Citat:
Ursprungligen postat av
Bebbanburg
min sambo och jag har barn, utan att vara gifta. Detta medförde att jag var tvungen askriva på papper om faderskapet och sen blev vi även inkallade och "förhörda" om vårt sexliv och när vi hade sex sist etec. Detta för mammans och barnets trygghet. Inte helt fel. Dock före DNA-tidevaret. Vet inte om detta fortfarande är I system, men tänkte på detta ang några insändare ovan om bluff med barn och släktskap. Ingen match idag med DNA, tänkte jag.
Vidare. klart att alla som får asyl i Sverige skall registrera sitt DNA och fingeravrtyck. Kanske ännu striktare, alla som söker asyl.
Detta görs ju för barnets skull.
I det gamla samhället var det så att (nästan) alla barn som föddes inom äktenskapet var barn till mannen, och därför presumerade (förutsatte) man att mannen var barnets far och det behövdes ingen bekräftelse.
När kvinnor födde barn utanför äktenskapet fanns det inte papper på att det fanns en man med samma fasta anknytning till mamman. Det kunde vara en man som mamman nämnde, det kunde vara en annan. Därför måste en man intyga att han var fadern, för barnets skull, för att barnet skulle ha en far.
Det var ett stort framsteg för kvinnorna. Fram till 1700-talet var det hårda straff för kvinnor som födde barn utom äktenskapet, ibland dödsstraff. Gustav III införde reformen att de kunde föda sina barn utan straff och lämna dem på barnhus. På 1800-talet blev det allt vanligare med utomäktenskapliga barn, men kvinnorna kunde inte kräva något av mannen om han inte hade lovat dem äktenskap men inte fullföljt det. Kvinnorna fick försörja barnen på egen hand vilket förstås ofta betydde en fattig uppväxt för barnen.
I början av 1900-talet införde man regeln att fadern till ett utomäktenskapligt barn skulle eftersökas, dels för barnets skull, dels för att mannen skulle betala underhåll för barnet. En del män som kvinnor nämnt som fader "svor sig fria på tinget", dvs vid en rättegång förnekade de att de var fadern. Då stod kvinnan ensam med barnet.
Man gjorde försök att vetenskapligt bevisa faderskap. Upptäckten av blodgrupper gav en viss ledning. Man jämförde också t ex öronens form.
Detta var på den tiden när äktenskapet var en allmänt erkänd institution och utomäktenskapliga barn ett problem. Idag när så många bor ihop som sambor när de har barn är situationen förstås en annan.
Men uppgiften är densamma: fastställa vem som är far till ett barn, för barnets skull.
Om föräldrarna är sambor finns det inget som formellt knyter barnet till fadern (mamman är känd eftersom hon föder barnet på sjukhus där hon måste legitimera sig). Alltså frågar man den man som mamman uppger vara pappa. Det är väl ganska lätt att prata med en socialsekreterare skriva på ett erkännande av faderskap? Hur skulle man annars göra?
Jag kan hålla med om att DNA-prov i dagens läge vore säkrare, men även det innebär ju att pappan måste inställa sig någonstans.