äldre ord?

Denna tanke dyker ibland upp hos mig, jag upplever det som att de flesta nya ord mest är en sammansättning eller på annat sätt refererar till äldre ord. Ord som t ex försäkring("för", "säkring") eller kylskåp("kyl", "skåp"). Jag föreställer mig att ord som "boll" dyker upp mer sällan, och även kommer vara mindre vanliga i framtiden.
Jag har lite svårt att formulera detta, men jag hoppas min tanke kommer fram. Är det någon som upplever samma, eller är jag helt ute och cyklar? Vad kan detta ha för konsekvenser för språket? Att det blir mer lättlärt? Är det en mer avancerad form av språk som är "inflätad" i sig själv med referenser hit och dit? Det är alltså svenskan jag utgår ifrån här, men hur ser det ut hos andra språk?

Visste inte vad jag skulle söka på för att hitta trådar om detta ämne, så jag ursäktar om jag skapat en ny tråd i onödan.

Om man i första hand ser på substantiv så kan man väl säga att tre modeller
konkurrerar när det gäller att benämna nya företeelser som är specialiseringar
av en känd företeelse:

1. specialisering sker genom sammansättning: räknemaskin, digitalkamera

2a. den nya företeelsen får namn från annat språk: kalkylator, DVD
2b. den nya företeelsen får namn efter ett varumärke: vespa, jeep

3. en nybildning, ev med 1 eller 2 som bas: dator, moped (motorvelociped)

Ofta är det tillfälligheter som avgör vilken modell som används. Modell 1 blir
klumpig om man försöker tillämpa den mer än en gång. Elektronikräknemaskin
blev kalkylator ganska direkt.

Problematiken gränsar till filosofin: vad är tingens egentliga väsen. Ibland
kallar men den problematiken för ontologi. Språkligt sett handlar det om
hyponymer och hyperonymer. Bofinken är en fågel. Vissa fåglar är finkar och
vissa finkar är bofinkar. Någon bofink heter Knut.

Biologer har varit mästare på att bena ut kategorier. Carl von Linné funderade
på kategorisering av annat än djur och växter, men evolutionen har gett unika
förutsättningar. Det som kallas Livets träd (arternas samband) anses sakna
de korsreferenser (inflätningar) som du kanske nämner med berättigad bävan.

Riktigt besvärligt blir det med det alltså med företeelser som har sin karaktär
från två vitt skilda domäner. Genmodifierade organismer är skrämmande, inte
i första hand av språkliga skäl.

Tillbaka till en mera praktisk språkaspekt: Programmet Wordnet kartlägger
samband mellan bland annat kategorier av substantiv.

Läsvärt: http://en.wikipedia.org/wiki/WordNet

Ett språk som disponerar sammansättningar har väldigt goda förutsättningar
för specialisering enligt modell 1 ovan. Engelskan vacklar ju därvidlag.

Aspekten synonymer avhandlas på flera trådar på detta forum, men diskussion
av synonymer brukar mynna ut i att synonymer inte finns egentligen. Däremot
finns co-hyponymer. NE:

kohyponym (av ko- och hyponym), ett begrepp som är sidoställt med andra och liksom de underordnat ett högre begrepp (en hyperonym). Sålunda är gryt, ide och kula kohyponymer i förhållande till varandra och hyponymer i förhållande till hyperonymen bo.

Som kuriosa kan man nämna att vi har en del sammansättningar som är
»falska« specialiseringar. Maskrosen är ingen ros, och de små svarta krypen
som gett maskrosen dess första led är inga maskar (enligt nutida språkbruk).

När det gäller specialiseringar så blandar vi friskt aspekter som tingets egen
karaktär och andra aspekter:

sjömansbiff, ryggbiff, råbiff, sojabiff
fotboll, fjäderboll, matchboll (2 betydelser)

Som modell 4a kan man räkna kategorier som bestämmes med ett föregående
adjektiv, som större strandpipare, vitryggig hackspett. Där finns bara vissa
förbestämd kombinationer. Termen morotsnäbbad koltrast är inget fast
begrepp. Modell 4b kan gälla maträtter som sjötunga à la munière.

Sen går vi mot allt lösare konstruktioner. Låt oss kalla prepositionskonstruktion
för metod 5. Exempel »Förbundet för hemslöjd och konsthantverk«.

Militären har haft en hierarkisk metod: jacka, skinn, lång.

Äntligen kommer vi in på andra språk. Tyska är väl det språk där sammansatta
ord blommar allra mest. De skriver "Friedensnobelpreisträger" (fyra led vilket
vi undviker med mottagaren av Nobels Fredspris).

Engelskan blandar metoder så att det jag har kallat metod 4 flyttar upp i listan
och blir ett huvudalternativ: "hall of fame". Engelskan tillåter "firefighter" /
"fire-fighter" / "fire fighter" i samma metod och då får vi väl kalla den metod 1.

De romanska språken använder flitigt prepositionskonstruktioner för att ange
specialiteter. Vi har redan sett "sole à la munière" (enligt mjölnarhustrun).

Spanska: "Administración Nacional de la Aeronáutica y del Espacio (NASA).
Adjektivbestämningen "National" är efterställd liksom mjölkigheten i
"la Vía Láctea" (Vintergatan, the Milky Way).

Det vore intressant att höra hur asiatiska språk konstruerar specialiseringar.

Ytterligare exempel på våra osystematiska sammansättningar:
glödlampa, sänglampa, läslampa, blåslampa, ficklampa, lågenergilampa, värmelampa

Det är nog rätt stor variation inom Asien. Där finns dels flera analytiska språk som sannolikt inte tillåter sammansättningar över huvud taget, men också sanskrit, det mest sammansättningsvänliga språk jag stött på, är också i åtminstone geografisk bemärkelse asiatiskt.

Nu orkar jag inte leta reda på några anmärkningsvärt långa exempel, men jag kan ändå illustrera det med ett par ord ur den första riktiga sanskrittext jag läste som nybörjare. Det är alltså en väldigt enkel text, vilket torde tydliggöra att också ganska långa sammansättningar är vardagsmat.

I texten är det en packåsna som har en tung last och därför blir trött.

atibhāravāhanād: ati- förstärkande prefix som anger en hög grad; bhāra- ’börda, något man bär’; vāhana- ’fraktande, bärande’. Hela sammansättningen är böjd i ablativ, vilket här uttrycker orsak: atibhāravāhanād betyder alltså ’på grund av det myckna bärandet av bördor’.

Och åsnan blev alltså ’trött’ eller ’svag’, och inte ens det kan uttryckas med ett enkelt adjektiv, utan här tar man till en bahuvrīhi (det är ingen slump att den termen kommer från sanskrit): dur-bala- ’(som har) dålig styrka’ = ’svag’.

Senare i texten kommer ordet: dhūsarakambalakṛtatanutrāṇena, vilket är instrumentalis av dhūsarakambalakṛtatanutrāṇa-.

dhūsara- ’dammig; dammfärgad, grå’
kambala- ’tygstycke av ylle’
kṛta- ’gjord’ (participform av samma verb som spökar i svenskans kirra)
tanutrāṇa- ’kroppsskydd, kroppstäcke’ (i sig en sammansättning av tanu- och trāṇa-).

Det handlar här om en människa som gömmer sig genom att förklä sig till en åsna – ’med ett kroppstäcke gjort av ett grått stycke ylletyg’.

Era poster var intressant läsning!

De modeller du presenterar när det gäller substantiv, Egon3, hur länge har dessa varit aktuella? Hur har det sett ut tidigare?

Väsentligen får jag överlämna frågan till språkvetare av facket. Men jag vill
gärna nämna en variant på modell 2. För 100 - 400 år sen vandrade gesäller till
Tyskland och fick lära sig namnet på nya verktyg. På så sätt fick vi in orden
fogsvans (tyska Fuchsschwanz = rävsvans) och rubank. Fallet fogsvans
kallar vi folketymologi. När den hemvändande gesällen blev mästare och fick
lärlingar på hemmaplan så valde han morfem som var kända. Fogsvansen fogar
inte, snarare motsatsen, den delar. Lätt att komma ihåg!

Uppriktigt tror jag att specialiseringar med sammansättning är mycket gamla.
Det finns åtminstone tre olika växter som av amatörer kallas för spirea. Den
skära kallar mina föräldrar för augustibuske, för den blommar i augusti. Det är
onekligen specialisering genom sammansättning.

Folkliga namn på växter har för övrigt haft tvåställiga namn långt innan Kalle
från Råshult etablerade tvåställiga latinska namn. Hästhoven som också är
hosthäva (hostdämpande) är en tvåställig folketymologi inom svenskan.

Rallarrosen är som benämning samtida med järnvägen, dvs sentida. Som
konstruktion är rallarrosen et typfall. Flertalet av synonymer är tvåställiga:
mjölke, brudfackla, duntrav, kropp, mjölkört, praktduna, rallarros, rävrumpa,
rävsvans, skogsbloss

Rallarrosens första led kommer från engelska "rail" som kan härledas vidare
till latinets regula. Rallarrosen ger mig regelbundet nysningar i juli.

Det varierar nog en del från språk till språk vilka metoder som används mest för att bilda nya ord, men ett av de vanligare genom alla tider har nog varit avledning, att ett ord så att säga förs över till en annan ordklass. Till dina substantiviska exempel försäkring och boll kan vi t.ex. också nämna verben försäkra och bolla.

För att besvara din fråga ordentligt måste vi känna till hur de mänskliga språken uppstod, men det gör vi tyvärr inte. Från allra äldsta tid som man kan följa språken finns en uppsättning byggstenar som använts och förändrats under långa tider. Ända sedan dess har det nog varit ganska ovanligt att nya ord uppstått ur tomma intet, även om det sporadiskt händer till och med nuförtiden. Engelskans blurb är ett favoritexempel.

Det finns dock en viktig kategori som jag inte tror har blivit nämnd, nämligen de ljudhärmande (onomatopoetiska) orden, såsom pippi, rassla, klafsa och svisch. Av nya ord som inte bygger på tidigare befintligt språkligt material är de sannolikt de vanligaste.

Jag kan ju tala lite ur min knappa erfarenhet av japanska. Det kan ju såklart vara lite svårt att veta vad som är ett ord; speciellt svårt är det att avgränsa när man inte har några mellanrum, men jag gör mitt bästa. ^^;

Japanerna har enskilda tecken för ord, men ännu oftare verkar de sätta ihop två tecken för att bilda ett ord, mina lärare kallar många av dessa för "kinesiska ord" och därför tror jag att de är lån från kinesiskan (inte de som fortfarande har japansk läsning). Eftersom tecknen betyder samma sak så är det enkelt att låna, men att fortfarande använda de tidigarebestämda japanskaanpassade kinesiska uttalen på dem.

Sedan älskar japanerna att förkorta. Det sker genom att man har ett ord på cirka fyra tecken, exempelvis 高等学校 (koutougakkou), tar bort några mitttecken och får 高校 (koukou), ett gymnasium. Ett annat exempel är studentrabatten 学生割引 (gakuseiwaribiki), där 学生 (gakusei) betyder student och 割引 (waribiki) rabatt, som blir till 学割 (gakuwari) med tecknen 学 (gaku) studier/lärande plus 割 (wari) dela.

Sen så har de massa pre- och suffix som man kan addera.

Sedan så är de väldigt förtjusta i sin genitivpartikel　の (no).Jag gillar också denna partikel för då behöver man inte lära sig massa olika genitivformer av pronomen. Nästan alla ord i japanskan är substantiv eller ja, de fungerar åtminstone som substantiv hur man än gäller att klassa dem, och kan därför ta denna partikel. Hit hör i stort sätt allt som översätts med olika adverb i svenskan, samt många adjektiv.

En begagnad bil blir en 中古の車 (chuuko no kuruma), begagnads bil eller "mitt i gammal"s bil. 明日の宿題 (ashita no shukudai) blir "i morgon"s (eller morgondagens) läxa. Och boken på bänken blir 机の上の本 (tsukue no ue no hon) bänkens ovanförs bok). (Osäker på om detta och ovanstående stycke hör tråden till.)

Nu höll jag nästan på att glömma att japanerna är ännu mer engelskagalna än vad vi är och de har massvis med låneord från engelskan. Det smidiga är att för verbskapande så har de redan ett ord som man kan haka på på slutet av nästan vilket substantiv som helst: する (suru). Detta funkar såklart med låneord och får det att passa finfint in i grammatiken. När man duschar säger man シャワーをしている(shawaa wo shiteiru), och om man vill kramas kan man säga ハグをしたい (hagu wo shitai).

Möjligen var gången säker -> säkra -> säkring (avledning från verbet).
Troligen går vägen till sakförsäkringsbolag från latinets cura = bekymmer.

(lat) se 'utan' + cura 'bekymmer' -> securus 'säker'

Semantiskt sett borde väl försäkra uttalas med betoning på för = före: försäkra.
Det är liksom vitsen med försäkring. Inga bolag ställer upp på eftersäkring.
Och vem skulle uttala eftersäkring med betoning på säkring?

Det finns några prefix där två olika morfem slagits ihop till ett. Ett är för- och
ett annat är veder-. När man försäger sig så säger man för = alltför mycket.

Som sagts på annat håll, med tanke på hur mångtydigt språket är, så är det
underligt att någon vågar skriva på något kontrakt, exempelvis det passivt
accepterade kontraktet att vara laglydig medborgare. Nåja, advokater skall
ju också leva. Ordvrängare är vi allihopa, allihopa ...

Mycket intressant för mig som knappt kan stava till Toyota, än mindre till
Mitsubishi! Samtidigt kan man konstatera att våran verbbildare -a är kompakt.
Tyvärr fungerar varken shower·a eller hug·a / hugga särskilt bra på svenska.

PS: Ny upptäcker jag att "shower" har samma etymologi som att skura [sig].
Så, hädanefter är showera antaget som ploj-ord.