2008-05-05, 22:46
#1
Ålder : 20 vid tillfället.
Dos : Okänd mängd med shiva-frimärken.
Förord:
Det här hände för ganska längesedan, och det är tyvärr mycket jag inte kommer ihåg. Men jag var ändå med om en del märkliga grejor som kanske är värda att skriva om. Vi får väl se helt enkelt.
Rapporten är inte särskilt lång, jag har glömt det mesta, men ville ändå delge er de saker jag minns ifrån upplevelsen.
Inledning:
Har blivit bjuden till en vän ute på landet. Trippen var planerad, så jag vet redan vad som väntar innan. Jag minns att jag kände mig nervös innan. Hade fått någon noja på att snea/tappa kontrollen/glömma hur man andas sist jag trippade. Men jag var ändå rejält sugen, så jag följde med ut. Vi var fem personer i huset, fyra killar och en tjej. Det var ett stort hus, med många små vråer och skrymslen. Utanför fanns en riktigt mysig trädgård. Vi satte oss på ovanvåningen, där det stod ett par soffor. Längs med väggarna stod det hyllor, alldeles fullproppade med skrams såsom upstoppade djur och konstiga figurer. Väldigt mysigt, på ett sådant där rustikt, lantigt sätt.
Efter nio, men innan midnatt:
Jag börjar med att droppa en halv syra. Vi sitter och väntar på att effekten ska slå på, och samtalar om allt möjligt. Snart kommer den där krypande känslan i nacken, och jag får svårt att sitta still. Färger började skifta i nyans, de blev mörkare, ljusare eller bara pulserande. Vårt lilla sällskap plockade fram böcker, vi skulle leka någon form av synkronisitetslek. Var och en läste ett kort styckte i en slumpad bok ur bokhyllan, sen fortsatte näste man med sitt stycke, ur sin bok. Det blev ganska knasigt, och vi det blev inte direkt vad vi hade hoppats på. Mest goja, helt enkelt.
Vi går ut i hagen. Det är mörkt och sent på hösten, men ändå förvånansvärt varmt. Där låg vi på en stor filt och stirrade upp i stjärnhimmelen. Jag tycker stjärnorna var lite mystiska, de simmade fram och tillbaka och expanderade och krympte. Så fort jag rörde blicken så förflyttades alla stjärnor tillbaka till sin ursprungliga position, men när jag slappnade av började de flyta iväg igen och formade olika mönster på sin svarta duk. Träden i den mörka horizonten såg ut som sjögräs, och svajade på ett överdrivet sätt, fram och tillbaka. Jag känner mig lite illamående här, men det blir genast bättre när vi går in i huset igen. Tror det var stjärnorna som gjorde mig åksjuk.
Någongång under den här tiden tar jag en halv syra till.
När vi kommer in igen sätter vi på musik och börjar bygga lego. Jag känner mig som ett monster av något slag där jag ligger bredvid legolådan, grävandes samtidigt som jag grymtar förnöjt. Detta framkallade en svår skrattattack hos mig, men det gick aldrig riktigt fram till dom andra. Som mest tittade lite förundrat på mig. Jag bygger ett babels torn i lego. Någon annan bygger ett hus. Hallucinationerna börjar bli mer intensiva, jag går ner på toaletten och överallt på golvet växer det fram gröna rankor i rasande fart, slingrandes och klättrandes på allt som kommer i dess väg. Vi går ut på rökpromenader ibland, och alla växter och blommor har små ljuspunkter som lyser på mig, ett återkommande tema i alla mina syratrippar jag haft.
Det ljusnar:
Jag står i köket. Klockan är runt sex eller sju på morgonen. Jag har en lapp i munnen redan, och håller på att peta i mig mer. Jag hade nog lite tappat kontrollen här, och tänkte inte riktigt på vad jag utsatte mig själv för. Jag var ju redan rejält sliten när jag stoppade i mig mer. Jag känner dock ingen direkt skillnad. Käkar lite frukost och vandrar runt i huset. Det är bara jag och en annan kille som fortfarande är vakna. Vi bestämmer oss för att gå ut i gryningen. Det är grått ute, jag vandrar runt och tittar på växter. Jag har fått för mig att jag har ett otroligt skarpseende, och kan se djupt in i fiberna på varje växt. Vi hamnar uppe på ett höloft, med portarna uppsvängda så att vi har utsikt över havet. Där sitter vi i varsin stolstol och röker bong. Det stora sankiga fältet utanför bubblar och växer, allting i pereferin rör sig och skiftar i färgnyanser.
Det är nu, sittandes i denna stol som jag upplever den mäktigaste psykadeliska känslan jag någonsin upplevt. Jag tittar emot de gråa molnen som smyger fram över havet långt där borta. Men plötsligt spricker dom upp, och ett så otroligt intensivt flammande ljus tränger fram. Molnen formligen exploderar i ljus och eld, böljande skingrar de sig och släpper fram solen. Jag försöker fråga min vän om han ser samma sak, men jag kan inte prata. Jag bara skrattar och gurglar. Solen träder fram, och bakom den, stor nog att täcka upp hela himmlavalvet, skjuter någon form av indisk gudaform ut. Jag sitter och tittar på ett massivt ansikte, som ser tillbaka på oss ifrån sin plats bredvid solen. Mina tankar är osamlade, jag försöker förstå vad det är jag tittar på. Det känndes som om jag såg gud i ögonen, eller hur jag inbillar mig att det skulle kännas. Det var, tveklöst, den fetaste hallicen jag någonsin haft.
På morgonen:
Efter att ha tittat på detta spektakel ett bra tag får vi idén att gå in igen. Så fort jag reser mig ur stolen fylls jag av ett djupt obehag. Och jag känner hur en del ljud spelas upp på "repeat" i bakgrunden. Jag känner mig plötsligt instängd i mig själv. Det känns som om jag inte längre kan kontrollera vad jag tänker på, och mörka bilder spelas upp i mitt huvud. Jag kan inte sitta still utan vankar av och an i huset. Jag försökte slappna av och titta på Simpsons, men så fort jag andades ut och försökte bli bekväm så blev allt helt skevt, tvn skruvade sig runt och blev bara en blaffa av fraktaler. Jag mådde jävligt illa ett bra tag efter detta, men lyckades tillslut somna i en soffa. Det var jävligt befriande att vakna sen. Allt jag ville emot slutet var att trippen skulle gå över.
Slutsats:
Det här var en riktigt bio-tripp. Jag fick inte mycket insikter, eller så missade jag dem bara. Hallicarna var otroligt intensiva, men de kom ändå bara fram ibland, resten av tiden såg allt relativt normalt ut. Ångesten jag kännde emot slutet var fruktansvärd, och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Är riktigt sugen på att ta syra, men jag vågar inte.
Dagen efter grät jag till Braveheart.
Dos : Okänd mängd med shiva-frimärken.
Förord:
Det här hände för ganska längesedan, och det är tyvärr mycket jag inte kommer ihåg. Men jag var ändå med om en del märkliga grejor som kanske är värda att skriva om. Vi får väl se helt enkelt.
Rapporten är inte särskilt lång, jag har glömt det mesta, men ville ändå delge er de saker jag minns ifrån upplevelsen.
Inledning:
Har blivit bjuden till en vän ute på landet. Trippen var planerad, så jag vet redan vad som väntar innan. Jag minns att jag kände mig nervös innan. Hade fått någon noja på att snea/tappa kontrollen/glömma hur man andas sist jag trippade. Men jag var ändå rejält sugen, så jag följde med ut. Vi var fem personer i huset, fyra killar och en tjej. Det var ett stort hus, med många små vråer och skrymslen. Utanför fanns en riktigt mysig trädgård. Vi satte oss på ovanvåningen, där det stod ett par soffor. Längs med väggarna stod det hyllor, alldeles fullproppade med skrams såsom upstoppade djur och konstiga figurer. Väldigt mysigt, på ett sådant där rustikt, lantigt sätt.
Efter nio, men innan midnatt:
Jag börjar med att droppa en halv syra. Vi sitter och väntar på att effekten ska slå på, och samtalar om allt möjligt. Snart kommer den där krypande känslan i nacken, och jag får svårt att sitta still. Färger började skifta i nyans, de blev mörkare, ljusare eller bara pulserande. Vårt lilla sällskap plockade fram böcker, vi skulle leka någon form av synkronisitetslek. Var och en läste ett kort styckte i en slumpad bok ur bokhyllan, sen fortsatte näste man med sitt stycke, ur sin bok. Det blev ganska knasigt, och vi det blev inte direkt vad vi hade hoppats på. Mest goja, helt enkelt.
Vi går ut i hagen. Det är mörkt och sent på hösten, men ändå förvånansvärt varmt. Där låg vi på en stor filt och stirrade upp i stjärnhimmelen. Jag tycker stjärnorna var lite mystiska, de simmade fram och tillbaka och expanderade och krympte. Så fort jag rörde blicken så förflyttades alla stjärnor tillbaka till sin ursprungliga position, men när jag slappnade av började de flyta iväg igen och formade olika mönster på sin svarta duk. Träden i den mörka horizonten såg ut som sjögräs, och svajade på ett överdrivet sätt, fram och tillbaka. Jag känner mig lite illamående här, men det blir genast bättre när vi går in i huset igen. Tror det var stjärnorna som gjorde mig åksjuk.
Någongång under den här tiden tar jag en halv syra till.
När vi kommer in igen sätter vi på musik och börjar bygga lego. Jag känner mig som ett monster av något slag där jag ligger bredvid legolådan, grävandes samtidigt som jag grymtar förnöjt. Detta framkallade en svår skrattattack hos mig, men det gick aldrig riktigt fram till dom andra. Som mest tittade lite förundrat på mig. Jag bygger ett babels torn i lego. Någon annan bygger ett hus. Hallucinationerna börjar bli mer intensiva, jag går ner på toaletten och överallt på golvet växer det fram gröna rankor i rasande fart, slingrandes och klättrandes på allt som kommer i dess väg. Vi går ut på rökpromenader ibland, och alla växter och blommor har små ljuspunkter som lyser på mig, ett återkommande tema i alla mina syratrippar jag haft.
Det ljusnar:
Jag står i köket. Klockan är runt sex eller sju på morgonen. Jag har en lapp i munnen redan, och håller på att peta i mig mer. Jag hade nog lite tappat kontrollen här, och tänkte inte riktigt på vad jag utsatte mig själv för. Jag var ju redan rejält sliten när jag stoppade i mig mer. Jag känner dock ingen direkt skillnad. Käkar lite frukost och vandrar runt i huset. Det är bara jag och en annan kille som fortfarande är vakna. Vi bestämmer oss för att gå ut i gryningen. Det är grått ute, jag vandrar runt och tittar på växter. Jag har fått för mig att jag har ett otroligt skarpseende, och kan se djupt in i fiberna på varje växt. Vi hamnar uppe på ett höloft, med portarna uppsvängda så att vi har utsikt över havet. Där sitter vi i varsin stolstol och röker bong. Det stora sankiga fältet utanför bubblar och växer, allting i pereferin rör sig och skiftar i färgnyanser.
Det är nu, sittandes i denna stol som jag upplever den mäktigaste psykadeliska känslan jag någonsin upplevt. Jag tittar emot de gråa molnen som smyger fram över havet långt där borta. Men plötsligt spricker dom upp, och ett så otroligt intensivt flammande ljus tränger fram. Molnen formligen exploderar i ljus och eld, böljande skingrar de sig och släpper fram solen. Jag försöker fråga min vän om han ser samma sak, men jag kan inte prata. Jag bara skrattar och gurglar. Solen träder fram, och bakom den, stor nog att täcka upp hela himmlavalvet, skjuter någon form av indisk gudaform ut. Jag sitter och tittar på ett massivt ansikte, som ser tillbaka på oss ifrån sin plats bredvid solen. Mina tankar är osamlade, jag försöker förstå vad det är jag tittar på. Det känndes som om jag såg gud i ögonen, eller hur jag inbillar mig att det skulle kännas. Det var, tveklöst, den fetaste hallicen jag någonsin haft.
På morgonen:
Efter att ha tittat på detta spektakel ett bra tag får vi idén att gå in igen. Så fort jag reser mig ur stolen fylls jag av ett djupt obehag. Och jag känner hur en del ljud spelas upp på "repeat" i bakgrunden. Jag känner mig plötsligt instängd i mig själv. Det känns som om jag inte längre kan kontrollera vad jag tänker på, och mörka bilder spelas upp i mitt huvud. Jag kan inte sitta still utan vankar av och an i huset. Jag försökte slappna av och titta på Simpsons, men så fort jag andades ut och försökte bli bekväm så blev allt helt skevt, tvn skruvade sig runt och blev bara en blaffa av fraktaler. Jag mådde jävligt illa ett bra tag efter detta, men lyckades tillslut somna i en soffa. Det var jävligt befriande att vakna sen. Allt jag ville emot slutet var att trippen skulle gå över.
Slutsats:
Det här var en riktigt bio-tripp. Jag fick inte mycket insikter, eller så missade jag dem bara. Hallicarna var otroligt intensiva, men de kom ändå bara fram ibland, resten av tiden såg allt relativt normalt ut. Ångesten jag kännde emot slutet var fruktansvärd, och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Är riktigt sugen på att ta syra, men jag vågar inte.
Dagen efter grät jag till Braveheart.
