2008-03-19, 14:05
#1
Innan denna tripp hade jag testat DXM på betydligt lägre doser två gånger förut,
men kände igår att det var perfekt för en högre dos, som blev kanske 600 mg.
Jag befann mig vid intaget hemma hos en polare, tillsammans med två sådana till.
Klockan var runt 19.00, ner med de fyra kapslarna DXM.
Lång väntan.
Sen helt plötsligt när jag reser mig ur soffan för att gå ut på balkongen över en cigarett,
så vinglar något till uppe i huvudet, och jag konstaterar att jag börjar bli kraftigt påverkad.
Känslan av DXM sprider sig i kroppen och ökar mer och mer för varje minut som går,
tills jag når ett klimax och vinglar till toan för å spy upp svartvinbärssaft.
Får ångest men långt ifrån panik, vinglar ut till de andra och vrålar: DEE EKS EEMM!
De finner mig lustig, det förstår inte jag, men jag fortsätter göra mig fånig över precis allting.
Några långsamma minuter flyger förbi och snart behöver jag tömma magen på lite rosa slem...
Den här gången får jag lite hjälp av polarna, som lägger mig hängandes över badkarskanten,
sittandes på en kudde, med duschen på.
Jag lyckas klämma fram orden "Kallt vatten!", får som jag vill och skrattar fånigt åt det kalla vattnet när jag spolar mig själv i håret,
samtidigt som jag försöker prata med badkaret.
Nånstans påminner min hjärna mig om känslan av att bli mer och mer frånkopplad,
efterbliven, och robotisk.
Sen kommer allt på en gång, det bara dräller in kompisar som kommer in i badrummet och skrattar åt mig.
Sen beslutar dom sig för att vi ska ut å fixa röka, och jag fick verkligen inte stanna ensam i lägenheten.
Så de hjälper mig att se lite mer ut som en hyfsat normal människa, på med ett par solglasögon, och så ut i friska luften.
Jag raglar efter mina kompisar till några bänkar där jag står stilla och vinglar på platsen.
Här fastnar min blick i marken, försöker förstå mig på den, misslyckas.
Medans de andra drar iväg och fixar röka, går jag och en polare till upp till en lite mer
avskild plats i skogen (har inget minne av promenaden), där vi lägger oss å kopplar av i nån timma.
Där börjar jag få lite mer kontroll över mig själv och min kropp.
Innan vi kom ifrån allt folk var jag helt borta, det kändes som att jag var fast i DXM:ets våld, jag kände mig efterbliven.
Precis som jag hade "föreställt" mig att det kändes att vara just efterbliven.
Förbannat skumt state of mind helt enkelt.
Ligger där i gräset och tampas med myggen och himlen som gång på gång fylldes med flimrande fyrkanter,
och där ligger jag kvar tills jag känner att jag är mogen att ställa mig upp för första gången på kanske två timmar.
När jag äntligen kommer på benen igen har jag fortfarande väldigt svårt att prata,
samt att förstå saker och ting.
Den känslan dalar sakta men säkert neråt, och jag är efter ytterligare någon timma tillbaks där jag började. Mer eller mindre.
Summa summarum:
DXM är en sjuk jävla substans som jag antagligen inte kommer röra mer,
jag tycker jag kom lite FÖR långt ifrån verkligheten,
men jag ser tillbaks på det som en "viktig" erfarenhet.
men kände igår att det var perfekt för en högre dos, som blev kanske 600 mg.
Jag befann mig vid intaget hemma hos en polare, tillsammans med två sådana till.
Klockan var runt 19.00, ner med de fyra kapslarna DXM.
Lång väntan.
Sen helt plötsligt när jag reser mig ur soffan för att gå ut på balkongen över en cigarett,
så vinglar något till uppe i huvudet, och jag konstaterar att jag börjar bli kraftigt påverkad.
Känslan av DXM sprider sig i kroppen och ökar mer och mer för varje minut som går,
tills jag når ett klimax och vinglar till toan för å spy upp svartvinbärssaft.
Får ångest men långt ifrån panik, vinglar ut till de andra och vrålar: DEE EKS EEMM!
De finner mig lustig, det förstår inte jag, men jag fortsätter göra mig fånig över precis allting.
Några långsamma minuter flyger förbi och snart behöver jag tömma magen på lite rosa slem...
Den här gången får jag lite hjälp av polarna, som lägger mig hängandes över badkarskanten,
sittandes på en kudde, med duschen på.
Jag lyckas klämma fram orden "Kallt vatten!", får som jag vill och skrattar fånigt åt det kalla vattnet när jag spolar mig själv i håret,
samtidigt som jag försöker prata med badkaret.
Nånstans påminner min hjärna mig om känslan av att bli mer och mer frånkopplad,
efterbliven, och robotisk.
Sen kommer allt på en gång, det bara dräller in kompisar som kommer in i badrummet och skrattar åt mig.
Sen beslutar dom sig för att vi ska ut å fixa röka, och jag fick verkligen inte stanna ensam i lägenheten.
Så de hjälper mig att se lite mer ut som en hyfsat normal människa, på med ett par solglasögon, och så ut i friska luften.
Jag raglar efter mina kompisar till några bänkar där jag står stilla och vinglar på platsen.
Här fastnar min blick i marken, försöker förstå mig på den, misslyckas.
Medans de andra drar iväg och fixar röka, går jag och en polare till upp till en lite mer
avskild plats i skogen (har inget minne av promenaden), där vi lägger oss å kopplar av i nån timma.
Där börjar jag få lite mer kontroll över mig själv och min kropp.
Innan vi kom ifrån allt folk var jag helt borta, det kändes som att jag var fast i DXM:ets våld, jag kände mig efterbliven.
Precis som jag hade "föreställt" mig att det kändes att vara just efterbliven.
Förbannat skumt state of mind helt enkelt.
Ligger där i gräset och tampas med myggen och himlen som gång på gång fylldes med flimrande fyrkanter,
och där ligger jag kvar tills jag känner att jag är mogen att ställa mig upp för första gången på kanske två timmar.
När jag äntligen kommer på benen igen har jag fortfarande väldigt svårt att prata,
samt att förstå saker och ting.
Den känslan dalar sakta men säkert neråt, och jag är efter ytterligare någon timma tillbaks där jag började. Mer eller mindre.
Summa summarum:
DXM är en sjuk jävla substans som jag antagligen inte kommer röra mer,
jag tycker jag kom lite FÖR långt ifrån verkligheten,
men jag ser tillbaks på det som en "viktig" erfarenhet.
