Ett underbart citat ur Anna Karenina...

Stepan Arkadjevitj höll sig med en liberal tidning, men inte någon ytterlighetsgående utan ett av det frisinnade flertalets organ. Fast varken vetenskapen, konsten eller naturen i egentlig mening intresserade honom höll han sig ändå med bestämda åsikter på dessa områden, nämligen dem som företräddes av hans tidning och dess parti, och han ändrade dessa åsikter endast då majoriteten inom partiet ändrade dem eller rättare sagt, ändrade dem inte alls utan det var åsikterna själva oförmärkt omgestaltade sig inom honom. Stepan Arkadjevitj valde varken tankeströmningar eller åskådningar utan tankeströmningarna och åskådningarna kom till honom av sig själva, precis på samma sätt som han inte valde formen på sin hatt eller snittet på sin rock utan tog den hatt och den rock man visade honom. Att äga åsikter var för honom, som levde i ett samhällslager där det hos män vid mogen ålder krävdes en viss intellektuell rörlighet, lika nödvändigt som att ha en hatt. Om det också fanns en grund till att han föredrog den liberala riktningen framför den konservativa, som också många ur hans krets tillhörde, så låg den inte i att han fann den liberala åskådningen bättre grundad i förnuftet utan i att den bäst passade för en man i hans levnadsomständigheter. Det liberala partiet sade att i Ryssland var allt uselt, och det förhöll sig faktiskt så att Stepan Arkadjevitj hade stora skulder och att pengarna aldrig räckte till. Det liberala partiet sade att äktenskapet var en föråldrad institution och att det var nödvändigt att reformera det, och det var nu ett faktum att livet i äktenskapet beredde Stepan Arkadjevitj föga tillfredsställelse och tvingade honom att ljuga och förställa sig, något som inte låg för honom. Det liberala partiet sade, eller rättare sagt lät underförstå att religionen bara var en nödvändig tygel på de obildade folklagren, och det var ett ofrånkomligt faktum att Stepan Arkadjevitj inte utan värk i benen kunde uthärda ens den allra kortaste gudstjänst och inte kunde förstå vad alla dessa stränga och högtidliga ord om ett liv efter detta skulle tjäna till, då det i alla fall var så behagligt att leva i den här världen. Dessutom var det för Stepan Arkadjevitj, som alltemellanåt var upplagd för skämt, ett angenämt nöje att ibland kunna förbrylla en enklare intelligens bland ståndsbröderna med argumentet att om man skulle yvas över sitt ursprung, så var det inte konsekvent att stanna vid Rurik och sedan inte vilja kännas vid sin äldste anfader - apan. På så sätt hade det liberala tänkesättet blivit en vana hos Stepan Arkadjevitj, och han älskade sin tidning liksom sin middagscigarr för det lätta töcken den spred över hans hjärna. Han läste tidningens ledare där det utvecklades att det är fullständigt i onödan som i vår tid klagomål höjs över att radikalismen hotar att förstöra alla konservativa element och att landets styrelse borde vara skyldig att vidta alla mått och steg för att kväva den revolutionära hydran, "tvärtom ligger enligt vår mening faran inte i en förment revolutionär hydra utan i traditionens motspänstighet, som sätter stopp för framåtskridandet" och så vidare. Han läste också igenom nästa artikel, en ekonomisk ledare där Bentham och Mill citerades och finansdepartementet fick sina väl förstuckna pikar. Med sin snabba uppfattning märkte han strax innebörden i varje pik: från vem och mot vem och av vilken anledning, och detta beredde honom som alltid ett stort nöje. Men i dag förgiftades detta nöje av Matrjona Filimonovnas råd och tanken på att det var så illa ställt hemma. Han läste också om att greve Beust enligt förljudande rest till Wiesbaden samt annonserna om att inga grå hår mera behövdes, att en mindre droska var till salu och att en ung dam önskade bekantskap. Men dessa underrättelser beredde honom inte som förr ett stilla ironiskt välbehag.