2008-03-22, 13:57
#1
En debatt i Dagens Nyheter har den senaste månaden gått ut på det som kommit att kallas islamofobi. Merparten av skribenterna har kritiserat hysterin kring begreppet, som man menar inte gör skillnad på religionskritik och rasism, och avfärdar 'islamofobi' som ett ogiltigt begrepp. Nu senast ger Andreas Malm svar på tal genom att i princip säga att det trots allt är uppenbart att religionskritik kan motiveras av rasism.
Och visst är det lätt att avskriva islamofobins legitimitet som begrepp just för att maskera rasism, kulturförakt eller (Gud förbjude) vördnad för den egna kulturen. Och skall vi vara ärliga handlar detta om kultur och etnicitet, inte religion. Hade det gjort det hade de s.k. islamofoberna känt rysningar så fort de sett en indonesisk kille på gatan, snarare än en människa av arabiskt ursprung; i termer av religionstillhörighet lever majoriteten av muslimer just i Sydostasien, inte i arabvärlden.
Och hur många av islamkritikerna i Europa och framför allt Sverige bryr sig det minsta om att främlingen med kolsvart ansiktsbehåring tillber "den barmhärtige och nåderike" i stället för den kristna 3-in-1-produkten (Fadern, Sonen och den Helige Ande)? Självfallet en del troende kristna, men inte så många fler.
Det är av vikt att även muslimkritiker erkänner den kulturella och etniska dimensionen. Förvisso är en del just skeptiker till religionen av rent ateistiska skäl, men man måste vakna upp till att även kunna kritisera att en muslimsk invandring – om man nu vill kalla den så – innebär ett hot för vår kultur, inte religionen enbart (och vad spelar de för roll: öken som öken). Men nationalister (inte bara "officiella" sådana) måste å sin sida också sluta maskera sina uppsåt. Låt oss alla spela med öppna kort.
Om en rasist gömmer sina egentliga avsikter under en antireligiös mask, beror det troligen på att avsikterna i fråga är absurda. Det är ingen vettig person som lyssnar på en plan om ariskt världsherravälde eller ens prat om att araber är primitiva eller dylikt. I stället måste alla svenskar våga stå för det som allt fler tycks inse under sina ensamma stunder: Lokal mångkultur är lika galet som rasism och imperialism – mångkulturen måste vara ett globalt fenomen (var och en på sin plats) och det måste anses rimligt och normalt att varje enskilt land i världen kämpar för sin egen kultur och vill nå oberoende. Detta lyssnar förnuftiga människor på, eftersom det är förnuftigt.
Och visst är det lätt att avskriva islamofobins legitimitet som begrepp just för att maskera rasism, kulturförakt eller (Gud förbjude) vördnad för den egna kulturen. Och skall vi vara ärliga handlar detta om kultur och etnicitet, inte religion. Hade det gjort det hade de s.k. islamofoberna känt rysningar så fort de sett en indonesisk kille på gatan, snarare än en människa av arabiskt ursprung; i termer av religionstillhörighet lever majoriteten av muslimer just i Sydostasien, inte i arabvärlden.
Och hur många av islamkritikerna i Europa och framför allt Sverige bryr sig det minsta om att främlingen med kolsvart ansiktsbehåring tillber "den barmhärtige och nåderike" i stället för den kristna 3-in-1-produkten (Fadern, Sonen och den Helige Ande)? Självfallet en del troende kristna, men inte så många fler.
Det är av vikt att även muslimkritiker erkänner den kulturella och etniska dimensionen. Förvisso är en del just skeptiker till religionen av rent ateistiska skäl, men man måste vakna upp till att även kunna kritisera att en muslimsk invandring – om man nu vill kalla den så – innebär ett hot för vår kultur, inte religionen enbart (och vad spelar de för roll: öken som öken). Men nationalister (inte bara "officiella" sådana) måste å sin sida också sluta maskera sina uppsåt. Låt oss alla spela med öppna kort.
Om en rasist gömmer sina egentliga avsikter under en antireligiös mask, beror det troligen på att avsikterna i fråga är absurda. Det är ingen vettig person som lyssnar på en plan om ariskt världsherravälde eller ens prat om att araber är primitiva eller dylikt. I stället måste alla svenskar våga stå för det som allt fler tycks inse under sina ensamma stunder: Lokal mångkultur är lika galet som rasism och imperialism – mångkulturen måste vara ett globalt fenomen (var och en på sin plats) och det måste anses rimligt och normalt att varje enskilt land i världen kämpar för sin egen kultur och vill nå oberoende. Detta lyssnar förnuftiga människor på, eftersom det är förnuftigt.
