2008-03-08, 04:43
#1
Själv anser jag som grundprincip att arbetet i det gemensamma hemmet är just det gemensamma. Tvätt, städning, inhandling av livsmedel, matlagning och övrigt underhåll är bådas ansvar just iom att man delar hem.
Man kan som par göra upp sinsemellan hur man gör beroende på den tid man spenderar bortom hemmet. Om den ene är borta från hemmet 7h/dag (eller inte alls) och den andre är borta 9, 12, 15h/dag så ser jag det som självklart att den förste tar större ansvar för det dagliga underhållet av hemmet och då sköter den sk. flytande marktjänsten. Pengar och vem som dra in mest verkar dock vara en stor del (för somliga), så om vi hårdrar det till att den ene inte drar in ett skit och den andre drar in allt - hur blir det då tycker ni?
Om båda är hemma hela helgen (ingen är borta för nåt jobbrelaterat) har då den som jobbar en massa i veckan rätt att "kräva" att den som inte är borta hemifrån lika mycket/inte alls även ska sköta hemmet och allt som har med det att göra på helgen?
Funkar argument som "men du kan ju framförhålla", "du kan ju göra det som ska göras i helgen tidigare i veckan", "men jag jobbar ju för oss (båda) ska jag då inte få vara ledig på helgen?"?.
De självklara svaren för mig blir "förvisso, men inte mer än till att det inte finns tvätt, städning och annat när helgen väl kommer", "nej, man kan inte laga lördagens mat på tisdagen och man kan inte diska söndagens disk redan på fredagen" samt "när anser du att man ska få vara 'ledig' då?" och "förresten - anser du att det okej att borsta tänderna tre gånger på fredagen för att slippa göra det under helgen?".
Det här handlar om ett snart 7-årigt förhållande som jag kommit i kontakt med. Den som nu står utan inkomst (härefter kallad A, den andre kallas logiskt nog för B) var den som hade inkomst i början av förhållandet. Denne har två barn som bor hos dem varannan vecka. Bidrag från den andre föräldern finns och utöver detta så har A alltid sett det som en självklarhet att stå för barnens kostnader, att laga den mat barnen ska äta och tvätta deras kläder. Inget krav på B att göra detta har funnits. Inte heller så har erbjudandet om att göra det om A varit skitsjuk kommit spontant - det har alltid behövts frågas efter. Som en tjänst, typ.
Under den första tiden då A hade inkomst (förvisso då sjukpenning som sen byttes mot sjukbidrag, dvs ett inkomstbortfall på 30%) stod denne för alla utgifter samt det mesta av markarbetet. Utan knorr. Och det trots att de båda befann sig i hemmet lika många timmar. Detta rör sig om en tid av ca 7 månaders sammanboende men även om ett drygt år innan sammanboendets inträde då A betalade både cig, sprit, kläder, studiematerial och annat för B.
Sedan fick B ett jobb och en egen inkomst som vida översteg den inkomst som A (som vid det laget hamnat på sjukbidrag) hade. A skötte fortfarande markarbetet, alla utgifter för hemmet delades rakt av. B "hjälpte till" på helgerna, men delade inte på ansvaret. Därtill så var B ofta borta från hemmet då denne inte arbetade och gjorde då därmed av med överskottet på sin inkomst.
Kanske att allt hade kunnat lagats här om B hade insett att denne hade en del att "betala igen" och därmed hade stått för mer av de gemensamma utgifterna och kanske dessutom försökt att vårda förhållandet och tagit tillvara på den tid som de faktiskt hade till sitt förfogande att spendera tillsammans då "fritid" faktiskt fanns?
Ett tag senare blev B arbetslös igen, denna gång fanns rätt till A-kassa så de båda drog in nära nog lika mycket till hushållskassan. A var fortfarande den som gjorde det mesta av det gemensamma hushållsarbetet. A var förtidspensionerad pga en muskelsjukdom vilket gjorde att det vanligaste hushållsarbetet var en plåga. Därav så gjorde A endast det som denne ansåg vara absolut nödvändigt för att inte tillfoga sig smärta i onödan. Dammtussarna fick ligga så länge de inte stack i ögonen. Vilket de alltid gjorde hos A långt innan de gjorde det hos B. Om de ens någonsin gjorde det.
Utöver muskelsjukdomen så hade A lättare psykiska problem av social art - social fobi med panikattacker. Vilket gjorde att A var tacksam för att B skötte inhandlingen av livsmedel, inhämtning av post och allt annat som innebar att man måste gå utanför dörren. Tyvärr så gjorde detta att när B kom hem med matinköpen så var det As jobb att packa upp. Alla andra sysslor var utöver detta As att utföra för B ansåg att denne hade gjort sitt. Detta då alltså även då de båda inte hade några förpliktelser alls bortom hemmet.
Visst förekom diskussioner om arbetsfördelningen - om du handlar så kan jag tömma kattlådorna, om du sätter på en maskin så kan jag hänga den men då får du se till att den plockas ner, om du plockar in maten och lagar middag så kan jag diska osv osv. Men inget lyckades hållas. A stod där med både uppackning av livsmedel, tömning av kattlådor, lagning av mat, diskningen. Tvätthögen växte sedan dag för dag och B började sedan knorra om att denne saknade kläder och efter mycket om och men så tvättade denne en maskin - med _enbart_ sina kläder. Som det sedan förväntades att A kulle hänga på tork och sedan ta reda på.
Sen kom dagen då A blev av med sitt sjukbidrag. Blanketter är ett stort problem för A, och för att få en omprövning av sjukbidraget så krävdes ett nytt läkarutlåtande som skulle in till FK. Sedan förra beslutet om sjukbidrag togs så hade A flyttat samman med B och det till ett nytt upptagningsområde. Då A har social fobi och ingen överflyttning till en ny läkare skedde vid flytten så hamnade A mellan två stolar och stod utan läkarkontakt i nästan två år. Att få en läkartid är svårt, att gå till en avtalad tid när man får panikångest av blotta tanken på att gå utanför dörren är än svårare. Så det tog två månader innan A infann sig på ett inbokat läkarbesök för att få detta läkerutlåtande som FK efterfrågat för att återuppta utbetalningen av sjukbidraget.
Därefter gick två månader till, med mejl till läkaren och till FK för att få veta vad som hände (räkningarna väntade på hög) innan FK till slut sände ett brev där de talade om att de fått läkarutlåtandet och de nu undrade om A ville ansöka om sjukbidrag. Men visst! A hade självklart varit frisk under hela tiden från avskrivningen tills läkarutlåtandet nådde FK. Nu var alltså A (som får en panikattack vid allt som har med blanketter att göra, något som därtill stod i läkarutlåtandet) tvungen att fylla i en 4 sidor lång blankett för att återigen berätta samma sak som redan hade berättats när det första beslutet om sjukbidrag togs.
Blanketterna blev liggande. A och B levde i 8 månader enbart på Bs A-kassa samt de bidrag som A fick från sina föräldrar samt barnens andra förälder. Under hela denna tiden så fick A höra gliringar om att denne inte bidrog till hemmet (även om summorna utslagna inte skilde sig åt så värst mycket) medan A alltså fortsatte att stå för den mesta av marktjänsten och B mest roade sig med WoW och andra interaktiva nöjen. Inte för att A gjorde så värst mycket annat som kan kallas "nyttigt".
B fick så åter ett jobb. Ett jobb som gav bra mycket mer än A-kassan. Ett jobb som tyvärr ledde till långa restider, men A var okej med att sköta marktjänsten i veckorna (efter sin egen förmåga med tanke på muskelsjukdomen) och har sedan dess också haft intetionen att ta tag i blanketterna till FK och se till att få en egen inkomst. A tycker nämligen inte om att vara ekonomiskt beroende av någon annan.
A har dessutom sedan Bs anställnings inträdande stått ut med att knappt få se B på veckodagarnas kvällar eftersom de långa arbetsresorna gjort att B inte mer än hunnit komma hem, spendera en timme i soffan och/eller vid datorn, äta middag (som A självklart severat) och sedan stupa i säng. A har stått ut med att få sin egen dygns- och sömnrytm totalt rubbad för att se till att B kommer upp i tid, för detta är B totalt inkapabel till själv. A har stått ut med att samvaron dem emellan (både intim och social) endast är förlagd till helger. Helger som alltså B i ett par veckor nu "nallat" av genom att spendera antingen fredagen eller lördagen borta. TIll detta bör tilläggas att endast varannan helg har varit möjlig för dem båda att spendera helt med den andre då As barn är hemma varannan helg.
A säger att denne kan stå ut med att B "slösar bort" en av "deras" helgdagar, för självklart så måste B få ha ett socialt liv bortom tvåsamheten. Problemet är att B iom sin frånvaro från hemmet ett av dessa helgdygn sedan tillbringar det andra helgdygnet som en zombie i nämnda hem pga av för högt alkoholintag.
Och för att nu komma till slutet och den inledande frågan - A anser som sagt att B bör ta sin del av ansvaret för hushållsarbetet på helgerna. A önskar därtill att B är närvarande rent metalt minst ett av helgens två dygn. Detta då speciellt varannan helg då barnen inte är hemma. A försöker få B att inse att om de delar på hushållsarbetet under helgen så får de mer tid till varandra. Även om nu B alltså väljer att spendera ett av dessa två dygn borta från hemmet.
B vidhåller att hushållsarbetet är As ansvar även på helgerna iom att B arbetar hela veckorna och drar in pengar till hushållet. A funderar nu på om det inte är dags att avveckla detta förhållande, trots att A älskar B innerligt. A är nämligen helt förundrad över att B kunnat gå från att vara okej med att själv bli försörjd under en lång period för att sedan vara helt okej med en relativt jämlik fördelning för att nu å det senaste anta den ultimata personifieringen av en mansgris när han själv ställs i rollen som "försörjare".
För ja - A är kvinna, äldre med egna barn och B är man, yngre utan egna barn.
Grundfrågan då:
Ett par som delar hem - ska inte helgen, förutsatt att ingen av dem har arbetsplikt då, vara dem båda förunnad att spendara tillsammans? Eller är det acceptabelt att den ene ska kunna fara ut på egna sociala aktiviteter och vara "ledig" medan den andra ska ha fortsatt ansvar för hushållsarbetet?
Man kan som par göra upp sinsemellan hur man gör beroende på den tid man spenderar bortom hemmet. Om den ene är borta från hemmet 7h/dag (eller inte alls) och den andre är borta 9, 12, 15h/dag så ser jag det som självklart att den förste tar större ansvar för det dagliga underhållet av hemmet och då sköter den sk. flytande marktjänsten. Pengar och vem som dra in mest verkar dock vara en stor del (för somliga), så om vi hårdrar det till att den ene inte drar in ett skit och den andre drar in allt - hur blir det då tycker ni?
Om båda är hemma hela helgen (ingen är borta för nåt jobbrelaterat) har då den som jobbar en massa i veckan rätt att "kräva" att den som inte är borta hemifrån lika mycket/inte alls även ska sköta hemmet och allt som har med det att göra på helgen?
Funkar argument som "men du kan ju framförhålla", "du kan ju göra det som ska göras i helgen tidigare i veckan", "men jag jobbar ju för oss (båda) ska jag då inte få vara ledig på helgen?"?.
De självklara svaren för mig blir "förvisso, men inte mer än till att det inte finns tvätt, städning och annat när helgen väl kommer", "nej, man kan inte laga lördagens mat på tisdagen och man kan inte diska söndagens disk redan på fredagen" samt "när anser du att man ska få vara 'ledig' då?" och "förresten - anser du att det okej att borsta tänderna tre gånger på fredagen för att slippa göra det under helgen?".
Det här handlar om ett snart 7-årigt förhållande som jag kommit i kontakt med. Den som nu står utan inkomst (härefter kallad A, den andre kallas logiskt nog för B) var den som hade inkomst i början av förhållandet. Denne har två barn som bor hos dem varannan vecka. Bidrag från den andre föräldern finns och utöver detta så har A alltid sett det som en självklarhet att stå för barnens kostnader, att laga den mat barnen ska äta och tvätta deras kläder. Inget krav på B att göra detta har funnits. Inte heller så har erbjudandet om att göra det om A varit skitsjuk kommit spontant - det har alltid behövts frågas efter. Som en tjänst, typ.
Under den första tiden då A hade inkomst (förvisso då sjukpenning som sen byttes mot sjukbidrag, dvs ett inkomstbortfall på 30%) stod denne för alla utgifter samt det mesta av markarbetet. Utan knorr. Och det trots att de båda befann sig i hemmet lika många timmar. Detta rör sig om en tid av ca 7 månaders sammanboende men även om ett drygt år innan sammanboendets inträde då A betalade både cig, sprit, kläder, studiematerial och annat för B.
Sedan fick B ett jobb och en egen inkomst som vida översteg den inkomst som A (som vid det laget hamnat på sjukbidrag) hade. A skötte fortfarande markarbetet, alla utgifter för hemmet delades rakt av. B "hjälpte till" på helgerna, men delade inte på ansvaret. Därtill så var B ofta borta från hemmet då denne inte arbetade och gjorde då därmed av med överskottet på sin inkomst.
Kanske att allt hade kunnat lagats här om B hade insett att denne hade en del att "betala igen" och därmed hade stått för mer av de gemensamma utgifterna och kanske dessutom försökt att vårda förhållandet och tagit tillvara på den tid som de faktiskt hade till sitt förfogande att spendera tillsammans då "fritid" faktiskt fanns?
Ett tag senare blev B arbetslös igen, denna gång fanns rätt till A-kassa så de båda drog in nära nog lika mycket till hushållskassan. A var fortfarande den som gjorde det mesta av det gemensamma hushållsarbetet. A var förtidspensionerad pga en muskelsjukdom vilket gjorde att det vanligaste hushållsarbetet var en plåga. Därav så gjorde A endast det som denne ansåg vara absolut nödvändigt för att inte tillfoga sig smärta i onödan. Dammtussarna fick ligga så länge de inte stack i ögonen. Vilket de alltid gjorde hos A långt innan de gjorde det hos B. Om de ens någonsin gjorde det.
Utöver muskelsjukdomen så hade A lättare psykiska problem av social art - social fobi med panikattacker. Vilket gjorde att A var tacksam för att B skötte inhandlingen av livsmedel, inhämtning av post och allt annat som innebar att man måste gå utanför dörren. Tyvärr så gjorde detta att när B kom hem med matinköpen så var det As jobb att packa upp. Alla andra sysslor var utöver detta As att utföra för B ansåg att denne hade gjort sitt. Detta då alltså även då de båda inte hade några förpliktelser alls bortom hemmet.
Visst förekom diskussioner om arbetsfördelningen - om du handlar så kan jag tömma kattlådorna, om du sätter på en maskin så kan jag hänga den men då får du se till att den plockas ner, om du plockar in maten och lagar middag så kan jag diska osv osv. Men inget lyckades hållas. A stod där med både uppackning av livsmedel, tömning av kattlådor, lagning av mat, diskningen. Tvätthögen växte sedan dag för dag och B började sedan knorra om att denne saknade kläder och efter mycket om och men så tvättade denne en maskin - med _enbart_ sina kläder. Som det sedan förväntades att A kulle hänga på tork och sedan ta reda på.
Sen kom dagen då A blev av med sitt sjukbidrag. Blanketter är ett stort problem för A, och för att få en omprövning av sjukbidraget så krävdes ett nytt läkarutlåtande som skulle in till FK. Sedan förra beslutet om sjukbidrag togs så hade A flyttat samman med B och det till ett nytt upptagningsområde. Då A har social fobi och ingen överflyttning till en ny läkare skedde vid flytten så hamnade A mellan två stolar och stod utan läkarkontakt i nästan två år. Att få en läkartid är svårt, att gå till en avtalad tid när man får panikångest av blotta tanken på att gå utanför dörren är än svårare. Så det tog två månader innan A infann sig på ett inbokat läkarbesök för att få detta läkerutlåtande som FK efterfrågat för att återuppta utbetalningen av sjukbidraget.
Därefter gick två månader till, med mejl till läkaren och till FK för att få veta vad som hände (räkningarna väntade på hög) innan FK till slut sände ett brev där de talade om att de fått läkarutlåtandet och de nu undrade om A ville ansöka om sjukbidrag. Men visst! A hade självklart varit frisk under hela tiden från avskrivningen tills läkarutlåtandet nådde FK. Nu var alltså A (som får en panikattack vid allt som har med blanketter att göra, något som därtill stod i läkarutlåtandet) tvungen att fylla i en 4 sidor lång blankett för att återigen berätta samma sak som redan hade berättats när det första beslutet om sjukbidrag togs.
Blanketterna blev liggande. A och B levde i 8 månader enbart på Bs A-kassa samt de bidrag som A fick från sina föräldrar samt barnens andra förälder. Under hela denna tiden så fick A höra gliringar om att denne inte bidrog till hemmet (även om summorna utslagna inte skilde sig åt så värst mycket) medan A alltså fortsatte att stå för den mesta av marktjänsten och B mest roade sig med WoW och andra interaktiva nöjen. Inte för att A gjorde så värst mycket annat som kan kallas "nyttigt".
B fick så åter ett jobb. Ett jobb som gav bra mycket mer än A-kassan. Ett jobb som tyvärr ledde till långa restider, men A var okej med att sköta marktjänsten i veckorna (efter sin egen förmåga med tanke på muskelsjukdomen) och har sedan dess också haft intetionen att ta tag i blanketterna till FK och se till att få en egen inkomst. A tycker nämligen inte om att vara ekonomiskt beroende av någon annan.
A har dessutom sedan Bs anställnings inträdande stått ut med att knappt få se B på veckodagarnas kvällar eftersom de långa arbetsresorna gjort att B inte mer än hunnit komma hem, spendera en timme i soffan och/eller vid datorn, äta middag (som A självklart severat) och sedan stupa i säng. A har stått ut med att få sin egen dygns- och sömnrytm totalt rubbad för att se till att B kommer upp i tid, för detta är B totalt inkapabel till själv. A har stått ut med att samvaron dem emellan (både intim och social) endast är förlagd till helger. Helger som alltså B i ett par veckor nu "nallat" av genom att spendera antingen fredagen eller lördagen borta. TIll detta bör tilläggas att endast varannan helg har varit möjlig för dem båda att spendera helt med den andre då As barn är hemma varannan helg.
A säger att denne kan stå ut med att B "slösar bort" en av "deras" helgdagar, för självklart så måste B få ha ett socialt liv bortom tvåsamheten. Problemet är att B iom sin frånvaro från hemmet ett av dessa helgdygn sedan tillbringar det andra helgdygnet som en zombie i nämnda hem pga av för högt alkoholintag.
Och för att nu komma till slutet och den inledande frågan - A anser som sagt att B bör ta sin del av ansvaret för hushållsarbetet på helgerna. A önskar därtill att B är närvarande rent metalt minst ett av helgens två dygn. Detta då speciellt varannan helg då barnen inte är hemma. A försöker få B att inse att om de delar på hushållsarbetet under helgen så får de mer tid till varandra. Även om nu B alltså väljer att spendera ett av dessa två dygn borta från hemmet.
B vidhåller att hushållsarbetet är As ansvar även på helgerna iom att B arbetar hela veckorna och drar in pengar till hushållet. A funderar nu på om det inte är dags att avveckla detta förhållande, trots att A älskar B innerligt. A är nämligen helt förundrad över att B kunnat gå från att vara okej med att själv bli försörjd under en lång period för att sedan vara helt okej med en relativt jämlik fördelning för att nu å det senaste anta den ultimata personifieringen av en mansgris när han själv ställs i rollen som "försörjare".
För ja - A är kvinna, äldre med egna barn och B är man, yngre utan egna barn.
Grundfrågan då:
Ett par som delar hem - ska inte helgen, förutsatt att ingen av dem har arbetsplikt då, vara dem båda förunnad att spendara tillsammans? Eller är det acceptabelt att den ene ska kunna fara ut på egna sociala aktiviteter och vara "ledig" medan den andra ska ha fortsatt ansvar för hushållsarbetet?
