Dario Argento´s Inferno, varför så dålig kritik?

På många sätt och vis känns det samtidigt som en stor lättnat att herr Argento valt att gå samma gamla väg till mötes som tidigare i och med denna men ändå breder ut en intressant och på många sätt djupgående film på fler än ett surrealistiskt plan. I denna återvänder han som sagt till 1977 års mästerverk och fortfarande den bästa filmen han någonsin regisserat, Suspiria såklart och om nu denna som jag läste om innan skulle utspela sig före och samtidigt vara del två i moderstrilogin så kunde det inte annat än att sluta suberpt. Vilket det också gör, efter en väldigt tät och invecklad inledning där man följer en av filmens två protagonister, en ung kvinna likt Jessica Harpers karaktär i Suspiria är hon alltför nyfiken för sitt bästa och börjar i New York rota i några mordfall av skev karaktär och visar sig slutligen involvera detta ockulta brödraskap namngivet de dre mödrarna. I en annan del av världen, i Rom börjar liknande fall av dödsfall arta sig och kvinnans bror som studerar klassisk musik blir likaså inblandad i dödsfallen och såklart börjar även han nysta i fallet som sen tycks ha starka kopplingar till häxor, likt i Suspiria.

Samtliga element som gjorde Suspiria till en av mina självklara favoritfilmer oavsett gengre och såklart till Argentos av många hyllade mästerverk finns även med här, i så pass djup och surrealistisk form att man kräver sig till att för en gångs skull i en Argento-produktion att på mer än ett sätt använda hjärnan vilket bara ger filmens utveckling en starkare struktur. Men strukturen håller sig inte svag om man skulle koppla bort användandet av kroppens vitalaste organ, nej utan här visar Dario mästerliga prov på att konstruera intriger och nässla in protagonisterna i svårlösliga situationer samtidigt som ljussättning, färg och musik likt i Suspiria är av framgångslik framtoning som lyfter dom gotiska miljöerna till oanade höjder.

Goblin står inte denna gången för musiken något som känns surt då dom var rätt missvisande och felplacerade i Profondo Rosso som även den inte gick hem på flera plan som denna. Här använder man sig i mångfald av klassiska pianostycken som komponeras huruvida nu scenerna är regisserade något som känns ytterst fräscht och vältänkt. Att avsluta musiken i och med att bilden blir svart p.g.a. strömavbrott för att sen fortsätta och stänga av känns inte mer än bara som ett smart sätt att skapa atmosfär på utan symboliskt sätt höja stämning såväl som hjärtrytmen hos både tittaren och huvudkaraktären. För i många skeden har man regisserat ihop scenerna till unika fotomontage samtidigt man flirtar vilt med Mario Bavas skräckgotiska verk samt att man frekvent återkommer till det som gjorde Suspiria så vacker, skrämmande och bra, fast på en light-nivå.

Dario Argentos första långfilm sen den något mindre floppen med online-poker-seriemördar-giallon Card Player tar som vanligt avstamp i Rom. En gammal kista som sen visar sig vara en urna grävs upp på en gammal kyrkogård man gör utgrävningar på (?!) tycks väcka den sista av dom tre mödrarna i Argentos trilogi om häxor till liv. I en annan del av Rom, där Sarah Mandy (spelad av Darios dotter Asia Argento) jobbar på Roms moderna museum råkar bevittna sin kompanjons död i form av en rätt våldsam tolkning av Argentos i synnerhet vanliga former av våldsamt upplopp i sina filmer.

Efter denna något surrealistiska inledning som tar sig an i museeumet där tar former visar Argento att han återfunnit ambitionerna till att göra bra film, och skräckfilm i synnerhet då denna fortsätter att spinna vidare på häxtemat som varit centralt i mästerverken Suspiria och Inferno. Däremot besitter inte Argento längre samma förmåga att tilltala mig som gammal skräckfilmsräv, historien känns lite väl ihopslängd och krystad på sina ställen, sen att jag såg filmen på italienska säger väl sitt, men man förstår trots allt vad det handlar om. Häxorna som är den centrala rollen i dramat har en väldigt kort livslängd i filmen, dom dyker upp först en bra bit in i filmen och före det känns det mer som man laddar upp med groteska mordscener och annat ont otyg som häxorna drar till sig med sin närvaro.

Filmen lever dock mycket på Darios egna ambitioner till att skapa atmosfärisk och rakt igenom en väldigt våldsam liten historia, märks att han tagit lärdom av misstagen han hade i slutet av 80-talet efter att han hade gjort Phenomena och började producera väldigt mycket skräp. Livsgnistan för filmmediet tycks ha återkommit och han gör en ihållande film som tilltalar att se, dock utan att vare sig ha Goblin på soundtracket vilket inte är så konstigt då dom upplöstes 1979, men jag nöjer mig med Claudio Simonetti på soundtracket som jag lyssnat in mig på i förväg. Stämningen filmen får av Simonetti på synthar och diverse instrument är obeskrivligt livfullt och riktigt bra. Atmosfären höjs många steg enbart av att musiken lyckas bearbeta känslor som filmen beskriver medans dom tunga viskningarna som "Mother..." i musiken påminner starkt om då Simonetti och co i Goblin viskade fram "Suspiria" i filmen med samma namn från 1977.

Rakt igenom är jag väldigt positiv ändå till en film jag sett fram emot nästan mest av alla i nuläget att se, och det bådar eventuellt gott för andra Argentofreaks att se. Filmen lever som vanligt mestadels på dom ytliga faktorerna, dvs att inte skådespelet eller regin är den bästa, men kameraarbetet, musiken av Simonetti och i synnerhet fotot (även om man nu inte utgår ifrån färginslag) så är det en bra film rakt igenom, men hade hoppats på lite bättre dock. Svag fyra i betyg...