I vilket teoretiskt ramverk bör vi placera liberalism?

Kanske behöver vi se lite närmare på teleologin och deontologin för att inga onödiga missförstånd skall kvartstå. Jag förmodar att någon konsekvensetiker kommer invända att objektivismens etik trots allt är konsekvensetisk, eftersom den säger att det som ”konsekventiellt” tjänar livet är gott. (Man bör som sagt äta när man är hungrig, och så vidare.) Vad man emellertid gör här, är att man vänder på resonemanget. Objektivismen menar inte att egoismen är god för att den leder till goda ting. Den menar att egoismen leder till goda ting, därför att den är god. Alla konsekvenser av varje handling är omöjliga att förutse (och dessutom finns det två slags konsekvenser: de avsedda och de oförutsedda, de önskade och de oönskade) varför teleologisk etik inte bara är falsk utan även omöjlig att efterleva. Konsekvensetik går ut på att ”målet helgar medlen”, och objektivismen skapar ingen klyfta mellan medel och mål. Den menar att ondskefulla medel bara kan användas för att nå ondskefulla mål – en poäng som konsekvensetiker ”konsekvent” måste avfärda. Det är när man åsidosätter moralens faktiska grund, livet självt, med allt vad det implicerar, som klyftan mellan medel och mål uppstår. Först då kan man tänka sig att det är moraliskt att, säg, mörda ett fåtal för att rädda ett flertal, eller vad för olika offerscenarion man kan komma på. Konsekvensetikern utgår alltjämt ifrån premissen att målet helgar medlen, och hur medlen kommer att se ut beror ju alldeles på vilket mål man väljer. För att använda ett enkelt exempel: Torbjörn Tännsjö anser i egenskap av konsekvensetiker och utilitarist att det är plausibelt och med god moral förenligt, att under vissa omständigheter mörda ett fåtal om det gagnar den allmänna lyckan (som är hans mål). Han använder förstås inte ordet ”mörda” utan istället ”dräpa”, men eufemismer tjänar bara till att grumla hur ”dräpande” sådan etik faktiskt är.