PC Jersild??

"Efter floden" är en av de bästa böcker jag läst, men kanske ingen bok man bör läsa om man känner sig deppig.
Om jag minns rätt saknade den dock inte vissa humoristiska glimtar.

"En levande själ" tyckte jag var otroligt tråkig, förstår inte varför så många hyllar den.

Jersild är en skicklig författare som ofta skriver saker som ligger en bra bit ifrån det självbiografiska, vilket jag kan tycka vara ganska beundransvärt om man lyckas bra med det.

Skönt om han gick och dog nu. Börjar bli tröttsamt att höra honom prata om dödshjälp. H

Gubben är 85 år. Har kostat skattebetalarna enorma summor i pension. Han bör FÅ dödshjälp vara sig han vill det eller ej. För dyr i drift.

Maken till osmakligt, respektlöst inlägg..

Noterar att ingen nämnt "Holgerssons", va faen! Gillar det mesta av Jersild, men den här vurmar jag för lite extra. En skönt respektlös fortsättning på Selmas (trista) saga, där Nils dödar tomtejäveln, bestämmer sig för att göra detsamma med Selma, och blir involverad i ett terrornätverk av pysslingar.

Typ. Länge sedan jag läste den, men tack vare den här tråden blir jag tvungen att lägga den på soon-to-read-listan. Råder samtliga att ta rygg!

Kom att tänka på boken "Efter floden" i dessa tidevarv. Ingen bok jag skulle ha som läsning sena kvällar med allt som händer i omvärlden, den saker är säker.

Nej den är verkligen deprimerande. T.o.m mer deprimerande än The Road (som blev film med Viggo Mortensen i en av huvudrollerna). Den senare innehöll trots allt elände lite hopp. Efter floden är bara nattsvart rakt igenom.

Jag tycker nog att Efter floden är ett av hans mest misslyckade verk, åtminstone i relation till dess berömmelse som nog till god del får tillskrivas den atomkrigsapokalyptiska atmosfär som rådde vid tiden för bokens utgivning. Det är väl visserligen så att de flesta av Jersilds romanfigurer är aspekter av honom själv, även uteliggare som Stumpen och Roland Rajamäki har i stort sett samma intressen och lite kalla världsbild och människosyn som författaren – illusionslös darwinism parad med "humanistiska" känslor av ensamhet och främlingskap. Men det är helt orimligt absurt hur den unge Edwin i Efter floden, som fötts och växt upp efter samhällets undergång, skulle kunna ha det språk, de kunskaper och den reflektionsförmåga som Jersild förser också honom med.

Har bara läst Barnens Ö och älskar den. Den är på många sätt igenkännande med tanke på Stockholm 1975.

Minns Babels Hus på TV och gillade vad jag såg.

Utöver Efter floden är ju även Jersilds ålderdomsverk Tivoli (2017) ett slags efter-katastrofen-berättelse. Nämligen såtillvida att dess förutsättning är en dödsolycka i en av attraktionerna på Gröna Lund, en katastrof som tvingar nöjesfältet att slå igen och ersättas med ett modernt äldreboende. Ingen märkvärdig roman, mest strödda resonemang och fantasier kring människan och tekniken, men man kan ändå erinra sig den idag.