2008-02-15, 20:18
#1
Något händer ju i kontakten med Gud, det kan många kristna vittna om. Jag skulle vilja diskutera Andens verk i människans liv. Stationerna på vägen till himlen. Mystikernas erfarenhet och vår.
Jag tänker ta min början i en tanke från Anthony Blooms lilla skrift "Att leva i bön" (exemplet är säkert gammalt men det var här jag först stötte på det): Människans salighetsvandring har sin direkta parallell i Israels folks uttåg ur Egypten.
Från att ha levt som slav bland många, i världen, blir vi kallade, genom dopet i röda havet, inte direkt in i Guds rike, utan in i öknen. Under ökenvandringen kommer vin som ett tecken från det förlovade landet, i öknen daglig manna och ledning. Genom öknen och till slut in i det Heliga landet, det utlovade Riket.
De tre faserna, världen, öken, förlovade landet kännetecknar också tre psyken.
I världen så är relationen till Gud på sin höjd ytlig, det är den parentessatta guden, alternativt ingen kontakt alls. Kallelsen kan börja på många sätt men på något sätt blir man dragen mot Gud, in i relation med honom. Gud är här det lilla barnet i krubban, älskande, icke hotfull.
Genom dopet, andligt eller fysiskt, så kommer man in i öknen. I öknen är det torrt. Solen bränner, benen smärtar. Det är en otrygg väg där världen är frestande nära i ryggen. Det förlovade landet är så långt fram att man börjar misströsta. Gud är sträng, och människan har en lag över sig med bud som skall följas. Gud är betydelsefull men människan reserverar sig fortfarande; ja, men jag tänker inte… Bön är något man gör på bestämda tider. Man kan hantera detta på olika sätt, skapa sin egen idol, en ledare man följer, en metod, nörda in på något som gör tron teoretisk, göra om tron till en image osv. Man kan knota och önska sig tillbaka till det vanliga, gnälla på dem som leder. Man kan samla manna på hög och på så vis försöka göra sig trygg. Men det finns bara en väg genom öknen att följa Gud. Öknen är en plats för reflektion, bearbetning. Vandraren i öknen har inget hem, ingen historia, alla sådana bindningar laddas ur. Han har ett här och nu. Han är fri att göra upp med bindningar, kränkningar, med sig själv. Öknen kan många sätt att vara enfaldig på och den lär enfaldighet – till skillnad från den fragmentering och splittring som råder i världen. Öknen är vad Johannes av Korset kallar själens dunkla natt. Vem kan orka? Men vi har ju fått rapporterna från det Riket, det är ett härligt land!
Riket då? Vad om det. Johannes av Korset beskriver det som det andliga bröllopet, mäster Eckehart som viljans förening med Gud. Gud är inte längre ifrågasatt. Den centrala frågan är inte vad jag vill utan vad Gud vill. Jaget kan förgås för något som är större, som man kan lita på till full står kvar. Här inträder en frihet, ett hjärtats lag. Här kan vi förstå ”the governing dynamics” bakom den lag Herren gett oss. Vår gemenskap med Gud förutsätter det. I ortodox tradition är en människa i denna position gudomliggjord. Gudsbilden lämnar sin statiska form och blir levande. Bön är en hållning och inte en aktivitet. Friheten gäller också läran. Man lär sig se Guds ansikte i hela skapelsen. Argument som att detta är sant för att den eller den andlige förebilden har sagt det blir absurda. Vi kan själva döma i andliga ting. Människan är integrerad. Alla känslor och alla delar av psyket är samlade människan - frid infinner sig. Det totala kravet på helighet leder in på två vägar, askesen där självkontrollen är så stark att åtskillnad från Gud förhindras, och ödmjukhetens väg där vi får lära oss förlåtelse på alla möjliga sätt.
Som alla stadieteorier har den givetvis sina brister. Men jag tycker den stämmer bra med min erfarenhet. Givetvis så är det sista stadiet på intet sätt kartlagt land för mig och därför blir min beskrivning begränsad. Min erfarenhet är att det är svårt att ens greppa det som man inte varit med om eller är strax inför, lite som att man måste ta rygg på en molnpelare i öknen. För den intresserade så rekommenderas Johannes av Korset och Theresa av Ávila.
Anden då? Jag har skrivit två inlägg om Anden i en annan tråd som jag plockar med, skriver om och utvecklar…
Anden är ju en hypostas i Gudomen. Anden beskrivs ofta som en fristående person som man inte ser och som delar ut gåvor i frikyrkan. Jag tänker att Andens vilja är ett med Guds vilja och är därför inte vår vilja (om vi inte vill vad Gud vill). Anden utgjuts över oss och finns alltså i oss. Detta i oss är Anden. Det kollektiva, gemensamma som verkar i oss och sätter Guds stora plan i verket. Alltså Kyrkan med stort K. Kyrkan är ju som bekant Kristi kropp. På så vis så snuddar vi vid den heliga Treenighetens mysterium.
Jag har reflekterat mycket kring Ordmystiken (alltså Ordet var hos Gud och Ordet var Gud osv. Joh 1.) Ordet blir kött i Kristus, genom Anden och genom att vi försöker efterlikna Kristus blir Ordet kött i oss också. Att vara kristen skulle alltså kunna liknas vid en roll efter ett redan uttalat Ord. Ju mer vi tar på oss denna roll desto mer blir Ordet kött i oss.
Jag tänker ta min början i en tanke från Anthony Blooms lilla skrift "Att leva i bön" (exemplet är säkert gammalt men det var här jag först stötte på det): Människans salighetsvandring har sin direkta parallell i Israels folks uttåg ur Egypten.
Från att ha levt som slav bland många, i världen, blir vi kallade, genom dopet i röda havet, inte direkt in i Guds rike, utan in i öknen. Under ökenvandringen kommer vin som ett tecken från det förlovade landet, i öknen daglig manna och ledning. Genom öknen och till slut in i det Heliga landet, det utlovade Riket.
De tre faserna, världen, öken, förlovade landet kännetecknar också tre psyken.
I världen så är relationen till Gud på sin höjd ytlig, det är den parentessatta guden, alternativt ingen kontakt alls. Kallelsen kan börja på många sätt men på något sätt blir man dragen mot Gud, in i relation med honom. Gud är här det lilla barnet i krubban, älskande, icke hotfull.
Genom dopet, andligt eller fysiskt, så kommer man in i öknen. I öknen är det torrt. Solen bränner, benen smärtar. Det är en otrygg väg där världen är frestande nära i ryggen. Det förlovade landet är så långt fram att man börjar misströsta. Gud är sträng, och människan har en lag över sig med bud som skall följas. Gud är betydelsefull men människan reserverar sig fortfarande; ja, men jag tänker inte… Bön är något man gör på bestämda tider. Man kan hantera detta på olika sätt, skapa sin egen idol, en ledare man följer, en metod, nörda in på något som gör tron teoretisk, göra om tron till en image osv. Man kan knota och önska sig tillbaka till det vanliga, gnälla på dem som leder. Man kan samla manna på hög och på så vis försöka göra sig trygg. Men det finns bara en väg genom öknen att följa Gud. Öknen är en plats för reflektion, bearbetning. Vandraren i öknen har inget hem, ingen historia, alla sådana bindningar laddas ur. Han har ett här och nu. Han är fri att göra upp med bindningar, kränkningar, med sig själv. Öknen kan många sätt att vara enfaldig på och den lär enfaldighet – till skillnad från den fragmentering och splittring som råder i världen. Öknen är vad Johannes av Korset kallar själens dunkla natt. Vem kan orka? Men vi har ju fått rapporterna från det Riket, det är ett härligt land!
Riket då? Vad om det. Johannes av Korset beskriver det som det andliga bröllopet, mäster Eckehart som viljans förening med Gud. Gud är inte längre ifrågasatt. Den centrala frågan är inte vad jag vill utan vad Gud vill. Jaget kan förgås för något som är större, som man kan lita på till full står kvar. Här inträder en frihet, ett hjärtats lag. Här kan vi förstå ”the governing dynamics” bakom den lag Herren gett oss. Vår gemenskap med Gud förutsätter det. I ortodox tradition är en människa i denna position gudomliggjord. Gudsbilden lämnar sin statiska form och blir levande. Bön är en hållning och inte en aktivitet. Friheten gäller också läran. Man lär sig se Guds ansikte i hela skapelsen. Argument som att detta är sant för att den eller den andlige förebilden har sagt det blir absurda. Vi kan själva döma i andliga ting. Människan är integrerad. Alla känslor och alla delar av psyket är samlade människan - frid infinner sig. Det totala kravet på helighet leder in på två vägar, askesen där självkontrollen är så stark att åtskillnad från Gud förhindras, och ödmjukhetens väg där vi får lära oss förlåtelse på alla möjliga sätt.
Som alla stadieteorier har den givetvis sina brister. Men jag tycker den stämmer bra med min erfarenhet. Givetvis så är det sista stadiet på intet sätt kartlagt land för mig och därför blir min beskrivning begränsad. Min erfarenhet är att det är svårt att ens greppa det som man inte varit med om eller är strax inför, lite som att man måste ta rygg på en molnpelare i öknen. För den intresserade så rekommenderas Johannes av Korset och Theresa av Ávila.
Citat:
Ursprungligen postat av Katekesen
”Kristi nåd är den oförskyllda gåva, som Gud skänker oss när han ingjuter sitt liv i vår själ genom den helige Ande för att bota den från synden och helga den: detta är den helgande (heliggörande) eller gudomliggörande nåden, som man får ta emot i dopet. Den är källan till helgelsens verk i oss:
Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud som har försonat oss med sig i Kristus (2 Kor 5:17-18).
Den heliggörande nåden är en ständig gåva, den är ett stabilt och övernaturligt tillstånd. Den verkar för att göra själen fullkomlig, så att den kan leva tillsammans med Gud. Man skall skilja mellan nåden som ett tillstånd, som innebär en ständig böjelse att leva och handla i enlighet med Guds kallelse, och nådegåvor som ges som hjälp vid särskilda tillfällen, vilka betecknar Guds ingripanden antingen i början av omvändelsen eller under helgelseprocessens gång.”
Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud som har försonat oss med sig i Kristus (2 Kor 5:17-18).
Den heliggörande nåden är en ständig gåva, den är ett stabilt och övernaturligt tillstånd. Den verkar för att göra själen fullkomlig, så att den kan leva tillsammans med Gud. Man skall skilja mellan nåden som ett tillstånd, som innebär en ständig böjelse att leva och handla i enlighet med Guds kallelse, och nådegåvor som ges som hjälp vid särskilda tillfällen, vilka betecknar Guds ingripanden antingen i början av omvändelsen eller under helgelseprocessens gång.”
Anden då? Jag har skrivit två inlägg om Anden i en annan tråd som jag plockar med, skriver om och utvecklar…
Anden är ju en hypostas i Gudomen. Anden beskrivs ofta som en fristående person som man inte ser och som delar ut gåvor i frikyrkan. Jag tänker att Andens vilja är ett med Guds vilja och är därför inte vår vilja (om vi inte vill vad Gud vill). Anden utgjuts över oss och finns alltså i oss. Detta i oss är Anden. Det kollektiva, gemensamma som verkar i oss och sätter Guds stora plan i verket. Alltså Kyrkan med stort K. Kyrkan är ju som bekant Kristi kropp. På så vis så snuddar vi vid den heliga Treenighetens mysterium.
Jag har reflekterat mycket kring Ordmystiken (alltså Ordet var hos Gud och Ordet var Gud osv. Joh 1.) Ordet blir kött i Kristus, genom Anden och genom att vi försöker efterlikna Kristus blir Ordet kött i oss också. Att vara kristen skulle alltså kunna liknas vid en roll efter ett redan uttalat Ord. Ju mer vi tar på oss denna roll desto mer blir Ordet kött i oss.
Andens frukter har en plats här, på vilka vi kan bedöma varje församling och kristen:Till sist, ett ord av Petrus:
• kärlek
• glädje
• frid
• tålamod
• vänlighet
• godhet
• trofasthet
• ödmjukhet
• självbehärskning
Citat:
Tankar?
Ursprungligen postat av 2 Pet 1:5-7
”Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek.”
