Italiens officiella samt inofficiella språk

I Italien talas det vid sidan om italiano (italienska) ett flertal andra neolatinska samt icke-romanska språk. Bland dessa är gríko, arbëresh, romany chib, katalanska, rätoromanska samt tyska. Dessutom talas ett flertal dialekter, som av somliga räknas som egna språk.

Vilka av dessa dialekter har historiskt räknats som egna språk, och vilka av dessa dialekter kan idag omnämnas som språk? Hur skiljer sig dessa från varandra? Och slutligen, finns det något värde i att omämna dessa dialekter som just språk?

Vem ställer frågan?

Om det råder en tvist om huruvida ett visst system av ljud och ord ska kallas "dialekt" eller "språk" så har den tvisten ofta politiska undertoner, inte minst i Italien.

Tanken med tråden är att utifrån romanisters syn diskutera italiensk dialektologi som även skall omfatta komparativ romansk språkvetenskap. Det är således inte en allmän diskussion angående språk kontra dialekt, utan hur de olika italienska dialekterna förhåller sig idag utifrån ett historiskt perspektiv.

Tråden är främst tänkt för användarna som är intresserade i italiensk språkvetenskap.

Om vi börjar med minoritets språken så har inte arbëresh någon större officiell inrättning utan det rör sig oftast om folkmål. Alltså att språket endast bevaras genom att det pratas i hemmen från generation till generation. Litteraturen i detta språk är även knaper. Det lär vara ungefär likadant med griko.


Det finns dessutom en kroatisk minoritet i Molise som bott där sedan medeltiden och kroatiskan där borde vara mycket lik den som talas i Kroatien. På Sardinen talas även katalanska utav en liten del och fragment av annars ut döda germanska dialekter finns kvar på fastlandet i isolerade plattser ute på landsbygden.

Vad jag vet så räknas bara il sardo som ett eget språk utav dialekterna. De andra som te.x. milanese, napolitano, siciliano, abruzzese osv är just bara dialekter och har ingen större status än så. Att notera är att befolkningen som är uppvuxen i Italien nästan alltid är två språklig i sin regionala dialekt och modern standard italienska. Dialekterna anses av de flesta politiker (höger så väl som vänster) utgöra ett viktigt kulturellt och historiskt arv som avses att bevaras. Ungefär som lokala eller regionala mattraditioner.

Om du nämner katalanska, som talas runt Alghero på nordöstra Sardinien, bör du rimligen också nämna sardiska, som i princip alla komparativa romanister betraktar som ett eget språk. Huruvida ladin ska kallas för "rätoromanska" är en omdömesfråga. De olika dialekterna av ladin tillhör, tillsammans med de rätoromalska dialekterna i Schweiz och friuli, den rätormanska gruppen av de romanska språken, men det är en kategorisering på samma nivå som att hispanoromanska språk omfattar både kastilianskan, portugisiskan, galiciskan och katalanskan, och att de gallo-romanska språken både omfattar franska, occitanska och gascognska.

Nu var det ett tag sedan jag startade tråden, men vill väl minnas att jag nämnde katalanska av den anledning att språket faktiskt har en officiell status, vilket inte sardo har.

Inom komparativ romanistik anses sardo vara ett språk snarare än ett målföre. Men syftet med tråden är att lämna rum åt både lingvistiska och språkpolitiska diskussioner.