När jag gick i Gymnasiumet så fanns det en "CP-Klass" och varje gång dom gick förbi mig, dregglandes och petandes i näsan, så fick jag verkligen kämpa för att inte få ett skrattanfall.
Efteråt brukade jag få skuldkänslor för att jag tyckte det var roligt. Men dagen efter när dom gick förbi mig igen, dregglandes och petandes i näsan, så fick jag hålla mig igen.
Visst, dom kan se jävligt roliga ut, men det är fan inte schyst att garva åt CP-skadade och andra som födds med nån "defekt".
Nu för tiden så tycker jag inte dessa är roliga längre.
Nått man växer ifrån skulle jag tro. Iallafall vissa.