2008-03-05, 21:08
#1
Detta är min första tripprapport och jag har skrivit på den till och från under 5 månaders tid. Det är mycket som saknas, dels för att det är för mycket att ta med, dels för att det inte går att förklara men främst för att jag glömt bort mycket av det.
Trippinfo:
. 100 Toppslätsskivling - Äter alla på en gång.
. Trippen varade i ca 8 timmar.
. Det var min fjärde gång jag åt Toppslätsskivling och var ganska oerfaren av hallucinogena droger.
. Notera att jag inte minns i vilken ordning allt hände.
DEL 1 - Ytligt
Klockan är nu ungefär elva och det har gått cirka tio till femton minuter.
Det är nu pirret börjat slingra sig uppför benen och upp i maggropen.
Förut har det varit en glad känsla men denna gång har jag en magkänsla som säger
"Vad fan har jag gett mig in i? Det här kan inte barka gott åt".
Det bär av till sängen och min sitter följer med och slänger på en
skiva Sphongle. Jag inser nu att det här inte är en vanlig tripp då min sitters ansikte förvrids ihop till något Visuellt jag aldrig tidigare varit med om. Han ser ut som en 900 år gammal häxa med ett ansikte förtvinat av växande, virvlande grå hud. Fascinerande men för mycket för att vara den första hallisen. Taket andas och svindlar konstigt bort och ser ovanligt avlångt ut.
Jag lägger mig i sängen och förstår att det inte finns någon återvändo.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till då jag inte vågar släppa taget om
verkligheten men jag bestämmer mig för att försöka sova (tjugo minuter efter intagandet).
Jag tror mig nu ligga och sova o drömma, jag följer en berättelse om otaliga vidder, höga berg och vackra vattenfall.
Jag mår otroligt bra men samtidigt är jag så otroligt rädd över vad som kommer att
hända med mig så man kan säga att jag känslomässigt ligger plus minus noll. Jag mår varken bra eller dåligt.
Jag följer historien under en halvtimma och min sitter kommer då och tittar till mig och frågar om jag mår bra.
Jag är så nervös att jag knappt vågar prata. Han börjar då prata med mig och spelar in mig (jag vågar inte säga nej till att
bli inspelad då jag
fick för mig att han skulle bli ledsen). Han frågar mig otaligt många frågor som jag uppfattar intensivt och jag
försöker "lura" honom till att gå genom att bara säga ja och nej. Detta funkar självklart inte så jag blir smått irriterad
och ber honom gå. Han stänger då av inspelningen och går på toa.
Del 2 - Djupt men medveten
Jag är trött på att ligga och går bort ifrån sängen. Står och funderar en stund då jag plötsligt hör mig själv prata med min sitter. Paniken lamslår när jag inser att jag faktiskt inte pratar med min sitter. Men jag hör verkligen min röst prata och jag hör hur han svarar. Jag får panik, jag känner en stor svart skugga växa ut ifrån solarplexus och det är rädsla! Rädsla för att jag går i en annan verklighet!
HJÄÄÄÄLP! HJÄLP! DUUU! KOM UT FRÅN TOAN HJÄLP MIG! Han kommer nu ut ifrån toan och skrattar och inser hur jobbigt
det måste ha varit och förklarar för mig att det bara var inspelningen som han satte på innan han gick på toaletten. Jag fattar inte riktigt, jag känner mig grundlurad, varför gjorde min egen polare så mot mig? (Han menade det självklart inte).
Jag lägger mig på sängen igen och min sitter dansar underhållande
moves, han ser ut som en liten magiker. Fast jag bryr mig inte, hade det varit en tidigare gång hade det visuella varit jätte
fränt men denna gång är det något så otroligt mycket större, något djupare, något MER GALET! Jag känner mig stressad och ber honom att
gå.
Del 3 - Crazy in the Coconut
När jag har sagt det så drömmer jag igen, fast jag sover inte. Jag ser massa SNABBA bilder spelas upp; jag ser universum expanderas.
Jag ser livet på jorden utvecklas och inser hur liten del vi är av universum, hur liten tid vi egentligen funnits.
Till slut dras universum ihop på en 0.000001 micro seckund. Min sitter säger i drömmen till mig; Du är ett GENI! Vad ska du göra nu?
Hur ska vi lösa det här? Hur ska vi lösa att universum inte finns längre?
När han sagt det kommer det upp smily-liknande bild av en-färg-av-alla-färger, jag ser mig själv titta på en tv
som spelar upp myrkrig, en kanal det inte visas något på.
Jag sitter och är helt galen, jag har blivit psykiskt sjuk. Precis som på TV! Och då säger min sitter
- Vad gör människan för att mänskligheten inte ska bli galen?
För att inte tänka på Livsideologier? För att inte tänka på stora frågor?
Jag ser då en bild av tempel, en bild av buddha och jag inser då att självklart tillsätter man en Gud som man kan se upp till. För att ha
hopp kvar om att det finns något efter vårat medvetande slutat fungera (efter vi dör).
Historien fortsätter och samma historia spelas upp om och om igen och det känns som att det har gått flera timmar... Sedan vaknar jag upp och jag vaknar upp i samma rörelse som tidigare då jag bad min sitter att gå. Det har inte gått en microseckund i realtid. Tid och rum finns inte längre.
Några av de få saker jag kommer ihåg att jag upplevde:
- Jag känner min svanskota snurra och jag sjunker längre och längre in i mig själv.
- Jag är universum som har blivit satt i en trång lägenhet och tittar man ut så är det ett bottenlöst hav av ingeting.
- Historien jag följer går ifrån det bästa till det allra hemskaste... I den sista delen av historien kommer min sitter
med en mugg vatten som han försöker dränka mig med.
- Jag vaknar upp i mitt rum jag hade för 10 år sedan och tror att jag är ett barn igen.
- Jag vaknar upp några seckunder och faller sedan in i historien igen och det fortsätter så.
- Jag känner mig som en bebis i en mage, som en _gomm_ i en munn, som någon djurart som inte finns i denna art, jag förvandlas
hela tiden till olika konstiga saker.
- Jag kommer in och betrakar en tecknad verklighet med "flygande" gommar och tecknade mönster
- Jag byter verkligheter till och från.
- Det känns som om jag vänds ut och in, att mitt inre åker ut ur anus och blir till utsida och sedan kommer min riktiga skepnad ut ur munnen igen, som ett evigt kretslopp.
- Min sitter matar mig med socker (placebo effekt för att må bättre), jag tror då att jag har legat på ett behandlingshem i 40 år och fortfarande är kvar i trippen.
Efter några "historieuppspelningar" så vaknar jag till och jag vill sova på riktigt och bestämmer mig för att lägga mig i soffan för att
somna till en film. Efter fem minuter så ångrar jag mig och går till sängen och så fortsätter det några gånger.
Till slut när jag ligger och vilar och är inne i min egen värd kommer min sitter och försöker prata med mig. Han ber mig att titta på honom, nu efter trippen beskriver han att jag tittade honom rakt i ögonen, men att jag inte tittade på honom, att han inte fanns i min verklighet.
Sedan ber han mig läsa på min tripplapp jag skrivit innan jag proppade i mig svamparna; "Du landar alltid du dör aldrig".
Jag läser det högt; "Du landar alltid, du _DÖR_ alltid"... En total meningslöshet, ingenting spelar någon roll längre.
Jag förklarar för min sitter att jag hamnar i en återupprepande historia hela tiden som känns som flera timmer men som inte går en seckund.
Han säger att min hjärna laggar efter och jag faller då in i mig själv igen. Jag uppfattar det som så att jag är ett system, en robot, en dator, en maskin som har
laggat ur, systemet har kraschat och jag måste formatera om mig för att återställas.
Jag börjar märka att för varje gång historien har blivit klar, så går det allt längre och längre i Realtid och jag skapar min egen väg tillbaka.
Jag föreställer mig min sitter vid sängen och skriva på en dator och installerar om mig. Tillslut, på en viss tidpunkt så är jag ur trippen och käner mig lättad.
Nu är det kallt och jag känner att sängen är helt blöt, har jag pissat ner mig? Jag drar av täcket och lakanet och ser då att jag har svettat en kontur runt mig själv
genom hela madrassen som är flera decimeter hög. Sedan lägger jag mig på golvet och somnar på riktigt.
Denna tripp var som att skjuta sig ut i ett stort, svart och
bottenlöst hål och bara falla tills pcylosinet har averkats.
Jag drömde det jag tänkte och jag tänkte ofrivilligt saker som jag
tidigare aldrig har tänkt på. Dessa drömmar spelades om och om och om och om i en evighet som egentligen bara är 7 timmar lång.
Jag var i en verklighet som inte innefattar sinne, tid eller rum. Det enda jag bestod av var känslor som visade
mitt riktiga jag, mitt innerta väsen. Man kanske har fler än ett väsen och att detta bara var en del av mig, men det jag såg var mitt sjukaste, galnaste
och mest onda jag.
Jag ångrar inte denna tripp men den var det mest galna och hemska jag varit med om men jag kommer antagligen prova på samma dos
igen men med bättre setting.
Thx for reading!
Trippinfo:
. 100 Toppslätsskivling - Äter alla på en gång.
. Trippen varade i ca 8 timmar.
. Det var min fjärde gång jag åt Toppslätsskivling och var ganska oerfaren av hallucinogena droger.
. Notera att jag inte minns i vilken ordning allt hände.
DEL 1 - Ytligt
Klockan är nu ungefär elva och det har gått cirka tio till femton minuter.
Det är nu pirret börjat slingra sig uppför benen och upp i maggropen.
Förut har det varit en glad känsla men denna gång har jag en magkänsla som säger
"Vad fan har jag gett mig in i? Det här kan inte barka gott åt".
Det bär av till sängen och min sitter följer med och slänger på en
skiva Sphongle. Jag inser nu att det här inte är en vanlig tripp då min sitters ansikte förvrids ihop till något Visuellt jag aldrig tidigare varit med om. Han ser ut som en 900 år gammal häxa med ett ansikte förtvinat av växande, virvlande grå hud. Fascinerande men för mycket för att vara den första hallisen. Taket andas och svindlar konstigt bort och ser ovanligt avlångt ut.
Jag lägger mig i sängen och förstår att det inte finns någon återvändo.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till då jag inte vågar släppa taget om
verkligheten men jag bestämmer mig för att försöka sova (tjugo minuter efter intagandet).
Jag tror mig nu ligga och sova o drömma, jag följer en berättelse om otaliga vidder, höga berg och vackra vattenfall.
Jag mår otroligt bra men samtidigt är jag så otroligt rädd över vad som kommer att
hända med mig så man kan säga att jag känslomässigt ligger plus minus noll. Jag mår varken bra eller dåligt.
Jag följer historien under en halvtimma och min sitter kommer då och tittar till mig och frågar om jag mår bra.
Jag är så nervös att jag knappt vågar prata. Han börjar då prata med mig och spelar in mig (jag vågar inte säga nej till att
bli inspelad då jag
fick för mig att han skulle bli ledsen). Han frågar mig otaligt många frågor som jag uppfattar intensivt och jag
försöker "lura" honom till att gå genom att bara säga ja och nej. Detta funkar självklart inte så jag blir smått irriterad
och ber honom gå. Han stänger då av inspelningen och går på toa.
Del 2 - Djupt men medveten
Jag är trött på att ligga och går bort ifrån sängen. Står och funderar en stund då jag plötsligt hör mig själv prata med min sitter. Paniken lamslår när jag inser att jag faktiskt inte pratar med min sitter. Men jag hör verkligen min röst prata och jag hör hur han svarar. Jag får panik, jag känner en stor svart skugga växa ut ifrån solarplexus och det är rädsla! Rädsla för att jag går i en annan verklighet!
HJÄÄÄÄLP! HJÄLP! DUUU! KOM UT FRÅN TOAN HJÄLP MIG! Han kommer nu ut ifrån toan och skrattar och inser hur jobbigt
det måste ha varit och förklarar för mig att det bara var inspelningen som han satte på innan han gick på toaletten. Jag fattar inte riktigt, jag känner mig grundlurad, varför gjorde min egen polare så mot mig? (Han menade det självklart inte).
Jag lägger mig på sängen igen och min sitter dansar underhållande
moves, han ser ut som en liten magiker. Fast jag bryr mig inte, hade det varit en tidigare gång hade det visuella varit jätte
fränt men denna gång är det något så otroligt mycket större, något djupare, något MER GALET! Jag känner mig stressad och ber honom att
gå.
Del 3 - Crazy in the Coconut
När jag har sagt det så drömmer jag igen, fast jag sover inte. Jag ser massa SNABBA bilder spelas upp; jag ser universum expanderas.
Jag ser livet på jorden utvecklas och inser hur liten del vi är av universum, hur liten tid vi egentligen funnits.
Till slut dras universum ihop på en 0.000001 micro seckund. Min sitter säger i drömmen till mig; Du är ett GENI! Vad ska du göra nu?
Hur ska vi lösa det här? Hur ska vi lösa att universum inte finns längre?
När han sagt det kommer det upp smily-liknande bild av en-färg-av-alla-färger, jag ser mig själv titta på en tv
som spelar upp myrkrig, en kanal det inte visas något på.
Jag sitter och är helt galen, jag har blivit psykiskt sjuk. Precis som på TV! Och då säger min sitter
- Vad gör människan för att mänskligheten inte ska bli galen?
För att inte tänka på Livsideologier? För att inte tänka på stora frågor?
Jag ser då en bild av tempel, en bild av buddha och jag inser då att självklart tillsätter man en Gud som man kan se upp till. För att ha
hopp kvar om att det finns något efter vårat medvetande slutat fungera (efter vi dör).
Historien fortsätter och samma historia spelas upp om och om igen och det känns som att det har gått flera timmar... Sedan vaknar jag upp och jag vaknar upp i samma rörelse som tidigare då jag bad min sitter att gå. Det har inte gått en microseckund i realtid. Tid och rum finns inte längre.
Några av de få saker jag kommer ihåg att jag upplevde:
- Jag känner min svanskota snurra och jag sjunker längre och längre in i mig själv.
- Jag är universum som har blivit satt i en trång lägenhet och tittar man ut så är det ett bottenlöst hav av ingeting.
- Historien jag följer går ifrån det bästa till det allra hemskaste... I den sista delen av historien kommer min sitter
med en mugg vatten som han försöker dränka mig med.
- Jag vaknar upp i mitt rum jag hade för 10 år sedan och tror att jag är ett barn igen.
- Jag vaknar upp några seckunder och faller sedan in i historien igen och det fortsätter så.
- Jag känner mig som en bebis i en mage, som en _gomm_ i en munn, som någon djurart som inte finns i denna art, jag förvandlas
hela tiden till olika konstiga saker.
- Jag kommer in och betrakar en tecknad verklighet med "flygande" gommar och tecknade mönster
- Jag byter verkligheter till och från.
- Det känns som om jag vänds ut och in, att mitt inre åker ut ur anus och blir till utsida och sedan kommer min riktiga skepnad ut ur munnen igen, som ett evigt kretslopp.
- Min sitter matar mig med socker (placebo effekt för att må bättre), jag tror då att jag har legat på ett behandlingshem i 40 år och fortfarande är kvar i trippen.
Efter några "historieuppspelningar" så vaknar jag till och jag vill sova på riktigt och bestämmer mig för att lägga mig i soffan för att
somna till en film. Efter fem minuter så ångrar jag mig och går till sängen och så fortsätter det några gånger.
Till slut när jag ligger och vilar och är inne i min egen värd kommer min sitter och försöker prata med mig. Han ber mig att titta på honom, nu efter trippen beskriver han att jag tittade honom rakt i ögonen, men att jag inte tittade på honom, att han inte fanns i min verklighet.
Sedan ber han mig läsa på min tripplapp jag skrivit innan jag proppade i mig svamparna; "Du landar alltid du dör aldrig".
Jag läser det högt; "Du landar alltid, du _DÖR_ alltid"... En total meningslöshet, ingenting spelar någon roll längre.
Jag förklarar för min sitter att jag hamnar i en återupprepande historia hela tiden som känns som flera timmer men som inte går en seckund.
Han säger att min hjärna laggar efter och jag faller då in i mig själv igen. Jag uppfattar det som så att jag är ett system, en robot, en dator, en maskin som har
laggat ur, systemet har kraschat och jag måste formatera om mig för att återställas.
Jag börjar märka att för varje gång historien har blivit klar, så går det allt längre och längre i Realtid och jag skapar min egen väg tillbaka.
Jag föreställer mig min sitter vid sängen och skriva på en dator och installerar om mig. Tillslut, på en viss tidpunkt så är jag ur trippen och käner mig lättad.
Nu är det kallt och jag känner att sängen är helt blöt, har jag pissat ner mig? Jag drar av täcket och lakanet och ser då att jag har svettat en kontur runt mig själv
genom hela madrassen som är flera decimeter hög. Sedan lägger jag mig på golvet och somnar på riktigt.
Denna tripp var som att skjuta sig ut i ett stort, svart och
bottenlöst hål och bara falla tills pcylosinet har averkats.
Jag drömde det jag tänkte och jag tänkte ofrivilligt saker som jag
tidigare aldrig har tänkt på. Dessa drömmar spelades om och om och om och om i en evighet som egentligen bara är 7 timmar lång.
Jag var i en verklighet som inte innefattar sinne, tid eller rum. Det enda jag bestod av var känslor som visade
mitt riktiga jag, mitt innerta väsen. Man kanske har fler än ett väsen och att detta bara var en del av mig, men det jag såg var mitt sjukaste, galnaste
och mest onda jag.
Jag ångrar inte denna tripp men den var det mest galna och hemska jag varit med om men jag kommer antagligen prova på samma dos
igen men med bättre setting.
Thx for reading!
.
