Citat:
Ursprungligen postat av
volvo 240
Något jag alltid grämde mig på både i SFIV och SSFIV samt USFIV var att ingen karaktäer hade sin egna backgrund, ja förutom bossen Seth då... Tyckte det gav väldig personligehet i de tidigare spelen.. De höll ju¨på med karaktärseklusiva bakgrunden ända upp till SF Alpha 3 och SF ex + @ 2 med unik musik för karaktären och i många fall detaljerade bkgrunder... Det sabbade faktiskt lite för mig... Nu som blid ser jag ju inte men hör iaf vilken bana det är tack vare musiken. och vilken karaktär jag möter via introt.. men inget slår riktiga banor för varje karaktär. Jag spelar mest som M Bison och Chun Li nu osm blind. Innan var det mest dessa två men nu är det bara dom. Anyway, någon som håller med mig om bakgrunderna?
Håller med, dock menar dy
banor och inte "bakgrund", men point taken och visst, jag har stört mig på detta sedan dag ett. I de gamla Street Fighter II spelen hade alla karaktärer sin egen bana, vilket var bra. Det är ju så det ska vara och detta ger en lite mer personlig prägel på spelet, att ja, detta är hans bana, detta är liksom här Guile håller till (i en militärflygbas), det är här Dhalsim bor (i Indien med elefanter som husdjur, lol) osv. Samtidigt var ju detta med varje karaktärs egna bana, kulturellt också, och mångkulturellt på riktigt (på ett bra sätt), till exempel fick vi se japansk arkitektur på husen i Ryu's bana, troligen hans dojo eller liknande, och ett kinesiskt torg i Chun Li's bana, osv. Det är inget fel på banorna i SFIV, de är snygga och passar bra som fightmiljöer, men det hade varit bra om de kunde associeras med varje karaktär och även inkludera lite mer kulturella element som det fanns i SFII.
Något som också var mycket bättre i SFII är musiken. Musiken i SFIV höll tyvärr inte Street Fighter måttet. Capcom har faktiskt blivit sämre på TV-spelsmusiken på senare år. Förr producerade Capcom Sound Team riktigt bra TV-spelsmusik i både Street Fighter och Mega Man, men medan det finns några okej låtar i SFIV-serien så är ingen av dem av samma standard som Capcom Sound Team levererade under slutet av 80-talet och tidigt 90-tal. Detta följer ju u och för sig entartete kunst trenden där musik rent allmänt och även film har blivit skit på senare år.