***Minarkism/anarkokapitalism***

Det är lustigt att det finns olika former av anarkism, och att anarkister sinsemellan funderar över vilken form som är korrekt. Alla har de gemensamt att de vill se staten avskaffad; vad som kan skilja är deras idéer om hur samhället skall se ut efter att detta har skett. Problemet är förstås att spelplanen lämnas oskyddad när staten är borta (eller fallerad). Man kan inte ha en teori om hur ett samhälle bör inrättas, ifall man överger den instans som möjliggör dylika inrättningar. Åsikter kan man ha, men vad man i praktiken säger är att ”det blir som det blir”. Till exempel ogillar mutualister ränta, men det blir som det blir med räntan, eftersom de inte kan förespråka några förbud. Enligt anarkosyndikalister är lönearbete ett ont, men eftersom de inte förespråkar en stat, kan de inte heller hindra arbetsgivare från att betala ut löner. Och om olika kotterier hellre plundrar och våldtar och mördar än något annat, får väl anarkisten hitta ett sätt att leva med detta (eller inleda ändlösa hämndspiraler). Och så vidare. Det blir som det blir. (Som Doris Day sjöng på 1950-talet: Que Sera, Sera.) Inte för att det är något fel med räntor eller lönearbete. Men skall man ha åsikter om hur samhället bör inrättas, måste man hålla fast vid den instans som kan genomdriva dessa inrättningar. Annars rycker man bara på axlarna och säger ”det blir som det blir”. Vilket kan vara bra ifråga om räntor och lönearbete. Desto värre med plundring och våldtäkter och mord.