Döda dina älsklingar - Retrospelen som egentligen aldrig var bra

Måste säga att jag inte håller med. Spelade det nyligen med flickvännen och det var fortfarande skitkul att spela tillsammans och jävlas lite

Iceclimber är okej, men överskattat är det definitivt. Upprepande och med de värsta kontrollerna någonsin. Hoppen var ju så fruktansvärt frustrerande, dom typ tre sekunder att landa och man rörde sig en halv centimeter åt sidan. Man dog aldrig för att banorna var svåra, man dog för att kontrollen på hoppen gjorde så man alltid missade en platform och trillade ner och dog.

Nu känner man sig lite korkad. Du har rätt, han bör mena spel som inte ens var bra då.... Nåväl, drar till med Giana sisters. Dock ej C64 versionen, där dom fick en laddningshastighet man inte sett maken till, samt grafik som undrade om det inte var amiga man spelade ändå...

Men amigaversionen var en annan sak. Dom tar Mario, gör om till en tjej. Sen bytar vi "vad-dom-nu-heter-i-Mario" mot ugglor, samt power-ups som ser lite annorlunda ut.....Sen räcker det med lite halv-taskig grafik så har vi en screen-star......Inte konstigt det drogs in...


Men nog fan spelade man det ändå.....

"Eye of the Beholder" Kom till Amiga och Pc i mitten av 90-talet, och hyllades vad jag kan minnas som det stora nya hoppet för rollspel. Spelen bygger på AD&D (samma regelsystem som i Baldurs Gate alltså), och handlar om att sätta ihop ett party med äventyrare som ska valsa runt i den lokala laburinten och slå ihjäl oknytt man inte gillar. Man ser det hela utifrån förstapersonsvy där man går i fasta steg, allt utspelar sig i realtid och man kan antingen slänga trollformler, kasta sten och spjut eller slå med sina vapen på fienderna.

Det är hur skoj som helst att skapa sina gubbar med olika klasser och färdigheter, men sen börjar spelandet... För det första finns det ingen karta, hela laburinten ser likadan ut överallt, och spelet jävlas med en genom att (utan att man vet om det) teleportera hela gänget till andra sidan av laburinten, så man går vilse precis hela tiden. Eftersom det utspelar sig i realtid utan pausfunktion så kommer det dessutom horder med elaka fiender och hackar ihjäl en så fort man stannar för att rita en egen karta.

Och fienderna ja, man är kroniskt underlägsen alla fiender utom Koboltsen på första nivån, så alternativen är att antingen slå ihjäl tusentals kobolts, eller hanka sig fram mot överstarka monster som slår ihjäl hela partyt på fem röda. Det värsta är dock att man blir förgiftad på kanske tredje nivån; långt innan man har tillgång till motgift, varför man måste RUSA ner till kanske femte nivån, där det finns motgift, varefter man är fullständigt uppträngd i hörnet bland löjligt överstarka fiender.

Power-upps och magiska föremål är lika sällsynta som en smarta vänsterpartister, och man kan dessutom inte identifiera dem så man vet vad de gör förrän i princip slutet av spelet, varför jag gick runt med en förhäxad minus amulet halva spelet.

Nya magier är kriminellt sällsynta, och de man ändå hittar går i princip inte att använda pga det knöliga och idiotiska slagsmålssystemet.


Jag tror absolut att detta monstrum till spel var ensamt ansvarigt för att marknaden för västerländska rollspel var stendöd fram tills att Baldurs Gate återupplivade genren.

Darwin:

Seriöst, jag älskade EotB.. Men det är det som är kul med såna här trådar. Smaken skiljer sig oerhört. Men en sak har du rätt i, det är troligtvis världens svåraste RPG....

Då har du väl inte missat EotB-modden till NWN?

http://nwn.bioware.com/players/profi...ebeholder.html

Det är väl bara ett par av mina hatoffer som kan klassas som retro på riktigt, men har inte tagit med något modernt i alla fall.


Black & White är nog det spel jag blivit mest besviken på. Det hypades verkligen till dödagar, men när det väl släpptes så visade det sig vara skräp. Visst, konceptet var kul, ideerna var unika, men det hela var så otroligt dåligt exekverat. Jag spelade första banan, och sen åkte det ut.

Rise of the Robots minns jag hur de hypade sönder i Nintendomagasinet. Det skulle vara en riktig Streetfighter/Mortal Kombat-dödare, helt fantastiskt på alla vis. När man sen testade det visade det sig att det bara var grafiken som var rätt snygg. Alla andra aspekter av spelet var sån ren jävla dynga.

Killer Instinct I princip samma race som Rise of the Robots, SF2 och MK-dödare etc. Klart spelbart, men knappast värt uppmärksamheten. Både MK och SF2 var hästlängder bättre. Det var väl lite ballt med röstsamplingarna där, sådana var ovanliga på den tiden.

Turok hypades rätt kraftigt också. I slutändan visade det sig inte vara något speciellt. Kul en halvtimma, sen ledsnar man.

Daikatana längtade man rätt grovt efter som gammal Doom och Quake-idiot. Det snackades hela tiden om hur det skulle vara John Romeros mästerverk osv. Det hela slutade med att man lackade så stenhårt på det pga de jävla sidekicksen som gick och dog så man misslyckades med sina missions.

Hört talas om.. Pong?

Första Silent Hill-spelet. Försökte spela det för första gången på väldigt många år förra våren, men... well, jag spelade fram till skolan, se'n gav jag upp i ren frustration över hur värdelös styrningen var

Helt rätt. Ett otroligt hyllat spel på sin tid, som redan då var efterblivet i styrningen. Folk verkade så begeistrade av "stämningen" att de missade att huvudpersonen rörde sig som en lam pensionär utan rullator.

Nejnejnej.
Styrningen sög väldigt mycket när tiden begav sig och folk klagade på det då också. Spelet bygger helt på stämning och själv tycker jag bara den klumpiga styrningen skapar en större känsla av otrygghet.

Ah jag älskade också EotB, fast jag lirade 2:an, aldrig ettan. Var ett evigt bytande mellan 4 disketter, ah vilka tider!
Lirade det lite på emulator för något år sen, var fortf skoj!