Hemlängtan och annat i lumpen..

Hej!

Jag känner så väl igen mig i det du pratar om.
Vid tiden för inryck var jag rätt oerfaren och ovan att vara långt bort från trygga hemmet.

Det blev rikigt tungt ett tag, dessutom var befälen rikigt onödigt barska och onödigt kärva. Min första känsla var att jag var fast i ett helvete som skulle pågå under HELA 10 månader. I vilket fall så tg jag upp det här med min stf plutonchef som under den påklistrade ytan fakiskt var människa han med. Vidare fick jag på ett mer öppet sätt prata om det jag kände var jobbigt med förbandets PV-konsult.

Efter en tid kändes det allt bättre och definitivt möjligt att härda ut. Sen kom dråpslaget som fick mig att tappa lusten till allt. En kille i plutonen tog sitt liv. Nu gick det snabbt för mig att komma i från eländet.

Väl hemma blev jag rätt snabbt uttrkad hade tid att fundera och på rikigt känna att jag misslyckats. Det är lätt att börja tvivla på sin egen förmåga efter att ha tagit den lätta vägen ut. Så småning om blev det så pass starkt att jag verkligen kände behov av att fullfölja något. Lumpen fanns i bakhuvudet som en ond vålnad av misslyckande.

Jag plockade upp telefonen hörde av mig till pliktverket och förklarade mitt läge. Fick en ny befattning och som grädde på moset - ännu längre värnplikt en sist. Denna gång gick det som en dans på rosor. Muck med fina vitsord sedan korttidsanställning i firman.

___

Att behöva prata av sig är absolut inget att skämmas över, se det som ett medel att komma igenom prövningen. Sök upp PV-konsulenten om det behövs.

Sist men inte minst.. bit ihop! Ett avhopp kan spöka i bakhuvudet under lång tid. De där månaderna går mycket snabbare än man kan tro mitt i det. Dessutom blir stämningen befäl/vpl betydligt mer avslappnat under befattningsutbildningen och kamratskapen beväringar emellan växer.

Kämpa på

Hemlängtan... Som en hundvalp som ligger och gnylar efter sin hundmamma. Väx upp för h-e.

Sluta bläddra i almanackan och ta en dag i taget. Rätt som det är så är det muck och sedan minns du bara det roliga.

Vad skulle det "roliga" i lumpen vara, om jag får fråga? Självklart har man iaf fått insikt om vissa grejer, men i det hela, så har det inte varit särskilt givande på något sett.

Nog har befäl passat på att utnyttja värnpliktiga för grå arbetskraft emellanåt..

Måste tacka för den support ni gett. Mycket uppskattat.

Ang PV så har jag börjat snacka med en utav dem kanske varannan vecka eller så, och det känns riktigt bra att kunna prata med någon mer neutral samt vuxen (ja det sista lät töntigt) men det känns iaf väldigt bra. Det man kanske igentligen oroar sig för mest är ju fältveckorna, att veta dagen innan att man ska ut i fält i 4-5 dar.. att skita i en tunna och frysa arslet utav sig. Om ni vill veta så ligger jag i boden. Under våran andra fältvecka så pajjade kaminen så vi fick sova en natt utan kamin när det var -28 grader utomhus, och det var inte spec kul kan jag lova. Men nu är det ju bara 1 fältvecka kvar och när vi kommer hem får vi våra baskrar och GSUn är då slut! Och det är ju det man just nu längtar som mest till!

Sen så känns det ju underbart att all jävla snö har börjat smälta. Det har varit plusgrader under en längre tid och idag var det 7 plus! Så nu är det stora sjöar överallt och det känns helt jävla underbart. Snön är inte spec rolig kan jag lova och nu är den äntligen påväg bort.

Men men, jag antar att det till en stor det handlar om att kämpa på. Längtar just nu tills helgen som en galning då det ska bli skönt att träffa föräldrarna. Låter töntigt men så är det.

Ni får ursäkta om det här inlägget blev mer något blogg-liknande men jag var tvungen att skriva av mig lite grann.

hehe jag förstår att du ligger i boden..! du skrev nåt om transport, ligger du månne på trosskomp?

Artilleri

Tror faktiskt att det hade känts bättre för ts med en tuffare mer intensiv tjänst, jägartjänst t.e.x. Tiden går ohyggligt mkt fortare och den tid du har som "fritid" kommer du att sova på. Garanterat.
Då har du sluppit iss all den tid för grubbel du nu har.

"Idle hands are the devils friends" eller hur det nu var

Det förklarar krisläget i försvarsbudgeten

Ehh nej det gör det verkligen inte! :S

Det är värnpliktiga/personal själva som tar med sig olika spelkonsoler osv, för bruk i kasernen.

Det finns en hel del "onödiga" kostnader som försvaret drar på sig, och så har man för få inkomstkällor. Det finns mycket att vinna egentligen.

Svårt när man har anpassningssvårigheter. Det är ju det som är själva grejen med att trivas i lumpen. Man måste hitta sin plats i plutonen/gruppen. En plats som man trivs i. Jag hittade den ganska snabbt och hamnade genast i lumparkoma.
Jag tänker inte längre när jag ligger inne, jag gör bara och vipps är det fredag.
Så gör jag för att trivas i lumpen.

Här är några tips för att göra vardagen enklare:
1. Skaffa egna rutiner, GOI-runkare finns det för mycket av. Militären är inte känd för att vara personligt. Det är ett enda jävla kollektiv och man lessnar på det ganska snabbt om man ska göra allt till punkt och pricka. Det krävs så lite för att få in sin egna prägel i någonting, få det personligt med andra ord. Te.x Bädda sängen först efter frukost eller lägg t-shirten på en annan hylla än avd som angivits. Allt för att få dig att känna dig åtminstone lite mänsklig.

2. Gymma/jogga/soldathem/hinderbana/läs bok på kvällarna efter tjänst.

3. Skaffa en laptop med 3G-internet.

4. Försök att vara kompis med alla, men ha alltid en som du är lite mer kompis med än någon annan och ha honom/henne som stödmur.

5. Sinsemellan i plutonen, kom med förslag på aktiviteter på kvällarna, så kommer även de vilja ha med dig på saker. Det får dina kvällar att vara uppbokade resten av lumpentiden. Och de dagar man bara häckar på luckan är frihet.

6. För att motverka hemlängtan kan man ju alltid hålla kontakten med folket i det civila även på vardagar? =) Laptop och 3G-internet är nog en smart idé.

Svammel svammel, nu ska jag hålla käft..

Jag sitter här nu och blickar tillbaka på tiden då man satt mitt i natten på en jävla stock, med sin jävla AK i näven i 25 minusgrader och hackade tänder.

Men jag minns också allt roligt man gick igenom med sina kamrater och vilka kompisar och kontakter man skapade för livet! Visst fan var det lite jobbigt ibland men det är inte det man minns nu.

Du lär dig uppskatta mycket efter din första fältvecka till exempel, eller hur? Jag var överlycklig efter en dusch och en rostad macka. Jag hade kunnat betala hela min muckarpenning för en ren och fräsch toalett när man hade rännskita mitt ute i ingenstans. Och en stol är världens bästa uppfinning.

Det kommer bli bättre med tiden, precis som alla andra säger. Vänta tills du hör muckartwist i högtalarna, sitter inte alls fel