Sven-Eric Liedman, Stenarna i själen

I överlag en ganska härlig bok. Kör igång härligt med "redan de antika grekerna" och går i någolunda kronologisk ordning vidare. Konceptet är form och innehåll, och man jämför bl.a. språkets inverkan, representation. Tyskans Inhalt/gehalt, hur de ibland är synonymt med varandra, hur de ibland har en distinkt skillnad: dvs, form/innehållsbegreppet är uppdelat. Vad jag uppskattar är Liedmans redogörelse och hur han plockat fram detta koncept som många talat om, men på något sätt tagit för givet. Boken är lång, över 500 sidor, och ett längre kapitel med Hegel kommer in. Här talas det om dialektiken och hur den kan appliceras (jag är inte särskilt insatt så jag vet inte riktigt vad han kommer fram till), därefter Marx och hur han dels hämtat intryck från Hegel, men också hur hans teori påverkar begreppet. Freuds psykoanalys berörs, och därefter får Foucault vara motpolen som Liedman tar som exempel för de moderna strömningarna: Foucault ser allt som ytligt, och att det är ytan som spelar roll. Foucault och Warhol är i fokus, Warhol kontrasteras mot en 1500-talsmålare jag glömt namnet på, men hur båda deras konst hänger ihop/och inte hänger ihop.

Ja, som ni ser har jag inte fattat så mycket av boken. Men jag tycker den lämnar tid för eftertanke och jag tycker den känns essentiell.

Någon form av kritik
Liedman ägnar mycket tid åt att gå igenom tänkare för tänkare, och hur de relaterar till den här termen. Ibland känns det dock som han svävar iväg för mycket och hamnar inom områden som inte berör ämnet. Därefter finner jag slutet lite tunt, och hur han avfärdar Foucaults teorier är jag lite skeptisk till, lättvindigt skriver han i dem avslutande delarna om Foucault att även Foucault var fast i några grundsatser, och att dessa då punkterar Foucaults egna idéer om att inte vara bunden till något. Då han inte riktigt går på djupet med Foucault och bara flyktigt skriver om honom (en tänkare som producerat väldigt mycket, och växlat i tanketraditioner osv) känner jag att det är lite, som sagt, lättvindigt. Och liknande exempel går säkert att hitta gällande andra tänkare han också behandlar.

Slutligen
Någon som läst denna bok? Liedman är hegelian sa någon till mig, ändå tycker jag inte han lägger överdriven emfas på det. Däremot tycker jag boken känns lite varnande i vissa avseenden, när han pratar om Internets framväxt, informationssamhället och blandar in Marxs överbyggnadsteori som han tycks anamma. Alltid kul att diskutera med någon som läst samma saker som en själv så har du några åsikter, kör på, så ska jag försöka ge några djupare svar.

Jag återkommer nog med en lite mer detaljerad beskrivning av form/innehållsbegreppet, men just nu har jag bråttom.