Max von Sydow?

Frankrike tillåter inte dubbla medborgarskap, åtminstone gjorde de inte det i början av 2000-talet. Jag vet inte hur det är idag.

Gamle hockeyhjälten Sven Tumba dog väl som enbart amerikansk medborgare, om jag minns rätt. När han blev medborgare i USA förlorade han sitt svenska dito,

Det var mycket ovanligare med dubbla medborgarskap för bara 20 år sedan än det är idag.

Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

Nån journalist i Sydsvenskans antydde att det var svenska myndigheter som hade krånglat med det dubbla medborgarskapet - det låter underligt men kan kanske utläsas som att Max personligen skyllde på den svenska bvråkratin hellre än på sitt nya hemland.

Sedan kan det också ha varit så att han kände sig alltmer främmande för den riktning svensk (och delvis dansk) film och tv slog in på åren kring millennieskiftet - allt mer lättviktigt, plojigt, identitetspolitiskt, stojigt stockholmsfixerat och med en tydlig avskärmning mot den äldre och mer lantliga eller klassiska verklighet, det berättande som han kände sig djupt förbunden med. I svensk tv utgör Lars Molins död 1999 en slags symbolisk gränssten: med honom försvann i stort sett helt ambitionen att via tv berätta om det Sverige som fanns före 1945 (före välfärdsstaten) och i icke-urbana miljöer utanför Stockholm - men som då (i stort sett) var svenskt. Hela detta område har i stort sett varit osynligt i tv:s berättande efter Molins svanesång Ivar Kreuger. ("Fröken Frimans krig" finns visserligen, men det var en alltför taffligt genomförd kostymsåpa för att kunna tas på allvar: under den tunna fernissan av sekelskifte tänkte och agerade personerna som moderna stockholmare).

Det är omöjligt att tänka sig Max som medverkande i t ex Bron, Beck- eller Wallanderdeckarna eller någon av alla halvdana svenska långfilmer från det senaste årtiondet.

Blandade ihop med Jarl Kulle. Ebba är släkt med Max.

Stellan Skarsgård är å andra sidan inte död, han har nog inte gjort sin sista filmroll, men han har absolut en bit kvar till Max Von Sydows nivå, och ålder.

Eller så handlade det kanske bara om att han valde att bosätta sig där pga av klimatet.

Han gifte sig ju med en fransyska, men det vi diskuterar är inte att han flyttade tll Frankrike utan att han därmed också ganska abrupt avbröt alla kontakter med den svenska och danska filmbranschen. Fram till senare delen av 90-talet hade Max ofta medverkat i tunga filmer från de nordiska länderna, han var dessutom en viktig ambassadör för Skandinavien på filmfestivaler ute i världen, men från år 2000 ungefär bröt han med både filmbranschen i Norden och i stort sett alla sina gamla vänner inom samma branch. Han fortsatte att filma ute i världen ända fram till dess döden knackade på, men nobbade allt som hade med nordisk film, tv och media att göra. Orsakerna är oklara, men det verkar tydligt att han kände sig bitter över något.

Det är t ex också möjligt att svenska myndigheter krävde att han skulle betala skatt dubbelt i både Sverige och Frankrike om han var skriven i Provence men fortsatte att jobba en del i Sverige - reglerna för hur många nätter per år man får vistas i Sverige utan att behöva betala skatt här, som utflyttad svensk medborgare, är än idag ganska hårda, och för en person som avsäger sig sitt svenska medborgarskap (vilket Frankrike alltså kan ha insisterat på att han måste göra) är de förmodligen ännu ett steg tuffare.

tycker dialogen och regin i början mellan Max och döden är direkt usel. Ingen inlevelse eller nånting, bara pang på utan ångest eller nån slags eftertänksamhet från Max när döden helt plötsligt dyker upp där. Ingen reaktion alls utan bara ett direkt konstaterande att döden kommit för att hämta honom. Fattigt och tomt.

Folk gillar den för att det är Bergman och för att andra sagt att de gillar den innan - inte för att den är speciellt bra. Smultronstället minns jag som mer givande.

Det som händer i den scenen händer i deras ansikten och röster, inte i yttre häftig action eller stora gester. Bergmans avsikt var aldrig att göra en film av typ Ivanhoe (en av de bästa medeltida kostymfilmer med riddare i strid som finns) eller Kung Arthur, det hade han inte gjort även om han hade haft en tio gånger så stor budget.

Det sjunde inseglet är egentligen en lågbudgetfilm, t o m med 1957 års mått - men den är en enormt vital iscensättning av medeltiden. Tonträffen känns perfekt trots att vi inte ser vare sig riddarhärar, stadsmurar eller ens en iscensatt maffig gudstjänst/dödsmässa från 1300-talet.

Hade det varit klass 5 B i Gnetskolan i Bräkne-Hoby som gjort filmen tror jag inte du hade tyckt samma sak.

Jo, självklart förstår man att han tagit på sig roller i mindre lyckade rullar för att få in sin kosing.

Dock är det klassikerna han visar sin genialitet. Filmen Hamsun är min favorit med Sydow.

Finns inget i filmen som ens till hälften hade kunnat åstadkommas av en skolteatergrupp, särskilt inte manuset eller fotot. Du är uppenbarligen analfabet när det gäller film.