Hon [Astrid] var noga med att själv skriva manus till filmerna, eftersom samarbetet med filmindustrin inte hade börjat så bra. Det var framför allt det första försöket att göra film av Pippi Långstrump som upprört författaren. I den sällan visade Pippi Långstrump (1949) spelas titelrollen av en vuxen skådespelerska, 26-åriga Viveca Serlachius, som hade gjort samma roll på Oscarsteatern året innan. Resultatet är bitvis absurt. Eftersom Tommy och Annika spelas av barn, antar den vuxna Pippi karaktären av en infantil fritidspedagog, eller snarare en förslagen ungdomsligist, som klätt ut sig till barn för att komma undan med sin gangsterverksamhet. Filmen har inte heller någon riktig sagokaraktär. Miljön är helt realistisk, och rent allmänt ser filmen ut som vilken svensk 40-talskomedi som helst, vilket gör Pippis närvaro ännu mer orimlig.EDIT:
Värst av allt är att filmskaparna inte tycks ha haft någon tilltro till Astrid Lindgrens berättelse. Filmen har försetts med en banal kärlekshistoria, som har mycket lite med Pippi-figuren att göra. Dessutom har man lagt till några nya rollfigurer. En av dem är en sjungande brevbärare (Svend Asmussen), som liksom Pippi förkroppsligar frihetslängtan och uppbrott från vardagen, och därför bara känns som en onödig dubblering. Det enda riktigt positiva med denna första Pippi-film är att ett ungt stjärnskott vid namn Povel Ramel bidragit med en medryckande och charmig schlager, ”Diddeli-Diddela-Diddelej”.
För regi och manus svarade Per Gunvall, som långfilmsdebuterat året innan med crazykomedin Kärlek, solsken och sång (1947). Gunvall var en udda filmtalang, vars ambitioner och experimentlusta tyvärr var större än hans praktiska handlag. Debutfilmen är ett egendomligt lapptäcke av handfast komedi, mjukporr, genreparodier och surrealistiska drömsekvenser. Även Pippi-filmen har spår av Gunvalls konstnärliga ambitioner, men det mesta faller ändå platt till marken. Det är lite sorgligt att konstatera detta, för Per Gunvall och Astrid Lindgren hade kanske kunnat bli en fungerande kombination. Båda var förtjusta i stumfilmsfarser, i Chaplin och Harold Lloyd, och det är inte omöjligt att Astrid Lindgren trots allt fann nöje i Gunvalls ironiska referens till världens äldsta filmskämt: Pippi får vatten i ansiktet på samma sätt som trädgårdsmästaren i bröderna Lumières Bevattnaren bevattnad (1895).
Gunvalls Pippi fungerade inte, och han fick inget förnyat förtroende. Med Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt (1957) inledde Astrid Lindgrens i stället sitt långa samarbete med Olle Hellbom. Även hans Pippi-filmer har sina brister, men de är i gengäld mera i Astrid Lindgrens och böckernas anda.
Kurredutten (som kallas för Jimmy) skyndar sig sedan med att hämta lite ”negerkläder” till Efraim som de har tagit med sig ifrån Kurrekurreduttön. I scenen därefter ser man i helbild hur Efraim hoppar fram bakom en dörr iförd en bastkjol, ett halsband (till synes gjort av vad som ser ut att vara pärlor och tänder), och på ansiktet har han en enorm svart mask föreställande ett schabloniserat svart ansikte med oproportionellt stora putande läppar, kinder och näsa.Kling gör en hel del reflektioner:
Det första som slår mig hur pass frekvent och lättvindigt begreppet ”negerkung” används genom hela filmen. Det sträcker sig nästan till att bli irriterande då det upprepas gång efter gång, men en sak som är säkert är att absolut ingen undgår från att veta att Pippis pappa är negerkung på en ”negerö” någonstans långt borta i Söderhavet.Man kan nog utgå från att Pippi Långstrump är ett parallellfall till den några år äldre (och långt bättre gjorda) Disney-produktionen Sången om Södern - en film som på grund av sin framställning av "rasifierade" enbart får visas i forskningssyfte.
/---/
--- man [ser] nu hur kapten Efraim Långstrump, representant för hela den vita rasen flyter i land på en ”negerö” i sann imperialistisk anda kommer till makten och sedan ensam tar på sig den betungande uppgiften att civilisera dessa underutvecklade ”negrer”. Det faktum att det inte heller nämns någonting om Efraims erövring av Kurrekurreduttön måste detta betyda att kurredutterna välkomnade den vite mannen till att bli deras hövding. Antingen betyder detta att Efraim var en alldeles formidabel ledare (vilket jag inte alls får intrycket av), eller är det bara ytterligare ett tecken på underkastelse och hegemoni mellan ”raserna”. Ett annat exempel sker längre in i filmen då man får se hur den tidigare inbrottstjuven Blom helt utan vidare accepteras till att bli en prins av Afrika, något som jag tycker signalerar att t.o.m. varenda europeisk liten småskurk är mer lämpad att styra än någon av de där ”vildarna”.
/---/
[Kapten Långstrump / negerkungen berättar] hur han om lördagskvällarna brukar sitta och ljuga för sina negrer och förhöra dem om hur arbetet har gått under veckan. Det framgår alltså klart att de svarta är den naturliga ”arbetarrasen” medan Efraim i egenskap av sin vita hudfärg är född till att härska och regera.
En annan rollsättning i Pippi Långstrump som inte blev av – och det får vi kanske vara glada för. Rollen som Pippis pappa Efraim Långstrump skulle ha spelats av den tyske gladporrskådisen Ralf Wolter (Pippi var en svensk-tysk samproduktion). Enligt Moviezine tyckte dock regissören Olle Hellbom att Wolter var för liten så rollen gick i stället till folkkäre Beppe Wolgers.https://www.tagesschau.de/kultur/wolter-103.html
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106