Engelska kontra svenska.

För inte så länge sedan talades det ofta om att man bör använda svenska ord i.st.f engelska där det finns lämpliga svenska ord. Gott så!

Hur kommer det då sig att följande nyhet basuneras ut som något positivt? Är det bara engelsk ordinblandning i svenskan som skall undvikas? Borde inte påbudet även gälla ex. arabiskan?

....................

"I en ny guide till Rosengårdssvenskan listas ungdomars favoritord och uttryck från Malmöstadsdelen Rosengård.

Det är en skön blandning av arabiska, svenska, persiska, albanska och en rad andra språk.

Några exempel, återgivna av tidningen Metro: habibi (älskling), kramish (kram), tast (tyst), awi nawi (söt, gullig), samma potatis (samma elände), sån flitig stil (snobbig).
TT
Publicerad: 2008-04-22"

.............

Vilken nytta gör ett språk som är så begränsat att det i stort sett bara går att använda inom ett snävt geografiskt område?

Detta gör ju nya arabiska, turkiska, etc. låneord klart värre än engelska. När personer använder sig av engelska låneord förstår ju klart fler, även fast jag personligen tycker att man bör försöka hålla sig till svenska.

"Varför?" kan nog sammanfattas med två bokstäver: PK.

Heh , Snart får jag som svensktalande finländare lära mig arabiska för att förstå den svenska som talas i grannlandet i väster.

Nå med lite tur återstår det några få som kan föra ett vettigt samtal på svenska, i annat fall får jag ta mig fram på engelska som hur som helst skattas högre än svenskan för sin påstådda förträfflighet.

Fast jag hoppas ändå att språkläget i Sverige skall bjärtna!

@óðinn ut...

Jag kan förstå att man som svensk använder sig av engelska ord då de är cirka tre gånger så många. Men att sådana här uttryck ska få ta sig in i svenskan är inte bra! Fortsätter det såhär kommer hela svenska språket bestå av homonymer fram och tillbaka! Fuck NO!

My 2 cents

Läget är ganska ljust så länge gamla hederliga produktionsmönster fungerar.

bjärt = (SAOB 3a, 1912) oförtäckt, starkt framträdande, stark, kraftig, skarp, klar ...

bjärtna = ljusna, stärkas, hävda sig väl

Rätt uppfattat?

Engelskan har sitt produktionsmönster för verb från adjektiv, som "dark -> darken"

Men vi skall inte tro att vi kan använda produktionsmönstren kors som tvärs.
En random chefredaktör för Kamratposten raljerade i TV med plural bestämd
form av det numera svenska ordet »cheerleader«. Själv föredrar jag cheer-
ledarna framför cheerleadersarna.

Ingen vettig människa betraktar väl s.k. "blattesvenska" som ren, riktig svenska?

För övrigt skulle jag tro att detta i hög grad är ett mediekonstruerat fenomen. Jag har aldrig hört någon - inte ens en invandrare - säga "habibi" på allvar och skulle skratta gott om jag gjorde det.

Det är bara i Sverige som dåligt språk kan ses som en ny dialekt... Man klarar sig inte utanför hooden med "blattesvenska" och "blatteattityd", förstår inte varför detta uppmuntras. Finns många invandrare som håller med mig om detta. "Eey ja e typ veersta kyng på allt! Va, jag får inte jobb?! Du e fan rasse asså! Ja ska anmäla ja svääär!", "Ååh vad fint, du kan tjugo olika ord för kompis men vet inte vad stadsministern heter...inte heller kan du peka ut Malmö på en karta...självklart får du jobb här på kontoret!"

Det kan väl sägas gälla även mer historiskt förankrade dialekter, och säger mer om hur vi möter folk som låter annorlunda än vi är vana vid, än om det inneboende värdet i olika dia- eller sociolekter. Folk som flyttar in till stan från landet slippar ofta ned sin bredaste dialekt, och folk som flyttar till en annan landsända kan lägga om sitt uttal nästan helt (sker det i en känslig ålder får man bisarra dialektbastarder som Jonas Berqvist, som pratar dalmål med skåneskorr).