Dilemma gällande Ayn Rands grundprincip gällande etik och värden

En av Ayn Rands maximer var att det yttersta värdet är en individs liv, men mig veterligen så förklarar hon aldrig varför det är så. Visst, hon säger att alla andra värden är sprungna ur det, men det är fortfarande ingen förklaring. Vad är det som säger att en människa inte rationellt kan välja att inte ha några värden, till exempel genom att dö?

Eftersom detta är själva grunden i hennes etik så vore det ju önskvärt om hon förklarade hur hon kommer fram till att en individs liv är det yttersta värdet. Som det är nu så är hennes påstående ett exempel på petitio principii ("ett bevis som logiskt sett är giltigt, eftersom konklusionen följer av premisserna, men är inte bindande eftersom premissernas sanning inte är känd").

Jag håller med henne rent politiskt, men jag anser inte hennes politiska ståndpunkt följer av hennes etiska argument, eftersom argumenten inte bevisats.

Nej, inte dig veterligen. För att hitta förklaringar får man läsa sig till dem. Och har man försökt att läsa sig till dem, då kan man omöjligen ha missat dem (vare sig man sedan håller med om dem eller ej). Är inte så pigg på att ta upp en diskussion som faktiskt löses på bästa sätt, genom att den seriöst intresserade läser vad som finns att läsa på egen hand.


Men okej, det här med "dödsvärde" tar ju till och med Nozick upp, så jag kan väl köra med en länk.
http://www.equil.net/?p=477

Genom att påstå att jag inte läst Rand gör du bara löjlig. Detta problem förklaras mig veterligen inte i "The Virtue of Selfishness" och tas bara upp på två ställen i OPAR: på sidan 4 där Rand bara säger att existensen existerar och på sidan 206- där ""Life" as the Essential Root of "Value"" diskuteras.

Hon börjar med att definiera "värde" som: "that which one acts to gain and/or keep", för att sedan gå vidare till att säga att endast levande organismer har mål som de vill uppnå och därmed "värden". Det håller jag med om. Men - hon förklarar aldrig varför en levande organism inte kan ha döden som sitt yttersta "värde"; that which one acts to gain and/or keep. Istället sägs det - återigen utan förklaring, eller rättare sagt med en sorts cirkelresonemang - att "only self-preservation can be an ultimate goal".

Hon säger alltså följande:

1. Liv är grunden till alla värden.
2. Därför är alternativet liv mot död det som skapar en kontext för ett värdebaserat handlande
3. Alltså är self-preservation det yttersta målet för en levande organism

Men - varken Rand eller Peikoff förklarar varför en organism inte kan ha sin egen död som sitt "värde".

EDIT: Dessutom borde du tänka på regel #17 i "The Elements of Style" av Strunk & White - "omit needless words", något som även Rand upprepar återkommande i "The Art of Nonfiction". Det du säger blir inte mer rätt bara fär att du försöker trötta ut läsaren med sida efter sida av kompakta textsjok.

Varför inte berätta för alla som kan tänkas vara intresserade var man hittar just denna information?

Jag vet väl inte vad du har läst? Men om du har läst, så skall det ju inte behöva finnas några frågetecken. Det hela tas upp redan i första essän av nämnda bok: "The Objectivist Ethics".

Men visst kan jag göra det! Bland annat i "The Objectivist Ethics" som ingår i "The Virtue of Selfishness". Att läsa OPAR funkar också utmärkt, och då slår man upp sida 207.

Det hela går hur som helst ut på att livet är den yttersta (men inte den enda) värdemätaren. Något är värdefullt för någon och för något, därför att våra liv kan förlängas och förbättras såsom vi själva önska må.

Vadå "till och med"

Ja?

Du får ju honom framstå som en medelmåtta av något slag...

Det har ju inte med den här frågan att göra dock. Existens i allmänhet kan lika gärna handla om stenar som ditt medvetande eller universum i sin helhet eller bara en dröm eller illusion. Det är ett mycket grundläggande metafysiskt axoim och har inte med frågan om mål och värden att göra.


Du kan ju testa.

Allvarligt talat så går det knappast att ha död som mål. Eller rättare sagt, om man strävar efter att dö så behöver man inte någon etik eller filosofi över huvud taget. Objektivism är enligt Rand "a philosophy for living on earth". Det är leva som är nyckelordet (och inderförstått att filosofi är till för människor), och det handlar inte om någon simpel överlevnad eller livstidsmaximering heller. Livet är något mycket mer än så. Döden är dock bara ett ingenting. Noll. Nada.


1. Ja, liv är det koncept som kan ge värdebegreppet någon innebörd, och det finns inget mål bortom livet. Livet är ett koncept som är sitt eget syfte. Det är ett axoimatiskt kocept och det är kanske det som gör att vissa uppfattar det som ett cirkelbevis.

2. Ja, det är svårt att förneka.

3. Ja, för en levande organism i allmänhet är det ju så per automatik, men det hela kompliceras när vi kommer in på viljestyrda och högt stående djur med rationell förmåga - människan. Det är då man måste fråga sig om man vill leva innan man ens bryr sig om att lära sig något om filosofi. Om man vill dö eller lida behöver man ingen filosofi alls. Nästan alla slumpmässiga handlingar leder till död och lidande inom ganska kort tid.

Sant

Jag måste nästan ta upp det här med döden, som ju inte är ett tillstånd, utan snarare avsaknad av just ett tillstånd. Precis som mörker endast är avsaknad av ljus, är döden endast avsaknad av liv. Således blir det svårt att uppnå eller värdera döden, då döden lättast definieras som frånvaron av tillstånd, varpå döden alltså är värdefri.