Den stora tråden om mordet på John Hron, Kode 1995

Bara några dagar innan höstterminen skulle dra igång så skakades min hemstad, Kungälv, av ett mord. Den mördade visade sig vara jämnårig med mig. Han var ett år yngre och gick på en annan högstadieskola i samma kommun. Jag hade träffat John, men kände honom inte (och inte heller förövarna). Jag kom ihåg honom för att han under den perioden hade hårdrocksstil precis som jag.

Jag minns hur jag, min två år äldre syster och våra föräldrar såg om mordet på Västnytt. Vi chockades, precis som så många andra. Detaljerna kring mordet blev allt fler. Men jag tror att ingen, vare sig hemma hos oss eller någon annanstans, kunde ana vilket enormt drev det skulle komma att bli. När skolan startade var det dock ett faktum. Det första vi pratade om i klassrummet var John Hron.

Vi blev tillsagda att samlas utanför skolans aula. Men jag kan inte minnas att vi fick veta vad det handlade om. Bara en order: ”Infinn er där!”. Det var tydligen något viktigt. Jag och mina klasskamrater gick nedför trapporna från vårt klassrum och ned till aulan. Snart hade hela skolan samlats. Folk tittade på varandra och alla undrade vad det var frågan om. Dörrarna öppnades och vi gick in. Ljusen släcktes ned och det var tyst. Det var som om hela rummet höll andan. Då kom stillbilderna. Där, på den stora vita duken, såg jag en sönderslagen kille. Hans huvud var svullet och han var blå och blodig, ögonen var igensvullna.

Jag minns faktiskt inte vad rektorn sa, eller om det kanske var en lärare. Det enda jag kunde göra var att inse att den bilden skulle etsa sig fast i mitt huvud för all framtid. Jag grät. Lärare grät. Folk höll om varandra och allt var tyst.

Sedan kom uppviglingen. Hatet. Vi skulle hata de killar som hade utfört detta dåd. Det var poängen. Bara dagar därefter anordnades ett fackeltåg mot våldet. Jag som så många andra ungdomar i min stad gick med. Men snabbt kom det att handla om någonting helt annat, nämligen RASISM.

Vi diskuterade det i klassen. Det var skilda åsikter. Någon poängterade det faktum att John var svensk, eller ja, i alla fall vit (svensk mamma och tjeckoslovakisk pappa). Då kunde det väl inte vara rasistiskt? Min ena lärare konstaterade något jag då inte förstod: ”Det här kommer att utnyttjas med ohämmad kraft”.

Och han hade mer rätt än han då kanske anade. Allt handlade nämligen till sist om musik och några klistermärken. Det ryktades om att de som misshandlat John lyssnade på vikingarockbandet Ultima Thule och någon skulle även haft några ”Bevara Sverige svenskt”-klisterlappar hemma i en byrålåda.

Men 1995 var det många som lyssnade på Ultima Thule. Kompisar till mig gjorde det, trots att de kallade sig kommunister. Jag gjorde det, trots att jag vid tidpunkten prenumererade på Offensiv, färgade håret svart och lyssnade på hårdrock. Till och med några av invandrarna sjöng Ultima Thules texter högljutt i uppehållsrummen på Thorildskolan i Kungälv.

Men även fastän mordet blivit så extremt utnyttjat i antirasistkampanjen så var det inget rasistiskt dråp. Det höll aldrig i rätten, trots påtryckningar från medier och andra pengagiriga aktörer, att bevisa påstendena om att John Hron bragts om livet pågrund av rasistiska motiv. Stenungsunds tingsrätt kritiserades för domslutet då de ej skrev ett ord om de unga killarnas ”rasistiska aktiviteter”. Så sent som i förra veckan läste jag en artikel i Expressen där en av poliserna som hade hand om John Hron-fallet bekräftade exakt samma sak. Att dådet var fruktansvärt men att det inte skilde sig från andra liknande slagsmål som urartat då alkohol eller droger varit inblandat.

https://www.nordfront.se/sanningen-o...-john-hron.smr