Citat:
Ursprungligen postat av
Maidenmartin
Förstår inte riktigt hatet kring "pärlor åt svin" skivan. Att den inte kan mäta sig med de gyllene skivorna från 80- och början av 90-talet är en självklarhet, men att den skulle vara så dålig som många här verkar hävda håller jag inte alls med om. Jag hävdar att det definitivt är hans starkaste albumet sedan Alla får påsar. Titelspåret har ju blivit en klassiker och förtjänar definitivt ett omnämnande när pratar om Ugglas starkaste alster, likaså "För kung och fosterland" och "du och jag mot hela världen", samtidigt som övriga låtar håller betydligt högre nivå än merparten av låtarna på t.ex. "Karaoke" eller "Där jag är...". Men visst, det vore direkt felaktigt att jämföra dagens Uggla med den som retade gallfebern på allt möjligt folk på 70- och 80-talet. Jag skulle vilja hävda att "hit-känslan" fortfarande finns kvar hos Uggla, problemet är att den endast ger utslag på ett fåtal låtar per skiva. "där jag är..." hade mästerverk som Nitar och läder, Stockholms heta nätter och Morsan e okej, "den tatuerade generationen" hade Efterfest och Nu har pappa laddat bössan och "pärlor åt svin" hade titelspåret och för kung och fosterland. Problemen ligger snarare i att resten av skivorna består av material som antingen är mediokert eller skit (pärlor åt svin ett litet undantag). Hitsen finns, men skivorna är för ojämna och lägstanivån är för låg. Detta problemet fanns inte hos 80- och 90-tals Uggla som kunde göra en hit utav i princip vad som helst, i princip alla låtar på t.ex. Alla får påsar och Den döende dandyn är klassade som Uggla-klassiker och visar upp en Uggla från sin bästa sida. Nu ger det som sagt endast full utdelning på kanske 2-3 låtar per skiva. Jag är dock tacksam att Uggla fortfarande leverar starka hits som han alltid gjort, hans musik håller fortfarande ljusår högre klass än den smörja som spelas på dagens radiostationer.
Bästa Uggla-skivorna är i min smak 1. Alla får påsar. 2. Den döende dandyn 3. Va ska man ta livet av sig för
Oj, där tycker vi verkligen olika då. Jag håller med om att titelspåret på på Pärlor åt svin är bra, den och du och jag mot hela världen håller mästarklass, jag gillar också den ganska lätttuggade Fredagskväll på hallen, men annars är det mesta väldigt lättglömt, kanske framför allt för att texterna och låtarnas tema känns klena.
I motsats till dig så tycker jag därimot att Där jag e, är hans absolut starkaste efter alla får påsar. Karoke kändes mer som en krogshow skiva utan kontext. På där jag e, så finns det en tydlig rockinriktning men framför allt så har hela plattan en personlig prägel där hans sjunger om något som iaf ger sken av att vara hans egen bekantskapskrets, och medelålders-iaktagelser. Inledningsspåret, Stockholms heta nätter är ju helt fantastisk i både sång och melodi, det fortsätter med den svintunga och faktiskt ganska så djupa Nitar och Läder, fina Morsan e’ okej" som du själv nämner som man inte vet om det är en hyllning eller elak ironiserande, eller både och? Hotta brukar är rolig överklass-satir och det finns också två mer allvarliga låtar som jag gillar här, kan det vara kärlek är en av hans finaste ballader i mitt tycke och avslutande I himelen om hans bortglömda är både gripande och rolig på samma gång. Lyssna på skivan igen, du kanske upptäcker något du inte gjort förut?
På samma sätt så tycker jag att han hittade riktningen igen med Innan filmen tagit slut, som också hade mer av temakaraktär, ihop med fin produktion.