Pressfriheten i världen minskar

Pressfriheten i världen minskar. Enligt årets undersökning genomförd av Freedom House så var det bokstavligt talat så på varje framgång som mättes upp gick det två bakslag. Västeuropa åtnjuter fortfarande störst pressfrihet vilket iof är något vi kan vara hyfsat glada över.
Sverige placerade sig på femteplats i rankingen. Något som var aningen anmärkningsvärt var att USA (plats 21) och Kanada (plats 25) hamnade ganska långt ner.

http://cnews.canoe.ca/CNEWS/World/20...421341-ap.html

Men det står nog inte på förrän vi får inskränkningar även i Sverige. TF står långt ned på dagordningen här hemma och tongångarna har väl varit att man borde se över möjligheterna att begränsa t.ex. nyhetsfotografers möjlighet och rätt att ta bilder på vilka de vill ute på offentlig plats. Om den tanken får fäste och blir lag så är nog inte steget långt därifrån till att även inskränka vad som får skrivas om s.k kändisar och offentliga personer.

Hur ska man vända den här negativa trenden?

Går egentligen inte eftersom folket inte inser allvaret i frågan.
Allmänheten har inga extrema värderingar så att säga, de följer den lokala idén och vägrar tänka själva. "Jag är inte nazist, vad bryr jag mig om ifall nazister får eller inte får dela ut flygblad" är nog en ganska vanlig tanke.

Folk tar yttrande och tryckfriheten för givet igen och ganska snart kommer vi nog förlora den för att sedan få kämpa om den igen med vapen och knytnävar om så behövs.

Jag håller med. Strypningen går såpass långsamt att ingen riktigt ser faran i det hela. Om riksdagen imorgon skulle klubba ett beslut som gjorde det straffbart att kritisera politiker så skulle det bli ett jävla liv (så pass stort förtroende har jag ännu för folket).
Men om inskränkningarna sker i form av myrsteg, där varje inskränkning på en skenbar nivå kan tyckas rimlig och de som borde höjt rösterna och protesterat är fullt upptagna med att skriva om dokusåpakändisar och stureplansknarkare så är det få som kommer att reagera.
Ett bra exempel är det som ligger och pyr i bakgrunden för tillfället. Det finns rätt starka krafter i rörelse för att inskränka fotografers möjlighet att dokumentera det samhälle som de är satta att bevaka.
Skälet till den föreslagna inskränkningen är att skydda den personliga integriteten. Folk på allmän plats ska inte behöva riskera att fastna på bild och hamna i pressen, och det gäller speciellt kända och offentliga personer som är mer utsatta.
Att såna tankar och idéer kommer till ytan i en tid då övervakningen av medborgarna ökar för varje dag som går och den personliga integriteten är mer sårbar än någonsin är ganska talande. Övervakningskameror på offentliga platser, trafiklagringsdirektiv och tal om massiva nationella DNA-register där varenda svensk ska finnas med i förebyggande syfte är okej, men gud nåde den fotograf som tar en bild!
Vi hamnar ganska snabbt i ett läge där en fotograf kanske tvekar innan han höjer sin kamera för att plåta något viktig i rädsla för att göra något olagligt och då är det rätt illa ställt.
Sedan är det inte speciellt svårt att föreställa sig att den lagstiftningen utökas till att gälla även skriverier och allmänt journalistiskt material om folk i allmänhet och kändisar och politiker i synnerhet.
Jag tycker tendenserna är mycket oroväckande och ämnet tycks inte intressera vare sig politiker eller väljare.

Det som man måste göra är att agera i yttrandefrihetens och tryckfrihetens namn. Vissa gör musik, andra demonstrerar medans vissa skriver krönikor. Det gäller att upplysa alla samhällsgrupper på något sätt.

Tja, etablerad media (dagstidningar, tv etc.) kan vi ju glömma, de har mer än en gång ställt sig bakom de förtryckande krafterna i vårt samhälle, glorifierat sk. "antifacister" med sin egen benämmning istället för den rätta "militanta extremister", nertystat brotten mot yttrandefriheten genom att ge dom en halvnotis istället för den löpsedel det förtjänar.

Uppmanar Flashbacks användare att inte ta lätt på yttrandefriheten, kräv den, konstant. Ifrågasätt beslut, tryck upp era åsikter och tejpa upp på gatan, skriv så mycket ni orkar på internet mm.

För att bevara vår yttrandefrihet måste vi alltid hålla debatten igång! Allt ska debatteras, inget ska bli absolut sanning. Hände verkligen förintelsen, borde inte pedofiler få samma rättigheter för sina preferenser som homosexuella (homofiler), är inte Måna Stalin en trevlig människa ändå, kan vi inte bara avskaffa lagen om "förargelseväckande beteende"?

Allt ska attackeras, allt ska ifrågasättas, varför? Jo för att det är min rättighet och ingen kan hindra mig från att säga vad jag vill.
Kasta mig i fängelse, jag fortsätter tala, sätt mig i isolering, jag skriker högre, sy min mun, jag sprätter upp den, tvinga mig att svälja min tunga, jag skriver vad jag tycker, kapa mina lemmar, jag skriver med mitt blod som bläck och använder någon utstickande bit av mig som penna, stick ut mina ögon, jag driver dom till vansinne med de få ljud jag kan åstakomma, hugg mitt huvud, jag dör och bevisar bara att man måste döda en människa för att tysta den helt. Och ändå lever idén kvar eftersom jag måste uttrycka mig innan de kan göra något mot mig.

Det är en milsvidd skillnad mellan att dagspressen i Sverige köper Expo-dravel till att påstå att journalister ställer sig bakom förtryckande krafter i vårt land.
Att försöka polarisera en så otroligt viktig fråga till att gälla huruvida ena parten ur ett globalt perspektiv väldigt snävt politiskt spektrum i Sverige inte får tillräckligt utrymme i det offentliga rummet tycker jag är att göra det lätt för sig. Men framförallt så missar det något viktigare, nämligen det faktum att det i t.ex. Ryssland och Kina verkligen begås brott mot journalister och sanningsbärare och där kan vi verkligen se hur yttrandefriheten beskärs och hur folk som vill säga vad de tycker hindras och förtrycks.

Jag känner och umgås med väldigt många journalister och ingen av de jag känner anser att den fria opionsbildningen i Sverige undertrycks, eller bör undertryckas. Vi har fri etableringsrätt i Sverige och en långtgående Tryckfrihetsförordning som har sina rötter så långt tillbaka i tiden som 1766.

Det som är viktigt här är inte huruvida Expressen tar del av Expomaterial, utan faran ligger i när Expressen inte får eller vågar ta del av det materialet.

Jag är väl medveten om hur illa journalister i andra länder behandlas, Kina är ett extremt fall av sanningshat och förtryck, krossade lemmar och förbud att diskutera vissa massakrar är inte pressfrihet. Det är inte heller pressfrihet att censurera ord eller åsikter som dom gör i USA. Förtryck finns världen över och ska den fria pressen överleva måste alla våga stå för sina åsikter.