Jag är så besviken!!

Nej, men som motvikt till det som kristan vittnar om!

Ninni: Jag känner igen mig mycket väl i din situation. Jag har själv fått en kristen uppväxt men har levt ett mer eller mindre "icke kristet" liv. Det senaste året har jag tagit steget fullt ut och lämnat kristendomen helt. Faktum är att jag blir mer säker för varje dag som går. Mitt sk. "andliga behov" tillfredställer jag framgångsrikt genom lite filosofi och psykologi, vilket jag rekommenderar de flesta att läsa om.
Den falska och ytliga värld som målas upp och kyrkan och kristna håller inte, trots den ofta varma och kärleksfulla gemenskap som uppstår....

Jag tror det finns många människor som känner sig så här, och det är ett problem vi kristna har att ta tag i. Nämligen problemet att kristendomen inger människorna falska förhoppningar genom att predika en aktiv Gud. Jag tror, vi måste ta tjuren vid hornen och erkänna att detta inte håller mot erfarenheten, och vi skall i vår mission redan från början ligga lågt och inte lova det omöjliga.

Själv har jag aldrig haft såna här tvivel: jag var grundligt förberedd och hyste inga illusioner, jag förväntade mig ingen aktiv Gud som skulle lösa mina problem. Jag har alltid trott på en tillbakadragen Gud, som i allmänhet icke ingriper i världsförloppet.

I denna anda har jag bett till Gud. Alltså utan att förvänta och begära bönhörelse, bara innerligt uttryckt mina önskningar. Och vad har hänt? Jo förmedlat via Vår Fru fick jag en gång den mest fantastiska bönhörelse man kan tänka sig, det var någor helt orimligt och mot allt förnuft och alla odds. Men därom måste jag tiga. Prisad vare Herren!

:o)