USA:s bästa och värsta presidenter genom tiderna!

Franklin Pierce bör kunna betraktas som en av de mer destruktiva. Han misslyckades med att förvärva Hawaii och Alaska och hans inrikespolitiska agerande blev en bidragande faktor till inbördeskriget och parallellt med detta tillkom hans alkoholism.

Du får komma ihåg att samhället var helt annorlunda på den tiden, och därför sågs lägre materiell status inte som något som var förtryckande i sig. För det första var materialism inte det viktigaste i människans liv (även om det var under upplysningen det tankesättet började få alltmer fäste). För det andra var samhället uppdelade i såväl stånd som konglomerat och därför ansågs inte segregation som något negativt då, så olikhet inför lagen var absolut inte ett uttryck för förtryck. För det tredje så hade staten väldigt svag handlingskraft och var långt ifrån så centraliserad som den är idag. Som sagt, nationalstaten existerade inte och makten som faktiskt spelade roll för vanliga människor låg i lokalsamhället snarare än hos kungen.

Så jag tycker att om du ska bedöma presidenter från förr måste du använda andra måttstockar än när du bedömer vår samtid.

Ett boktips är Harald Gustafssons "Makt och människor"

Intressant att du nämner de två mest intellektuella presidenterna som bäst och sämst. Jefferson var, som du själv påpekade angående slaveriet, en produkt av sin tid och även hans åsikter om regeringar och folkbeväpning måste ses i det perspektivet.

Det nybildade USA fruktade mest av allt två saker: en kung och en brittisk återerövring. Begränsningarna av statens makt som Jefferson och andra förespråkade syftade framförallt till att ingen kung (läs tyrann) skulle kunna uppstå. Jefferson var en plantageägare som, även om han var liberal för sin tid, knappast ville ha anarki eller beväpna kreti och pleti.

Det starka motståndet mot en stående armé, som sågs som symbolen för kungligt och statligt förtryck (ironiskt nog fanns samma syn i England), hos Jefferson och andra ledde i förlängningen till stora problem och hotade allvarligt USAs existens i kriget 1812 när otränad milis led nederlag efter nederlag. Hade britterna kunnat mobilisera snabbare är det fullt möjligt att USA hade återerövrats eller åtminstone blivit rejält vingklippt.

Wilsons eventuella skuld till mellankrigstidens problem och andra världskrigets utbrott började debatterat ungefär fem minuter efter att Versailleskonferensen slutade. Själv har jag svårt att se hur någon skulle kunna lösa den gordiska knut som utgjordes av allt som restnoterats sen Wienkongressen i kombination med hela krigsnotan, den olösta fransk-tyska obalansen och den tyska statsbildningens djupgående problem. Men ett misslyckande kräver en skurk, och det fick bli Wilson.

Bäst Jimmy Carter
Sämst Obama

Det är möjligt att jag överskattar Jefferson, men jag underskattar knappast Wilson. Jag kan inte komma på en lösning som skulle ha gjort alla parter nöjda, men jag kan komma på en som hade gjort nazismen dödfödd:

*Inga tyska landavträdelser utan folkomröstningar. Till skillnad från de flesta folkomröstningar som faktiskt genomfördes skulle man inte ha försökta manipulera dem som man gjorde i Eupen-Malmedy eller ignorera resultatet om det var för status quo, som man gjorde i Oberschlesien.

*Västpreussen förblir tyskt med en exterritoriell polsk landsväg och en exterritoriell polsk järnväg till Danzig.

*Österrike behåller den etniskt tyska delen av Sydtyrolen och de etniskt tyska delarna av Böhmen och Mähren och förenas med Tyskland.

*Inga avträdelser av kolonier.

*Ingen skuldparagraf.

Historien är inte statisk så visst är det är möjligt att ditt recept hade fungerat. Jag ser dock inte riktigt hur det adresserar nazisternas och de andra missnöjestyskarnas problem. Det största klagomålet av alla var avväpningen (Reichswehr var i princip en polisstyrka). Skuldparagrafen känns måhända taskig i efterhand men ska samtidigt ses mot bakgrund av den rätt hårda tyska ockupationen av Belgien och norra Frankrike, för att inte nämna det östimperium som planerades i Brest-Litovsk på rysk bekostnad. De hårda tyska villkoren gentemot Frankrike 1871 var också i hyfsat färskt minne.

Vad gäller Österrike fanns (och finns) det avsevärda historiska och kulturella skillnader mellan det landet och Tyskland, och entusiasmen för att samla alla tyskar i ett Reich var mindre utbredd än vad historien vill göra gällande (länderna var ärkefiender fram till 1870-talet). De likaledes katolska bayrarna försökte komma ur det preussiska greppet redan 1919, och att inkorporera diverse bonniga Volksdeutsche vars tyska knappt var begriplig var inte heller ett projekt som kan ha väckt allmän entusiasm.

Förlusten av kolonierna var en av få saker nazisterna inte gnällde över, och andra verkar inte heller ha brytt sig så mycket. Det som väckte allmän harm var avväpningen, skuldbeläggningen, skadeståndet, ockupationen av Rhenlandet och hotet från kommunismen. Sen är det förvisso så att de frågor du nämner skapade ett antal varbölder som nazisterna kunde exploatera, men det handlade lika mycket om att skylla interna problem på externa faktorer.

(En relaterad fråga är om en hårdare fred hade löst problemen. Man hade till exempel kunnat tänka sig en splittring av den i många avseenden obekväma och onaturliga tyska statsbildningen och en återgång till de tyska staterna pre-1871. Nu blev det en fred som var tillräckligt hård för att gnälla över men inte tillräckligt hård för att eliminera det preussisk-tyska hotet.)

Det där är typiskt postmodernistisk relativism! Det är så förnuftsvidrigt att det är läskigt att du på allvar förespråkar det. Det är samma knäppa tankegångar som leder till att tycka det är okej med kvinnoförtryck i arabvärlden för det är ju "deras kultur". Olikhet inför lagen, där en person får böter ett brott där en annan får halshuggning, är per definition förtryck. En lag som tvingar fattiga människor att bo på en viss plats ÄR ett förtryck!

Harald Gustafsson är en äcklig kulturmarxist.

Följande är min rankning av USA:s presidenter sedan efterkrigstiden. Det lär märkas att jag rangordnar dem lika mycket för deras personlighet och min personliga sympati för dem som jag gör för deras politiska skicklighet och de positiva vs negativa saker de uträttade.

1) Dwight Eisenhower. Tydligen ville såväl demokraterna som republikanerna rekrytera honom som presidentkandidat men han förklarade sig att vara republikan och valde dem. Detta under en tid då demokraterna var det klart starkare partiet - hans val tyder på en viss självständighet och politisk övertygelse före omsorg om sin karriär eller sökande efter makt. En hel del av det positiva med USA under hans presidenttid var förmodligen inte bara hans förtjänst, men han blev en samlande gestalt i ett land som utvecklades framåt på ett flertal sätt.

Bland annat: Gjorde en insats mot mexikansk invandring. Ekonomiska framsteg. Avslutade Koreakriget och det på ett sätt som lät åtminstone halva landet vara icke-kommunistiskt. Och han valde att strida emot kommunismen i allmänhet. Och i sitt sista tal varnade han för det militärindustriella komplexet - det finns förstås en bitter ironi i att den krigshetsande intrigerande maktapparat delvis skapades på grund av antikommunismen varav talet kan kännas naivt men det var en insiktsfull varning ändå.

2) Ronald Reagan. Rätt politisk talang för sin tids Amerika - en skicklig retoriker vars retorik bars fram av djup ideologisk övertygelse och han ska tydligen även varit mycket charmig rent privat. Värnade i sina idéer även om inte alltid i praktiken för de amerikanska idéerna om individens frihet mot staten. Otillräckligt? Ja. Men jag tror övertygelsen var genuin. Dessa idéer innebar även strid emot kommunismen - en strid det var rätt att utkämpa.

Men precis som det militärindustriella-komplexet uppstod i växelverkan med antikommunismen kan man undra om beslutet att (redan före Reagan men fortsatt av honom) att strida emot Sovjet fortsatte göra USA till en mer korrumperad och byråkratiserad supermakt än vad som var tanken men just tidigare nämnt individuell frihet och statsmakt. Det är en klassisk konflikt inom den amerikanska högern - mellan de som ville att USA ska sköta sina egna affärer och de som tror på en mycket aktiv roll i global politik. Ungefär som hur vissa ser en schematisk uppdelning i vad man ser som hederlig romersk republik och dekandet imperium. Sanningen är att USA drevs in i en supermaktroll av sin ekonomiska tillväxt och läget med världen och med tiden har de använt denna makt i orättfärdiga syften - när de kört över andras länder nationella självbestämmande men ibland har de också stridit på rätt sida. Reagan ansåg att Sovjet skulle besegras. USA har förlorat mycket av sin individuella frihet sedan landets ideologiskt sympatiska konstitution skrevs men en av de saker som är positivt med hur landet blivit så är det kampen emot både kommunismen och den visserligen komplicerade nationalsocialismen. Det är inte samma idiotiska imperialism som krigen i tjänst för Israel eller krigen för att skydda amerikanska storföretag.

I sin ekonomiska politik var Reagans ideal och förhoppning att minska statens makt. Jag tror att olika ekonomiska system passar olika länder olika väl beroende på kulturella faktorer och liknande. För Sverige var åtminstone länge vår mix av stark stat och fri individ (en nationalkaraktär sammanlänkad med samhällsfilosofi som väl beskrivs i boken Är svensken en människa) men för USA har en friare marknad och starkare civilsamhälle och stat som inte griper sig in för mycket i ekonomiska frågor matchat dem bättre.

Reagans förhoppning var därför inte fel. Men det sorgliga är att den ideologin kanske sänkte skatterna för folk i allmänhet men framförallt stärkte de rikaste. En fri individ har all rätt att stå fri och oberoende i förhållande till staten - men bör också ha möjlighet att stå fri emot en affärselit som vaktar sina ekonomiska intressen mer än vad strävar efter en mer klassiskt liberal marknadsekonomi. En cyniker säger kanske att Reagan var en medveten tjänare åt finanseliten & Co. Som tidigare nämnt tror jag på hans hederlighet. Jag tror på hans hederlighet och tror även han lyckades i att via sina tal och sin politik återställa stolthet och patriotism i ett land som blivit cyniskt av Vietnamkriget och Watergate. En patriotism som sedan utnyttjats av samhällseliten i fel syften (som Irakkriget)? Ja. Men den inkluderande patriotismen var en gång en styrka för USA och även om en hel del väljare kanske saknar bredare politisk allmänbildning ligger huvudansvaret för hur patriotismen blivit ett medel för att utföra omoraliska krig hos förrädare och egoister i samhällseliten, som den judiska lobbyn och oljebolagen. Det har funnits mycket storartat i USA. En del är förstört, en del är i förstörelse, storhetstiden är slut.

Är Reagan värd att vara nr 2 på min lista när jag lutar en del åt att hans retorik var bättre än hans faktiska politik? Den sorgliga sanningen är att det mest handlar om brist på konkurrens - jag har överlag skepticism eller skarp kritik för alla moderna presidenter.

3) Richard Nixon. I Bill Clintons självbiografi skriver Clinton att han en gång träffade en man som sa att Nixon kunde blivit en bra president - eftersom han var intelligent och hade massor med mod. Clinton skriver endast att han funderade över den kommentaren, men skriver inte exakt vad han tänkte. Personligen ser jag många styrkor hos Nixon. Han hade en utmärkt arbetsmoral och oändlig ambition. Hög intelligens (143 i IQ). En retorisk förmåga som i sina främsta stunder talade direkt till det amerikanska folket och skapade ett stöd i tider av kontrovers och konflikt och splittring. En taktiker var han onekligen. Och när han tvingats lämna presidentposten valde han att leverera sina utrikespolitiska insikter i ett antal böcker - säkerligen svårare än att likt Clinton och Obama plocka hem hundratusentals dollar genom ett 30 minuters tal här och där.

Men trots Nixons styrkor som politiker rankar jag personligen honom högt för att jag känner en djup personlig sympati för honom. Jag är medveten om att jag delvis överromantiserar honom (samhället är mer komplicerat än sympatin eller motviljan man har gällande en viss historisk gestalt) men om man tillåter sig se hans liv som en berättelse så är det storyn om en mycket komplicerad människa som hade en överväldigande majoritet av amerikanska folket med sig... han hade deras stöd när han psykologiskt insiktsfullt talade om den "tysta majoriteten" - de hederliga medborgare som inte demonstrerade; men det talet och den frasen visade han sin förståelse och hans stöd i opinionen sköt i höjden. Och när man i efterhand räknar upp hans politiska bedrifter är det mycket som i efterhand bedömts vara betydande framgångar som fått stort stöd. Avskaffandet av militärdraften, diplomatiska öppningen mot Kina, vissa miljöregleringar, och så vidare. Men det är som sagt inte den faktiska politiken som gör honom tills bronsmedaljör på denna lista.

Det är berättelsen om hans liv. Och i och med allt som skrivits om honom kan man väl se olika på livet ifråga. Hunter S Thompson såg honom som en inkarnation av det mörka med USA (och ändå var de båda entusiaster med expertkunskap för amerikansk fotboll och hur mycket Hunter S Thompson demoniserade Nixon som det demoniska i USA delade de både ett mörker; för Thompson var det ett kicksökande antisocialt vapenfixerat samhällskritiskt drogblandande liv som måste bottnat i en viss ångest och aggression - Nixon valde istället en konventionell karriärväg med en total yttre respektabilitet men likt Thompson var han fixerad vid sina fiender och det kalkylerande vältaliga ärelystna i hans politiska stil och offentliga persona är (även om det kan leda till att man lyckas få igenom bra samhällsförändringar) har en mörkt kvalité även det).

En annan bild av denna president är en som skildrats av historikern Rick Perlstein: Nixon som representant för hederligt vanligt folk mot ett liberalt etablissemang och en del sofistikerad medelklass som sett ned på honom och motarbetat honom och gör det utifrån en idé om intellektuell överlägsenhet eller på grund av allmän snobbism och liknande psykologiskt-ideologiska faktorer. Perlstein beskriver det som Nixons bild - och finner fakta som stödjer den i presidentens liv.

En som delvis är i närheten av samma analys är den gamla Nixon-medarbetaren Pat Buchanan. Men medan Perlstein är amerikansk liberal är Buchanan en klassisk amerikansk konservativ. För honom är det därför nyss beskrivna liberala elit som illvilligt och fegt störtade Nixon från den makt han vunnit överlägset i valet 1972. I en artikel säger Buchanan att han önskar att han kunde citerat amerikanska romanklassikern The Great Gatsby för Nixon - citatet är att den som tilltalas får höra att han är värd mer än vad som är i Buchanans citerande blir Nixons "old tormentors". Och vad man än tycker om Nixon (det finns rättfärdig kritik) är den lojaliteten beundransvärd. När det kommer till deras relation tror jag lojaliteten väcktes av att Buchanan (som senare blev en ledande paleokonservativ skribent) såg Nixon som en krigare och kämpe. Buchanan var mer höger än vad Nixon var och växte upp i ett hem med beundran för Franco och har i min uppfattning auktoritära tendenser inblandad i sin frihetssträvande ideologi och alltsammans drev honom till en politiker som aldrig tvekade att ta en strid.

Ingen kommer kunna få bort den ohederlighet och misstankar om korruption och annat som präglar mångas bild av Nixon. Och ska vi strunta i ovanstående perspektiv i hans liv - försöka bedöma politiken mer än människan och inte fastna i psykologiska porträtt - är min sammanfattning att Nixon var en skicklig politiker: han kunde debattera, hålla tal, tänka taktiskt, få igenom sin politik. Men trots hans kontroversiella status var han inte en ideologiskt driven politiker - mycket av hans reformer kan idag ses som mittenliberala i en amerikansk kontext.

Och jag gillar mannen som människa även om jag misslyckas med att förklara varför. Kanske räknar det med att han var en komplicerad människa (en amerikansk politiker utan extrem social talang, en som alltid var klädd i kostym och framställde sig som respektabel medelklassman men i privata sammanhang öste ur sig svordomar och under sina mörkaste dagar drack massor med whiskey, en man som älskade sin fru från deras första möte och till och med skjutsade henne till andra dejter med andra män, allt i hopp om att vinna henne, men som också höll sådan känslomässig distans mot människor att inte ens hans närmaste vänner tilltalade honom med en förnamn, en människa med en otrolig ärelystnad för att förbättra världen och bli utrikespolitiskt avgörande aktör men som förlorade mycket av sitt erkännande för att han alldeles i onödan tillät illegal avlyssning av politiska motståndare, en människa som delvis förlorade valet 1960 för att motståndaren Kennedy ansågs vara mer stilig och som sedan attackerade pressen efter en guvernörsvalförlust 1962 och därefter arbetade inom juridiken men insåg, som han sa, att om stannat där skulle han vara mentalt död inom bara några år - därmed blev det politik på nytt. Och det slutade i skandal och katastrof men den anonyma vemsomhelst i Bill Clintons självbiografi hade kanske rätt att Nixon kunde blivit en stor president. Även om vissa ser han som en skojare, en begagnad-bil-handlar-typ och även om Reagan överglänser honom enormt mycket när det kommer till popularitet bland republikaner och även om Kennedy var en charmig playboy med överklassbakgrund som mytologiserats till en hjälte och även om Nixon var delvis skyldig till sitt öde som president tvungen till att lämna posten.

4) Jimmy Carter: Och här kommer första demokraten på min lista... När det kommer till historiens rätta vägen för Sverige förespråkar jag marknadsekonomi och välfärdsstat i en blandning som i en amerikansk kontext hade placerat mig inom demokraternas vänsterfalang. Kanske är det därför märkligt att en demokratisk president listas först nu.

Men som tidigare nämnt - min uppfattning är att samma system inte behöver vara rätt för alla kulturer. Jag har ingen blind lojalitet till vare sig ekonomisk liberalism eller socialdemokrati. Det handlar endast om vad som är rätt i varje enskilt nationellt eller samhällsmässigt fall.

När det kommer till de klassiska liberala politiska rättigheterna är jag däremot mer öppen för att de - om de upprätthålls och skyddas - är ett framgångsrecept för mänsklig utveckling och därtill moraliskt rätt. Moraliskt är det för mig frågan om att man som människa ska få rätten att forma sitt eget öde. Även om annat i samhället kan fostra människor till rätt väg och då den väg som är rätt för den individen. Alla nationer har samma rätt att forma sitt eget öde. Men precis som samhället kan hjälpa individen kan vi som samhällen hjälpa resten av världen. Jag tror det skulle vara en fördel för arabvärlden om de gav individen mer frihet. Men vill de organisera sitt samhälle utifrån andra premisser har de väl den rätten. Kanske kan de i en framtid bevara det främsta och mest särskiljande i sin kultur men ändå inspireras i rätt riktning på andra områden. Min misstanke är dock att individuell frihet är svårare att införa i exempelvis arabvärlden.

När det kommer till USA och Sverige är min åsikt att det varit lättare för dem att anamma de klassiskt liberaldemokratiska rättigheterna. Givetvis kan man problematisera det. Har inte Sverige ovanligt lite diskussion och ideologisk överensstämmelse gällande individens rättigheter ur ett konstitutionellt perspektiv? Kan inte yttrandefrihet vara hotat i praktiken men skyddat i teorin? I vilken utsträckning finns det förtryck mot individen även i liberala demokratier?

Men att friheterna att tänka, tala, skapa, leva, diskutera inte alltid efterlevs innebär inte att det är friheten i sig som är felet. Och i dessa friheter stödjer jag samma politik för svensk del som amerikansk.

Däremot anser jag inte att den rätta vägen för USA hade varit samma ekonomiska politik som Sverige (eller vice versa). Här finns det mycket att skriva men tanken med det här inlägget är trots allt min bedömning av Jimmy Carter. Men visst finns ett flertal historiska, etniskt-kulturella, ekonomiska och geografiska anledningar till att det ekonomiska systemet skiljer sig åt mellan länderna. Flera tänkare har diskuterat varför. Jag vill nämna att den som ideologiska gemenskapen och hela namnet på det svenska moderna samhällsprojektet är folkhemmet - det är ett sorts samhällssystem men i min mening också en nationalmyt som lättare leder till en stat med ambitiösa välfärdsambitioner. USA:s nationalmyt och gemensamsskapande ideologiska grund handlar istället om en revolution i frihetens namn mot makthavare som överskridit sina befogenheter och efter revolutionen skapas ett system och tradition av större misstänksamhet mot statlig makt.

Jag har förvisso en drömmande idealistisk tanke om hela idén att en nationalkaraktär kan leda till rätt samhälle just för nationen ifråga. De mer utpräglade och unika och förstärkta amerikanska dragen gällande välfärd och marknadsekonomi har under 1900-talet betonats mer av republikanerna.

Men - är det en chimär? En bluff från deras sida? Inte enbart. Det finns politiker som saknar principer och endast försöker finna den lättaste vägen till makten. Och det finns problem med hela USA:s politiska systemet men det betyder inte att alla politiker som verkar i ett destruktivt eller korrumperat eller kulturfientligt eller omänskligt system säger en sak för att bli vald och sedan struntar i det. I USA är Ron Paul och Barry Goldwater var gedigna representanter för den marknadsekonomiska idétradition som varit en del av debatten - och ja, republikaner båda två. Goldwater stod för en frihetssträvan som kunde varit med att skapa ett fantastiskt land. Ron Paul har utifrån i likartade idéer varnat för hur den frihet som finns kvar än mer försvinner.

Förfallet tar över och jag ser ingen räddning. Därför blir det slut på denna associativa utvikning. Se den som ett fragment av en idé till en folksjäl och ett försök att finna en av de saker (ideologisk tendens och tradition i ett politiskt parti) som i USA kan sammanlänkas med den.

Och Jimmy Carter är väl amerikanskt religiöst på ett sätt som är lite udda i Västeuropa. Det är en annan sak som format USA. Han är även ett fan av Bob Dylan. Allmänt ansedd som aningen misslyckad. Å andra sidan en del otur med i matchen för honom - i tider av ekonomiska försämringar ökar chansen för en president att förlora sitt omval men det är inte alltid sådana förändringar beror enbart på ett visst policy eller beslut från presidenten och regeringen. Men Carters andligt medvetna och kulturintresserade och icke-auktoritär sida var kanske inte rätt för en amerikansk president. Han hade inte Nixons vanvettiga ärelystnad eller Reagans leende karisma eller det politiska geni som Bill Clinton ibland kunde framkalla med hjälp av personlighet och extrem politisk kunskap. Hans valseger 1976 var visserligen emot Gerald Ford men tolkades ändå som att väljarna ville ha en vanlig hederlig sydstatare som Carter som ett skifte från Nixon och hans skurkaktigheter.

Men det finns en sak som är värt respekt med denna politiker som varit både lantgodsägareson och ingenjör inom militären och jordnötsfarmare. En fråga där han visat mod och medkänsla. För och nå dit behöver detta sägas - som ni märker är min övertygelse att liberala demokratiska stater är de som i modern tid nått längst när det handlar om yttrandefrihet. Jag är också tillräckligt naiv att jag finner det möjligt att det finns och har funnits ett antal undantag mot förrädarna i vårt politiska etablissemang. Men vår tids offentliga debatt är fortfarande inte helt fri - vissa åsikter ges inte tillträde. Och när det kommer till vissa frågor måste politiker ha vissa åsikter för att inte bli motarbetade av makthavare som vi inte ens kan rösta bort.

I USA är stödet till Israel en sådan fråga. Jag har inte läst hans bok i ämnet men Jimmy Carter har skrivit och talat för mer rättvisa åt palestinierna. Han är värd att vara så här pass högt upp på denna presidentlista endast för det. Utan tvekan har vissa judar lämnat enormt värdefulla bidrag till det amerikanska samhället. Men landet har gått ifrån en situation där WASP från överklassen kanske hade mer makt och status än de förtjänade men de var åtminstone lojala mot sitt land utifrån en känsla av plikt och ansvar - och dessutom var det fullkomligt legitimt för sociologer att diskutera läget att den socioekonomiska och etniskt-kulturella grupp verkligen hade mycket makt. När mycket av makten istället förflyttats till judiska händer är det plötsligt tabu och förkastligt att analysera det faktumet. När delar i denna judiska elit dessutom använder sin makt för att stötta den rasistiska staten Israel - en stat med illdåd på sitt samvete, som har ett samarbete med USA som leder till terrorism mot amerikaner och militära äventyr där amerikanska soldater dör i onödan, då skulle en intellektuellt hederligt och sanningssökande samhällsdebatt leda till en riktig diskussion om rasskillnader och diskriminering och alltsammans.

Men det finns väl en koppling mellan Jimmy Carter och USA:s judiska minoritet. Carter sa en gång att det var först när han hörde Bob Dylans låt Maggie's Farm som han förstod det här med Carters sociala position som son till en välbärgad jordägare - förstod sitt övertag. Med speedad rock'n'roll och en text som sjuder av självständighet och ett förakt mot en människa som har makt över en lyckades Bob Dylan förmedla även en sociologisk-psykologisk visdom till Carter. Och det är väl ett tecken att Carter har en personlighetstyp som är känslig för konst och reflekterande över livet. Och när det kommer till Bob Dylan är läget följande - för mig är han 1900-talets främsta geni.

5) Barack Obama. Jämn strid om femteplatsen. Stod mellan Obama och George Bush den äldre och John F. Kennedy som ett wild card. Obama var väl den presidenten i historien som behövde kortast tid för att bli fullkomligt överraskad. Jag syftar på Nobelpriset, som han vann innan han lyckades genomföra en enda politiska reform överhuvudtaget. Mannen har dock tillräckligt med självdistans och känsla för perspektiv att han faktiskt själv skämtat om det bisarra i att välja honom när hans enda prestation dittills var själva segern i presidentvalet. Å andra sidan hade krigsrisken varit värre om John McCain vunnit - i utrikesfrågor tillhörde denna senator den neokonservativa falang som manipulerade fram kriget mot Irakkrig och under den här tiden talades det om Iran som nästa mål.

Obama kunde väl ses som en fredskandidat i jämförelse och det fanns definitivt ett stöd hos honom som grundades i känslor snarare än rationell analys eller ideologisk samhörighet. Hoppet om något nytt. Hans ungdom. Det ödesstarka i att landet till slut skulle få en svart president. Och jag kan hylla hans beslut att stänga fånglägret på Guantanamo - tortyren där var en skamfläck. En del konflikter i världen står mellan två sidor där det finns en reell moralisk skillnad - man kan inte helt förstå världen om man reducerar en konflikt till gott och ont men ibland finns det ett filosofiskt ansvar i att påpeka att den ena sidan är mer ondskefull än den andra. Andra konflikter är tragedier i den bemärkelsen att båda sidor har legitima skäl till att strida och sträva efter seger. I krig som är sådana intressekonflikter med mindre moralisk skillnad är det kanske lättare att se den andra sidan som hedervärda soldater värda respekt.

Obama blev en del av den nationella politiska scenen tack vare ett tal han höll vid demokraternas partikonvent 2004. Talet var inkluderande patriotiskt. Han talade om republikanska kontra demokratiska delstater och de värderingar och den livsstil som kännetecknar det ena vs det andra och menade att alltsammans fanns på båda sidor. Som om en poetisk bild av ett möte i det vanliga livet. Man kan tala om en samhällsgemenskap. Man kan även svamla in sig i att alla konflikter kan lösas. Obama var för vissa ett löfte om att en svart president skulle innebära att all historisk rasism och konflikter mellan svarta och vita skulle stanna i tiden och lämnas i det förflutna. Den drömmen är antingen försvunnen eller omformulerad till ett helt annat "antirasistiskt" tänkande. Trots Nobels fredspris blev Obama inte heller en konfliktlösare. Dagens politiska klimat är än värre.

Men även om talet kan ses som ytterligare en del i den klassiska och bestämda stilen för en amerikansk politiker - hänvisa till patriotism, ett krav på den politiska nivån - är han ännu en president som jag upplever mer som idealist än cyniker. Personlighetsmässigt är han en mindre dysfunktionell och illvillig människa än Trump och i intellektuellt hänseende är han starkare än George W Bush. (Den främsta invändning mot min ständiga bild av presidenter som "idealist" är att människor med sådan begåvning och framgång måste ha en viss insikt i hur landet styrs och ha en viss känsla för slug försiktighet och hur de ska framställa sig som för en valvinst).

Trots talet han höll tvivlar jag om han som ungdom och ung vuxen var han inte direkt en amerikansk patriot. Han hade levt ett kosmopolitiskt liv, levt i olika länder. Hans mor tyckts ha burit en del avsmak mot det amerikanska samhället. Och hans fader valde att viga sitt liv åt att klättra i kenyansk politik. Dessutom hävdar han att han ägnade sina första college-år åt att umgås med utbytesstudenter och marxister och feministiska teoretiker - det innebär förmodligen inte särskilt mycket flaggviftande. Han valde sedan att arbeta för afroamerikanernas sociala situation och bland svarta med sympatier åt vänsterut finns det av naturliga skäl en viss misstro mot officiella patriotism. En inställning Obama till viss del redan mött - från en svart kommunistisk framstående poet som varnade den framtida presidenten för att sälja sig till systemet och tvingas överge sin hudfärg. Framförallt finns dock en briljant analys av journalisten Steve Sailer som visat att Obamas inledande karriär var inriktad på situationen för afroamerikaner. Ett solidariskt arbete för den etnicitet man tillhör kan förstås tolkas som en god gärning - om än mer politiskt accepterat när det handlar om icke-vita etniciteter. Steve Sailer diskuterar dock om inte Obamas val handlade om en identitetskonflikt han "löste" genom att välja sitt afroamerikanska arv. Blandat med en längtan efter sin frånvarande far?

Inte omöjligt. Ett allmänmänskligt öde men ett omväxlande liv. Tillräckligt minnesvärt för att leda till en hyperreflekterande självbiografi (med vissa fiktiva förvrängningar) om det här med ras - emellanåt som identitet och emellanåt som politik. Som de flesta andra amerikanska politiker lyckades han även bli jurist. I likhet med flera amerikanska presidenter var den examen från ett toppuniversitet. Utöver det är han gift och före detta rökare och läser amerikansk skönlitteratur av den mer prestigefulla realistiska sorten och så vidare. Dricker öl. Gillar basket.

Patriotismen då? Obama var i flera år medlem i en svart kyrka där prästen med en bombastisk retorik emellanåt fördömde det amerikanska samhället. Steve Sailer föreställer sig att Obama valde en kyrka som kändes äkta svart ("K.K.K-America!" var en fras från prästen) för att kompensera för en osäkerhet över hans rasliga tillhörighet och identitet. Förmodligen var det avslöjandet republikanernas enda chans att besegra Obama 2008. Han svarade med ett tal som handlade om rasism från både svarta och vita och nämnde ord från hans mormor som han stämplat som rasistiska och även om jag inte sett talet är min misstanke att det utfördes med hans välkända stil och elegans.

Patriotismen! Jag kan intressanta eller sympatiska drag hos alla presidenter men på listan. Det förhindrar inte att de senaste årtiondena kickstartat det amerikanska samhällets förfall. Varenda president på den här listan har ett ansvar för det. Vissa kanske är förrädare med flit - men det roar mig att hitta helst kärnan men annars ytan av dem. Givetvis är Obama medveten om att en politiker måste uttrycka sig patriotiskt. Det är standard och stil och har symboliskt värde.

Jag söker efter en replik om att han kanske lärt sig patriotism som ett krav för att klara av hela presidentskapet. I ett samhälle som är rättvist och har en ljus framtid hade det varit passande. Nixon levde en tragedi och Obama en komedi och Ronald Reagan någon slags hjältepresidentstory om invasion från yttre rymden och Trump lever en bisarr dokusåpa och så vidare.

Men inget av det där hände ju.

Och även om det hade hänt hade kanske Hitler ändå dykt upp.

Det är som att du lovordar min vilja att skjuta Götarne till VM-guld. Det kommer inte att hända och vi kommer att få en tränare med dubbla bilbälten.