Stängt
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
2008-04-06, 05:54
#1838
Citat:
det bästa du kan göra är att klicka på personens namn och välja ignorera. det är det absolut bästa sättet.
Ursprungligen postat av mystique
hur ofta säger du exakt när du är hemma i ett sms?? inte fan är du specifik, om en timme var ju ganska rätt även om han kom hem 19.19 eller 19.10 så vart fan vill du komma?? han rädda livet på e, han är ett offer i denna tragedi. varför fortsätter du för??
2008-04-06, 05:58
#1839
Hittade detta i VLT på nätet.
Rätt trevlig läsning och framför allt en rätt så normal journalist!
Som Pappan kommer bra överens med.
Rätt trevlig läsning och framför allt en rätt så normal journalist!
Som Pappan kommer bra överens med.
Nu vet mamman
2008-04-5 08:55
Ja, så vet då mamman att hennes två små barn är döda. I tre veckor har vi väl alla funderat över när det kommer att bli.
Jag fick reda på att vi på VLT visste det igår kväll vid 21.30.
Som vanligt hade vi ringt pappan Roland Jangestig. Det gör vi varje kväll.
Strax efter dådet för tre veckor sedan ringde vi honom. Det var ett svårt beslut att fatta för mig, men jag sa ja till en reporter som undrade. Jag ville att vi skulle få rätt uppgifter om hur det var med mamman från den som visste bäst. Det cirkulerade så många uppgifter. Den gången ville pappan vara ifred, han orkade inte prata. Det respekterade vi naturligtvis och vi ringde inte honom på länge.
Sedan fick vi en kontakt igen. För någon vecka sedan. Vi har haft en daglig kontakt med pappan. Han har sagt att det är ok att ringa, att det är ett sätt för honom att bearbeta det tragiska, genom att prata om det. Någon restrektion har han haft, men den tänker jag inte avslöja här.
Naturligtvis finns det säkert de av er läsare som tycker att vi inte alls borde ringa och störa pappan i hans svåra situation och sorg över barnbarnen. Och jag håller med er, det är inte alls självklart att vi ska göra det.
Men det finns ett mycket stort allmänintresse att veta hur det går för mamman, hur hon mår osv. Och då resonerar jag som så att det är bäst att prata pappan direkt, så vi vet att de uppgifter vi går ut med är sanna och riktiga.
För mig är det absolut viktigaste att pappan och VLT har en bra och respektfull kommunikation i detta pressade läge. Vad familjen går igenom kan vi bara försöka förstå och känna oerhörd stor empati för.
Också för reportern är det svårt. Att närma sig en människa i stor sorg är inte lätt. Det kräver mognad och mod.
Det kanske kan låta som vi gör allt för att få en bra nyhet. Vi gör mycket, det är sant, men vi gör inte allt. Inte till vilket pris som helst.
När nattchefen ringt mig igår kväll och berättat att pappan informerat om att mamman visste att barnen var döda, så gick jag bort till jobbet. Jag ville vara på plats.
Reportern Hanna och jag bestämde att hon skulle ringa pappan igen och läsa upp texten vi tänkte lägga ut på vlt.se. Pappan sa ok till texten och att det var ok att publicera den.
2008-04-5 08:55
Ja, så vet då mamman att hennes två små barn är döda. I tre veckor har vi väl alla funderat över när det kommer att bli.
Jag fick reda på att vi på VLT visste det igår kväll vid 21.30.
Som vanligt hade vi ringt pappan Roland Jangestig. Det gör vi varje kväll.
Strax efter dådet för tre veckor sedan ringde vi honom. Det var ett svårt beslut att fatta för mig, men jag sa ja till en reporter som undrade. Jag ville att vi skulle få rätt uppgifter om hur det var med mamman från den som visste bäst. Det cirkulerade så många uppgifter. Den gången ville pappan vara ifred, han orkade inte prata. Det respekterade vi naturligtvis och vi ringde inte honom på länge.
Sedan fick vi en kontakt igen. För någon vecka sedan. Vi har haft en daglig kontakt med pappan. Han har sagt att det är ok att ringa, att det är ett sätt för honom att bearbeta det tragiska, genom att prata om det. Någon restrektion har han haft, men den tänker jag inte avslöja här.
Naturligtvis finns det säkert de av er läsare som tycker att vi inte alls borde ringa och störa pappan i hans svåra situation och sorg över barnbarnen. Och jag håller med er, det är inte alls självklart att vi ska göra det.
Men det finns ett mycket stort allmänintresse att veta hur det går för mamman, hur hon mår osv. Och då resonerar jag som så att det är bäst att prata pappan direkt, så vi vet att de uppgifter vi går ut med är sanna och riktiga.
För mig är det absolut viktigaste att pappan och VLT har en bra och respektfull kommunikation i detta pressade läge. Vad familjen går igenom kan vi bara försöka förstå och känna oerhörd stor empati för.
Också för reportern är det svårt. Att närma sig en människa i stor sorg är inte lätt. Det kräver mognad och mod.
Det kanske kan låta som vi gör allt för att få en bra nyhet. Vi gör mycket, det är sant, men vi gör inte allt. Inte till vilket pris som helst.
När nattchefen ringt mig igår kväll och berättat att pappan informerat om att mamman visste att barnen var döda, så gick jag bort till jobbet. Jag ville vara på plats.
Reportern Hanna och jag bestämde att hon skulle ringa pappan igen och läsa upp texten vi tänkte lägga ut på vlt.se. Pappan sa ok till texten och att det var ok att publicera den.
2008-04-06, 06:18
#1840
Citat:
Ursprungligen postat av Wildis
måste säga att jag hajade till då jag läste i Aftonbladet att inte mindre än fem hammare hittats i skrottunnan på flygplatsen tillsammans med den beslagtagna hammaren och att det tydligen var ett vanligt antal. Till en början tyckte jag det verkade ohyggligt märkligt att ta med en hammare och såg tyskan som den ende som kunde gjort något så dumt ungefär. Men mot bakgrunden fem(!) hammare tedde sig situationen för mig annorlunda.
De tycks väl tömma den där "skrottunnan" relativt fort vanligtvis och det innebär väl(?) att det är inte helt ovanligt att (tyska)resenärer tar med sig hammare i handbagaget eller...? Dvs, för mig ter det sig som inte helt omöjligt att vilken snickare/tavelupphängare som helst ifrån Tyskland kan ha haft med den där hammaren.
De tycks väl tömma den där "skrottunnan" relativt fort vanligtvis och det innebär väl(?) att det är inte helt ovanligt att (tyska)resenärer tar med sig hammare i handbagaget eller...? Dvs, för mig ter det sig som inte helt omöjligt att vilken snickare/tavelupphängare som helst ifrån Tyskland kan ha haft med den där hammaren.
Man hittade 10 hammare och ingen hammare kunde beläggas komma från den flygning CS skulle ha ha genomfört. alla hamare kom från en längre tidsperiod under vilken den aktuella flygningen bara var en av avgångarna. Man tar tre och ignorerar sju hammare. Hade polisen sölat några dagar till hade behållaren varit fylld och då hade den tömts = slängts och då hade man inte haft något som kanske skulle kunna användas som bevismaterial.
2008-04-06, 06:53
#1841
Citat:
Ursprungligen postat av Hamilkar
Nej. Det är just det vi inte får. Hela den här sextuseninläggs informationstomma idiotdiskussionen mellan "förespråkare för T:s skuld" och "förespråkare för CS skuld" är helt enkelt en konflikt mellan defekt och funktionell logik.
De som anser att "T bör synas i sömmarna". alternativt att vi andra "har låst oss på CS som gärningsman" uppvisar precis samma sätt att resonera som folk som tror på pseudovetenskap. Ett exempel som jag har studerat lite noggrannare är folk som tror att den så kallade Kensingtonrunstenen i Minnesota är äkta, och verkligen ristad år 1362 av överlevande från en skandinavisk expedition. Vad som kännetecknar dessa är framför allt tre speciella varianter av defekt logik:
Det första är att lägga bevisbördan på motståndaren. "Du kan inte bevisa att jag har fel, alltså har jag rätt!"
Det andra är att bara diskutera enstaka indicier ett och ett, och avvisa varje försök att göra en syntes av i vilken riktning de samlade indicerna pekar. Det finns alltså ett mycket stort antal helt oberoende indicier för att Kensingtonestenen skulle vara ett falsarium. (Den senast säkert kända runstenen restes runt år 1100, mer än tvåhundrafemtio år för tidigt, språket på stenen är i princip helt modernt, det finns ett par amerikanismer i stavningen, ä och ö markeras med prickar ovanför runorna, trots att vi, också i Sverige, bara använde æ och ø vid den tiden, sättet att datera är misstänkt modernt, själva berättelsen på runstenen har misstänkta drag av romantisk berättarteknik, och liknar ingenting som står på någon annan runsten, osv)
Inget av dem är i sig alldeles vattentätt. Men genom att förespråkarna bara diskuterar ett indicium i taget, så försöker de att inte låtsas om hur förkrossande den totala indiciebördan är. Om det finns fem stycken helt oberoende indicier för en hypotes, som samtliga stöder hypotesen med 80% sannolikhet, så ger de tillsammans en sannolikhet på 99.97% för att hypotesen är korrekt.
Den tredje är benägenheten till ad hoc-förklaringar och ad hoc-antaganden som inte är förenliga med varandra tillsammans. Kensingtonstenen, som påstås vara skriven år 1362, har ett påfallande modernt språk för att vara skriven så tidigt. Förespråkarna för dess äkthet påpekar att alla dessa moderniteter är belagda på skandinavisk botten redan år 1362 - somliga på jylländska, andra på bohusländska, och andra på skånska. Men - vem har isåfall skrivit texten? Är det en jyllänning som har vuxit upp i Bohuslän? Och hur kom isåfall Skåne in i bilden?
Alla dessa typer av felresonemang vimlar det av i t ex SingleStars massproducerade postningar. Det är svårt att tänka sig denna massproduktion som annat än ett medvetet åsidosättande av KFK-regeln - en förhoppning att om man sprutar ur sig tillräckligt mycket skräp, ska de vettiga tröttna på att bemöta det, och skräpet förefalla vara huvudspåret.
De som anser att "T bör synas i sömmarna". alternativt att vi andra "har låst oss på CS som gärningsman" uppvisar precis samma sätt att resonera som folk som tror på pseudovetenskap. Ett exempel som jag har studerat lite noggrannare är folk som tror att den så kallade Kensingtonrunstenen i Minnesota är äkta, och verkligen ristad år 1362 av överlevande från en skandinavisk expedition. Vad som kännetecknar dessa är framför allt tre speciella varianter av defekt logik:
Det första är att lägga bevisbördan på motståndaren. "Du kan inte bevisa att jag har fel, alltså har jag rätt!"
Det andra är att bara diskutera enstaka indicier ett och ett, och avvisa varje försök att göra en syntes av i vilken riktning de samlade indicerna pekar. Det finns alltså ett mycket stort antal helt oberoende indicier för att Kensingtonestenen skulle vara ett falsarium. (Den senast säkert kända runstenen restes runt år 1100, mer än tvåhundrafemtio år för tidigt, språket på stenen är i princip helt modernt, det finns ett par amerikanismer i stavningen, ä och ö markeras med prickar ovanför runorna, trots att vi, också i Sverige, bara använde æ och ø vid den tiden, sättet att datera är misstänkt modernt, själva berättelsen på runstenen har misstänkta drag av romantisk berättarteknik, och liknar ingenting som står på någon annan runsten, osv)
Inget av dem är i sig alldeles vattentätt. Men genom att förespråkarna bara diskuterar ett indicium i taget, så försöker de att inte låtsas om hur förkrossande den totala indiciebördan är. Om det finns fem stycken helt oberoende indicier för en hypotes, som samtliga stöder hypotesen med 80% sannolikhet, så ger de tillsammans en sannolikhet på 99.97% för att hypotesen är korrekt.
Den tredje är benägenheten till ad hoc-förklaringar och ad hoc-antaganden som inte är förenliga med varandra tillsammans. Kensingtonstenen, som påstås vara skriven år 1362, har ett påfallande modernt språk för att vara skriven så tidigt. Förespråkarna för dess äkthet påpekar att alla dessa moderniteter är belagda på skandinavisk botten redan år 1362 - somliga på jylländska, andra på bohusländska, och andra på skånska. Men - vem har isåfall skrivit texten? Är det en jyllänning som har vuxit upp i Bohuslän? Och hur kom isåfall Skåne in i bilden?
Alla dessa typer av felresonemang vimlar det av i t ex SingleStars massproducerade postningar. Det är svårt att tänka sig denna massproduktion som annat än ett medvetet åsidosättande av KFK-regeln - en förhoppning att om man sprutar ur sig tillräckligt mycket skräp, ska de vettiga tröttna på att bemöta det, och skräpet förefalla vara huvudspåret.
För att ponängtera dina brister så har Kensingtonstenen nu ansetts komma från en grupp av gotländska missonärer som använde sig av de aktuella runorna. Någon amerikanisering av stenen har det aldrig varit på tal om. Det har stått om den nya forskningen och bevisningen i någon av de svenska historiska tidskrifterna under sista året.
Jag har fört fram andra teorier än den just rådande i Arbogafallet. Varför man inte får göra det blir jag funderar över? Har vi någon sorts politbyrå här som skall bestämma vad som får vara rätt och vad som får vara fel? Är det då du som sitter där likt en oberführer och propklarerar vilken den enda vägens tankar får vara?
2008-04-06, 06:55
#1842
Citat:
Ursprungligen postat av Agatha Christie
Det finns mer att läsa som kan få några att undra om tider.
Mötet slutar enligt vittnen prick kl. 19. Vilka nycklar skulle hämtas? Någon på FB har sagt att det var nycklar som T skulle köra tillbaks till lokalen. varför skulle T ta denna sväng tillbaks till Köping med nycklar?
Minnet är fint, men alldeles för kort. De sågs bara tio minuter.
Vid 18-tiden fick han ett sms från sin sambo som undrade när han skulle komma hem.
– Jag kommer om en timme, skrev han.
– Jag skulle egentligen inte varit hemma förrän klockan åtta. Men jag åkte hem för att hämta ett par nycklar
Mötet slutar enligt vittnen prick kl. 19. Vilka nycklar skulle hämtas? Någon på FB har sagt att det var nycklar som T skulle köra tillbaks till lokalen. varför skulle T ta denna sväng tillbaks till Köping med nycklar?
Minnet är fint, men alldeles för kort. De sågs bara tio minuter.
Vid 18-tiden fick han ett sms från sin sambo som undrade när han skulle komma hem.
– Jag kommer om en timme, skrev han.
– Jag skulle egentligen inte varit hemma förrän klockan åtta. Men jag åkte hem för att hämta ett par nycklar
Det här är väldigt komprementerande uppgifter som inte alls ligger i linje som det har lagts förut.
2008-04-06, 07:05
#1843
Citat:
Ursprungligen postat av mystique
det är inte svensk polis eller åklagare som beslutar i en häktning, polis och åklagare samt försvare i detta fall presenterar bevis osv inför en domstol. domstolen tar ett beslut med alla bevis osv framför sig. att ss med fler säger att polis klantat sig osv är en sak. men det inte att frångå att presentationen (av bevis i storlek vi inte vet om) har gjort att domstol bestämt sig för att häkta cs på sannolika skäl. således är det inte POLIS eller ÅKLAGARE som bestämt om häktning vilket ss med fler inte tycks förstå.
Nu ljuger du som en häst travar.
Jag vet att en åklagare kan anhålla en person i upp till 72 timmar.
En häktnings skall ske inför domstol. En häktning kan omprövas.
Man kan heller inte häktas för alla sorters brott.
En häktnings sker för max två veckor i streck. Omhäktning kan göras efter den tiden så man förlänger den tid en person sitter i häkte.
Åklagaren kan göra en bedömning om att den häktade personen inte längre är intressant i utredning och själv besluta om att häktning skall upphöra.
Innan du kastar ur dig ogrundade påståenden så ta reda på fakta.
2008-04-06, 07:41
#1844
Citat:
Ursprungligen postat av smålandtintin
Jag kan nästan allt om svenska utlandsadoptioner. Inte ett dugg om tyska inhemska adoptioner.
Inhemska adoptioner med levande bioföräldrar är nästan inte förekommande i Sverige, men jag har ingen aning om det skulle kunna förhålla sig så i tyskland
Inhemska adoptioner med levande bioföräldrar är nästan inte förekommande i Sverige, men jag har ingen aning om det skulle kunna förhålla sig så i tyskland
Inhemsk adoption är vanligare i Tyskland. Jag skrev om detta (och sambandet med tysk abortlagstiftning, som skiljer sig från svensk) i förra eller förrförra tråden. Svårt att hålla reda på längre...
Citat:
Ursprungligen postat av smålandtintin
Ofrivilligt barnlösa (utan någon psykiatrisk diagnos) pratar ofta om förlusten av de barn man inte fått. Detta utbildas man i vid de numera obligatoriska adoptionssamtalen. (Personligen anser jag det vara mer semantik än psykologi.
Sena missfall och dödfödda barn likaså.
Jag kan dessutom tänka mig att psykiskt sjuka i undantagsfall tror att de har barn. Det finns ju flera fall där de helt enkelt snott vad de är övertygade om är deras barn.
i alla de här fallen kan man faktiskt förlora ett barn som inte finns.
Om CS (spekulation!) tror att hon haft ett barn eller anser sig förlorat chansen att få ett barn på grund av T finns det en fruktansvärd logik i hennes handlande.
Så är ju de flesta psykosorsakade brott. GM handlar adekvat utifrån sin egen logik.
Sena missfall och dödfödda barn likaså.
Jag kan dessutom tänka mig att psykiskt sjuka i undantagsfall tror att de har barn. Det finns ju flera fall där de helt enkelt snott vad de är övertygade om är deras barn.
i alla de här fallen kan man faktiskt förlora ett barn som inte finns.
Om CS (spekulation!) tror att hon haft ett barn eller anser sig förlorat chansen att få ett barn på grund av T finns det en fruktansvärd logik i hennes handlande.
Så är ju de flesta psykosorsakade brott. GM handlar adekvat utifrån sin egen logik.
En tanke jag får är att CS kan ha blivit gravid (vilket T också har bekräftat på nätet) men sedan fått missfall. Då finns det de facto ett barn med T för henne. Barnet har existerat. Det har pratats om biologisk klocka tidigare. En 30+ kvinna utan relation kan ta ett missfall riktigt hårt och vem vet, det kan ha triggat igång något då hon vet att hon inte kan få barn (igen) med T, drömmannen för henne. Vild spekulation förstås. Lika god som någon annan och en inte helt omöjlig förklaring till att hon börjar må så dåligt, söker hjälp, isolerar sig?
2008-04-06, 07:51
#1845
Citat:
Ursprungligen postat av Tuesday
Inhemsk adoption är vanligare i Tyskland. Jag skrev om detta (och sambandet med tysk abortlagstiftning, som skiljer sig från svensk) i förra eller förrförra tråden. Svårt att hålla reda på längre...
En tanke jag får är att CS kan ha blivit gravid (vilket T också har bekräftat på nätet) men sedan fått missfall. Då finns det de facto ett barn med T för henne. Barnet har existerat. Det har pratats om biologisk klocka tidigare. En 30+ kvinna utan relation kan ta ett missfall riktigt hårt och vem vet, det kan ha triggat igång något då hon vet att hon inte kan få barn (igen) med T, drömmannen för henne. Vild spekulation förstås. Lika god som någon annan och en inte helt omöjlig förklaring till att hon börjar må så dåligt, söker hjälp, isolerar sig?
En tanke jag får är att CS kan ha blivit gravid (vilket T också har bekräftat på nätet) men sedan fått missfall. Då finns det de facto ett barn med T för henne. Barnet har existerat. Det har pratats om biologisk klocka tidigare. En 30+ kvinna utan relation kan ta ett missfall riktigt hårt och vem vet, det kan ha triggat igång något då hon vet att hon inte kan få barn (igen) med T, drömmannen för henne. Vild spekulation förstås. Lika god som någon annan och en inte helt omöjlig förklaring till att hon börjar må så dåligt, söker hjälp, isolerar sig?
Finns det något som bekräftar att det fanns en graviditet?
Om hon nu var gravid borde hon inte uppgett det till T under hela graviditeten?
Jag anser att CS dragit en efterhandskonstruktion i det fallet.
2008-04-06, 09:25
#1846
Någon PLUS-medlem som kan berätta vad mamman och vännerna till CS berättar i Aftonbladet, artikeln "Hon försökte ta sitt liv 3 gånger"? Ingress:
edit:
Enligt denna artikel har polisen pratat med E flera gånger nu, senast igår lördag. Men det är fortfarande för tidigt för att ge något vad jag förstår.
Citat:
Utåt var hon en glad och lättsam tjej, nyfiken och pigg på utmaningar.
Men inuti en grubblande ensamvarg.
Tre gånger har den 31-åriga tyskan som misstänks för barnamorden i Arboga försökt ta sitt eget liv.
– Jag har aldrig kunnat komma henne in på livet, säger hennes mamma.
Men inuti en grubblande ensamvarg.
Tre gånger har den 31-åriga tyskan som misstänks för barnamorden i Arboga försökt ta sitt eget liv.
– Jag har aldrig kunnat komma henne in på livet, säger hennes mamma.
edit:
Enligt denna artikel har polisen pratat med E flera gånger nu, senast igår lördag. Men det är fortfarande för tidigt för att ge något vad jag förstår.
Citat:
Utredarna har träffat henne flera gånger – senast i går för en knapp halvtimmes samtal.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2195307.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2195307.ab
__________________
Senast redigerad av Tuesday 2008-04-06 kl. 09:31.
Senast redigerad av Tuesday 2008-04-06 kl. 09:31.
2008-04-06, 09:43
#1847
Citat:
Ursprungligen postat av Tuesday
Någon PLUS-medlem som kan berätta vad mamman och vännerna till CS berättar i Aftonbladet, artikeln "Hon försökte ta sitt liv 3 gånger"?
Försökte ta sitt liv – tre gånger
Den 31–åriga kvinnan skrek ut sin ångest när hon, gömd under sin kappa, fördes ut till bilen som skulle ta henne till häktet.
Foto: krister hansson
De träffades på kreta Mannen från Arboga och den tyska kvinnan var båda singlar när de möttes. Efter några månaders förhållande på distans fick den svenske mannen.
Foto: privat
Fängelset Langenhagen i Hannover. Här sitter kvinnan häktad.
Foto: krister hansson
I den här lägenheten i Skarpnäck i södra Stockholm var tyskan inneboende.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
I det här huset i centrala Göttingen bodde kvinnan när hon studerade.
Tyskans mamma bor på den här gatan i Hannover.
Foto: KRISTER HANSSON
Mamman och vännerna berättar om den mordmisstänkta tyskans mörka förflutna
HANNOVER. Utåt var hon en glad och lättsam tjej, nyfiken och pigg på utmaningar.
Men inuti en grubblande ensamvarg.
Tre gånger har den 31-åriga tyskan som misstänks för barnamorden i Arboga försökt ta sitt eget liv.
– Jag har aldrig kunnat komma henne in på livet, säger hennes mamma.
Vårsolen är stark i den lilla tyska staden Lehrte utanför Hannover.
Strax före klockan tolv bryts stillheten när en grön och vit polisbuss i hög fart svänger upp framför domstolsbyggnaden bakom affärsgatan.
Mellan två bastanta häktesvakter leds den 31-åriga tyska kvinnan in i rättssalen. Hon är klädd i jeans, stickad blå tröja och vita gymnastikskor. Ansiktet döljer hon bakom sin svarta kappa. Hon är lång, men bredvid vakterna ser hon liten ut.
I ett välordnat tyskt bostadskvarter, nära ett litet torg bara femton minuters promenad från Hannovers affärscentrum bor hennes mamma kvar i barndomshemmet.
– Jag kan inte tro att hon har gjort det. Min dotter är psykiskt sjuk och har försökt begå självmord två gånger, men hon är ingen barnamördare, säger mamman.
Hon var tillbakadragen
Några kvarter från det brandgula stenhuset gick dottern i skola som barn. Skolkamraterna från Wilhelm Rabe-gymnasiet har bara vaga minnesbilder av henne: tillbakadragen, svår att nå. Hon tillhörde aldrig de klarast lysande eleverna. Inte heller hackkycklingarna.
– Det här trodde vi inte om henne, men vem tror man å andra sidan något sådant här om, säger en tidigare klasskamrat.
Hon hade inga speciella ambitioner utan verkade snarast likgiltig inför sin egen framtid. Inför studenten fick hon frågan vad hon skulle göra sedan:
– Helst inget alls, svarade hon.
De yrken hon ändå kunde tänka sig var murare, bagare eller snickare.
På frågan om hon trodde att hon hade bildat familj inom 15 år svarade hon:
– Helst inte.
Grannarna i trappuppgången berättar att hennes pappa försvann för flera år sedan. Senast man hörde om honom arbetade han som taxichaufför i en annan tysk stad.
Hon ska ha en syster, som gift sig och flyttat till södra Tyskland.
Efter gymnasiet började den 31-åriga kvinnan läsa vid Georg August-universitetet i Göttingen, tolv mil söder om Hannover.
Historiska institutionen ligger i en hög, blå byggnad. Det var här, fem minuters cykelväg från studentrummet på Weenderstrasse, hon bedrev sina studier.
I sitt tjänsterum tittar Barbara Kausch på en bild av henne och letar i sin dator.
– Hon är svagt bekant för mig. Jag kan se att hon gjorde en halvtidstentamen 2000, men jag kan inte se om hon fullgjort studierna.
Huset på Weenderstrasse ligger inklämt mellan små affärer mitt i centrum. Här har åtskilliga studenter flyttat in och ut sedan dess. Ingen minns henne längre.
I Göttingen förändrades hon. Hon trivdes med livet och hennes likgiltiga attityd försvann. Hon spelade studentteater och extraknäckte som språklärare för utbytesstudenter.
Jobbade med OS
Sommaren 2002 reste hon till Aten i Grekland för att anmäla sig som funktionär vid sommar-OS två år senare. Hon beskriver själv på en sida på internet hur hon står i en lång kö tillsammans med hundratals andra ungdomar i tryckande hetta utanför ett anmälningskontor.
– Jag lärde känna många i kön under väntetiden, skriver hon.
Som funktionär arbetade hon mest med översättningar, men även en del med logistik. Efter sommaren i Aten återvände hon till Göttingen.
I en föreläsningssal på universitetet träffar vi en man som lärde känna henne för fyra år sedan.
– Jag kan inte förstå att det är samma människa som sitter häktad som är den jag känner.
Han berättar med värme i rösten hur trevlig hon var när de tillsammans ställde upp i ett studentlag i stafettloppet Batavieren Race i Holland.
– Hon var en av de bästa och mest pålitliga i vårt lag. Hon sprang två distanser och var glad och hjälpsam, säger han.
Verkade som vanligt
Att hon skulle haft psykiska problem redan då, som hennes mamma säger, kan han inte förstå.
– Det märktes inte. Jag träffade henne senast för ett halvår sedan här i Göttingen, i oktober. Vi hejade på varandra och då verkade allt vara som vanligt.
Men något stod inte rätt till. Samma år gjorde hon
sitt första självmordsförsök.
Under VM i fotboll i Tyskland 2006 jobbade hon återigen som funktionär. Enligt sin egen meritförteckning arbetade hon i pressrummet med översättningar.
Älskade att resa
Jobben som funktionär gav henne många nya kontakter runt om i världen. Hennes lust att resa och se nya platser växte. Grekland skulle hon återvända till flera gånger.
– Jag hade aldrig trott att hon skulle kunna göra något sådant här. Hon var en jättetrevlig tjej, hon var aldrig arg eller irriterad, säger en vän från tiden i Grekland.
De arbetade tillsammans i Aten och reste sedan runt i landet. Han berättar att det var intresset för arkeologi som förde henne till Grekland.
På senare tid hade de bara sporadisk kontakt.
– Jag visste att hon hade träffat någon från Sverige och att hon hade flyttat dit, säger han.
Träffades på Kreta
På en restaurang på den grekiska ön Kreta träffade hon i juni 2006 en i dag 28-årig man från Arboga – samme man som för tre veckor sedan fann sin sambo och hennes två barn svårt blödande hemma i huset när han kom hem från jobbet.
När han träffade den tyska kvinnan på Kreta var han fortfarande singel – liksom hon. De delade en flaska vin och hade en trevlig kväll.
Efter Kreta bestämde de sig för att fortsätta förhållandet, på distans. Två gånger samma år, i november och december, besökte hon honom i Sverige.
”Jag började redan då få lite konstiga vibbar”, skriver mannen på ett internetforum. På samma sajt beskriver han hur hon i mars förra året desperat ville få kontakt med honom. Då försökte hon för andra gången ta sitt liv, med en överdos Valium, utanför Gripsholms slott.
– Vi hade inte alls regelbunden kontakt. Hon har haft kontakt med mig, men jag hade inte kontakt med henne om jag säger så.
En vän berättar nu för Aftonbladet att hon försökt ta sitt liv en tredje gång efter händelsen i Gripsholm.
Ville inte prata
– Hon var ofta nedstämd och hade inte så många vänner. Men när man försökte prata om det skämtade hon bara bort det, säger vännen.
Efter det tredje självmordsförsöket hade vännen kontakt med henne men hon ville aldrig öppna sig och prata om sina problem.
Förra sommaren flyttade hon till Sverige för att plugga svenska. Sedan oktober förra året bodde hon inneboende hos en kvinna i södra Stockholm.
Snabbt stod det klart att syftet med resan var att komma närmare den 28-årige mannen, som då redan hade träffat den 23-åriga mamman och hennes två barn.
– Om det här stämmer har jag varit förföljd i ett år. Det är oerhört tragiskt, då finns det verkligen ”stalkers”, säger han.
I Sverige hade den tyska kvinnan inte många vänner. Mesta tiden tillbringade hon hemma, framför datorn.
Dagen efter morden på de två små barnen reste hon hem till Hannover. Hon flög från Skavsta flygplats. När hon skulle gå på planet tvingades hon lämna ifrån sig den hammare som polisen misstänker är mordvapnet.
”Svårt, svårt sjuk”
– Jag trodde hon kom hem för att hjälpa mig. Jag är svårt, svårt sjuk, säger hennes mamma.
Men dottern stannade inte länge hos henne. Ett par nätter sov hon hos en manlig bekant i stadsdelen Nordstadt.
– Jag ringde henne och sa till henne att gå till polisen när jag hörde att hon var efterlyst av svenska polisen, säger hennes mamma.
Sedan annandag påsk är mamman inlagd på Medizinische Hochschule Hannover för cancerbehandling.
Hon är djupt förtvivlad.
– Jag orkar inte med det här längre, säger hon och börjar gråta.
Psykvård i häktet
Några kilometer från sjukhuset sitter hennes dotter häktad, i en välbevakad gul byggnad, bakom dubbla taggtrådsstängsel. Skrikande leddes hon ut till polisbilen för att föras dit, efter häktesförhandlingen.
Enligt hennes advokat lider hon av posttraumatisk stress sedan första gripandet och får psykiatrisk vård i häktet.
I förrgår fick den unga mamman i Sverige veta att hennes två små barn, ett och tre år gamla, är döda.
Per-Ola Ohlsson
Kristina Edblom
Den 31–åriga kvinnan skrek ut sin ångest när hon, gömd under sin kappa, fördes ut till bilen som skulle ta henne till häktet.
Foto: krister hansson
De träffades på kreta Mannen från Arboga och den tyska kvinnan var båda singlar när de möttes. Efter några månaders förhållande på distans fick den svenske mannen.
Foto: privat
Fängelset Langenhagen i Hannover. Här sitter kvinnan häktad.
Foto: krister hansson
I den här lägenheten i Skarpnäck i södra Stockholm var tyskan inneboende.
Foto: JIMMY WIXTRÖM
I det här huset i centrala Göttingen bodde kvinnan när hon studerade.
Tyskans mamma bor på den här gatan i Hannover.
Foto: KRISTER HANSSON
Mamman och vännerna berättar om den mordmisstänkta tyskans mörka förflutna
HANNOVER. Utåt var hon en glad och lättsam tjej, nyfiken och pigg på utmaningar.
Men inuti en grubblande ensamvarg.
Tre gånger har den 31-åriga tyskan som misstänks för barnamorden i Arboga försökt ta sitt eget liv.
– Jag har aldrig kunnat komma henne in på livet, säger hennes mamma.
Vårsolen är stark i den lilla tyska staden Lehrte utanför Hannover.
Strax före klockan tolv bryts stillheten när en grön och vit polisbuss i hög fart svänger upp framför domstolsbyggnaden bakom affärsgatan.
Mellan två bastanta häktesvakter leds den 31-åriga tyska kvinnan in i rättssalen. Hon är klädd i jeans, stickad blå tröja och vita gymnastikskor. Ansiktet döljer hon bakom sin svarta kappa. Hon är lång, men bredvid vakterna ser hon liten ut.
I ett välordnat tyskt bostadskvarter, nära ett litet torg bara femton minuters promenad från Hannovers affärscentrum bor hennes mamma kvar i barndomshemmet.
– Jag kan inte tro att hon har gjort det. Min dotter är psykiskt sjuk och har försökt begå självmord två gånger, men hon är ingen barnamördare, säger mamman.
Hon var tillbakadragen
Några kvarter från det brandgula stenhuset gick dottern i skola som barn. Skolkamraterna från Wilhelm Rabe-gymnasiet har bara vaga minnesbilder av henne: tillbakadragen, svår att nå. Hon tillhörde aldrig de klarast lysande eleverna. Inte heller hackkycklingarna.
– Det här trodde vi inte om henne, men vem tror man å andra sidan något sådant här om, säger en tidigare klasskamrat.
Hon hade inga speciella ambitioner utan verkade snarast likgiltig inför sin egen framtid. Inför studenten fick hon frågan vad hon skulle göra sedan:
– Helst inget alls, svarade hon.
De yrken hon ändå kunde tänka sig var murare, bagare eller snickare.
På frågan om hon trodde att hon hade bildat familj inom 15 år svarade hon:
– Helst inte.
Grannarna i trappuppgången berättar att hennes pappa försvann för flera år sedan. Senast man hörde om honom arbetade han som taxichaufför i en annan tysk stad.
Hon ska ha en syster, som gift sig och flyttat till södra Tyskland.
Efter gymnasiet började den 31-åriga kvinnan läsa vid Georg August-universitetet i Göttingen, tolv mil söder om Hannover.
Historiska institutionen ligger i en hög, blå byggnad. Det var här, fem minuters cykelväg från studentrummet på Weenderstrasse, hon bedrev sina studier.
I sitt tjänsterum tittar Barbara Kausch på en bild av henne och letar i sin dator.
– Hon är svagt bekant för mig. Jag kan se att hon gjorde en halvtidstentamen 2000, men jag kan inte se om hon fullgjort studierna.
Huset på Weenderstrasse ligger inklämt mellan små affärer mitt i centrum. Här har åtskilliga studenter flyttat in och ut sedan dess. Ingen minns henne längre.
I Göttingen förändrades hon. Hon trivdes med livet och hennes likgiltiga attityd försvann. Hon spelade studentteater och extraknäckte som språklärare för utbytesstudenter.
Jobbade med OS
Sommaren 2002 reste hon till Aten i Grekland för att anmäla sig som funktionär vid sommar-OS två år senare. Hon beskriver själv på en sida på internet hur hon står i en lång kö tillsammans med hundratals andra ungdomar i tryckande hetta utanför ett anmälningskontor.
– Jag lärde känna många i kön under väntetiden, skriver hon.
Som funktionär arbetade hon mest med översättningar, men även en del med logistik. Efter sommaren i Aten återvände hon till Göttingen.
I en föreläsningssal på universitetet träffar vi en man som lärde känna henne för fyra år sedan.
– Jag kan inte förstå att det är samma människa som sitter häktad som är den jag känner.
Han berättar med värme i rösten hur trevlig hon var när de tillsammans ställde upp i ett studentlag i stafettloppet Batavieren Race i Holland.
– Hon var en av de bästa och mest pålitliga i vårt lag. Hon sprang två distanser och var glad och hjälpsam, säger han.
Verkade som vanligt
Att hon skulle haft psykiska problem redan då, som hennes mamma säger, kan han inte förstå.
– Det märktes inte. Jag träffade henne senast för ett halvår sedan här i Göttingen, i oktober. Vi hejade på varandra och då verkade allt vara som vanligt.
Men något stod inte rätt till. Samma år gjorde hon
sitt första självmordsförsök.
Under VM i fotboll i Tyskland 2006 jobbade hon återigen som funktionär. Enligt sin egen meritförteckning arbetade hon i pressrummet med översättningar.
Älskade att resa
Jobben som funktionär gav henne många nya kontakter runt om i världen. Hennes lust att resa och se nya platser växte. Grekland skulle hon återvända till flera gånger.
– Jag hade aldrig trott att hon skulle kunna göra något sådant här. Hon var en jättetrevlig tjej, hon var aldrig arg eller irriterad, säger en vän från tiden i Grekland.
De arbetade tillsammans i Aten och reste sedan runt i landet. Han berättar att det var intresset för arkeologi som förde henne till Grekland.
På senare tid hade de bara sporadisk kontakt.
– Jag visste att hon hade träffat någon från Sverige och att hon hade flyttat dit, säger han.
Träffades på Kreta
På en restaurang på den grekiska ön Kreta träffade hon i juni 2006 en i dag 28-årig man från Arboga – samme man som för tre veckor sedan fann sin sambo och hennes två barn svårt blödande hemma i huset när han kom hem från jobbet.
När han träffade den tyska kvinnan på Kreta var han fortfarande singel – liksom hon. De delade en flaska vin och hade en trevlig kväll.
Efter Kreta bestämde de sig för att fortsätta förhållandet, på distans. Två gånger samma år, i november och december, besökte hon honom i Sverige.
”Jag började redan då få lite konstiga vibbar”, skriver mannen på ett internetforum. På samma sajt beskriver han hur hon i mars förra året desperat ville få kontakt med honom. Då försökte hon för andra gången ta sitt liv, med en överdos Valium, utanför Gripsholms slott.
– Vi hade inte alls regelbunden kontakt. Hon har haft kontakt med mig, men jag hade inte kontakt med henne om jag säger så.
En vän berättar nu för Aftonbladet att hon försökt ta sitt liv en tredje gång efter händelsen i Gripsholm.
Ville inte prata
– Hon var ofta nedstämd och hade inte så många vänner. Men när man försökte prata om det skämtade hon bara bort det, säger vännen.
Efter det tredje självmordsförsöket hade vännen kontakt med henne men hon ville aldrig öppna sig och prata om sina problem.
Förra sommaren flyttade hon till Sverige för att plugga svenska. Sedan oktober förra året bodde hon inneboende hos en kvinna i södra Stockholm.
Snabbt stod det klart att syftet med resan var att komma närmare den 28-årige mannen, som då redan hade träffat den 23-åriga mamman och hennes två barn.
– Om det här stämmer har jag varit förföljd i ett år. Det är oerhört tragiskt, då finns det verkligen ”stalkers”, säger han.
I Sverige hade den tyska kvinnan inte många vänner. Mesta tiden tillbringade hon hemma, framför datorn.
Dagen efter morden på de två små barnen reste hon hem till Hannover. Hon flög från Skavsta flygplats. När hon skulle gå på planet tvingades hon lämna ifrån sig den hammare som polisen misstänker är mordvapnet.
”Svårt, svårt sjuk”
– Jag trodde hon kom hem för att hjälpa mig. Jag är svårt, svårt sjuk, säger hennes mamma.
Men dottern stannade inte länge hos henne. Ett par nätter sov hon hos en manlig bekant i stadsdelen Nordstadt.
– Jag ringde henne och sa till henne att gå till polisen när jag hörde att hon var efterlyst av svenska polisen, säger hennes mamma.
Sedan annandag påsk är mamman inlagd på Medizinische Hochschule Hannover för cancerbehandling.
Hon är djupt förtvivlad.
– Jag orkar inte med det här längre, säger hon och börjar gråta.
Psykvård i häktet
Några kilometer från sjukhuset sitter hennes dotter häktad, i en välbevakad gul byggnad, bakom dubbla taggtrådsstängsel. Skrikande leddes hon ut till polisbilen för att föras dit, efter häktesförhandlingen.
Enligt hennes advokat lider hon av posttraumatisk stress sedan första gripandet och får psykiatrisk vård i häktet.
I förrgår fick den unga mamman i Sverige veta att hennes två små barn, ett och tre år gamla, är döda.
Per-Ola Ohlsson
Kristina Edblom
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera