Konstiga upprepningar

Satt precis och skrev ett meddelande till en kompis och en av meningarna löd:
"Ja men va fan, det låter ju roligt, det skulle vi ju kunna haka på på".

Just sita delen låter ju smått knäpp, och jag vet att det finns flera liknande meningar fast just nu kommer jag inte på några. Men är det dålig eller rentutav felaktig svenska att skriva på det där viset?

Tja sista på:et är väl onödigt. Det är inte fel svenska att bara ha ett på där vad jag förstår.

Dem skulle vi ju kunna hänga med med...?

Nej, lite väl kanske, men ′hänga med på (det)′ är ju idiomatiskt. Haka på är en sorts synonym till hänga med, och den som sagt det där har väl skiftat ut dem rätt av.

Jag förstår inte vad du vill säga.

Det finns någon "vanlig" upprepning, men just nu kommer jag inte på det. Tror det är "det det" eller något. Vet att jag brukar störa mig på att jag skriver det, men låter inget bra att skriva om det heller.

Var var det det sas SAS?

Det är inte så knäppt. Första på är en betonad partikel (adverb) och det
andra på är en försenad preposition. Den är uppskjuten därför att man vill
betona det.

— Ja men va fan, det låter ju roligt, det skulle vi ju kunna haka på på.

Här kommer svenske kockens modersmål till sin rätt (om uttrycket tillåts i en
gastronomisk referens). Översatt till skriftspråk:

— Det låter intressant; på det skulle vi ju kunna haka på.

Apropå ryttartävlingar i Scandinavium, ingen skulle höja på ögonbrynen för:

— Det är en snäll häst, den vågar du sitta upp på.

Upprepningar som i talspråk skiljs av olika betoning eller accent kan se lite
överranskande ut i skrift. Då väljer man gärna att arbeta bort upprepningen.

Omvänt, i dMoberg:s exempel skulle man uttala SAS bokstav för bokstav om
man ställer frågan muntligt och vill tona ner dubbletterna.

När jag sitter och skriver så fastnar jag alltid om det kommer en sådan här (eller liknande) upprepning. Jag klarar inte ens av att pressa igenom sånt där när jag realtidschattar med någon eller slarvar iväg ett SMS.

Men rent spontant så skulle jag inte bli förvånad att hitta sånt där i nyare postmodernistiska författares alster. Ger mig fan på att det finns i "Myggor och Tigrar" t.ex. Boken är dock så usel att jag aldrig orkat läsa klart den!

2 inte fullt krystade exempel med samma betoning:
"-Hördu du du!"
"-Är det det det är?"

Dessa formeringar är kanske inte allmänt ansedda som rakt dålig svenska, men det blir ju som att under inmundigande av grönpepparrätt finna 1 rött korn. Man bör som skribent vara medveten om att hjärnan vid läsningen av dem (eftersom hjälpande betoning normalt inte noteras i skrift) highlightar och kanske stannar till ett ögonblick; ej att önska om syftet varit jämnt flyt.


För en tråd med företeelsen som egensyfte, se Får får får [?/!] & andra repetitiva meningar.