Barnen borta efter vårdnadstvist

Lider med dig ts!
Tyvärr är det så det ser ut i skithålan/ulandet sverige. Jag vet exakt bad du pratar om. Har haft 16års helvete tack vare socialfittorna på "familje"rätten, kommun och tingsrätten!

Den dagen man inför sharia, ska jag tveklöst kräva min rätt mot den horan som gav mig mina barn!😁
Lite offentlig piskning är det minsta jag anser henne vara berättigad!

Har inget bra svar på det. Min äldsta grabb som är 25+ blev till viss del indragen i detta men det avstyrde jag bestämt. Honom försvarade jag definitivt för att hålla honom borta från min skit. Han är givetvis bedrövad eftersom han är bestulen på sina småbröder och jag har aldrig haft något bra svar till honom. Men det är likadant med resten av släkten från min sida, alla är exkluderade. I sådana här fall är det inte bara fadern som drabbas, det är några till som ryker på köpet.

Mina smågrabbar (som jag kallar dem än) har växt upp och lever väl sina liv, jag vet inte hur de mår alls. De har som sagt gått under jorden även på sociala medier där de är osynliga till 95%.
När jag såg varåt det barkade hän, innan jag tog beslutet att låta dem vila från tvisten, så tog jag upp detta med avprogrammering med soc. De var inte med på det förslaget för att de menade att barnen var så hårt knutna till mamman så de skulle må ännu sämre om de rycktes bort därifrån. En avprogrammering gör ju att mamman i stort sett blir umgängesförälder i stort sett varannan helg.
Soc antog att det skulle bli för jobbigt för barnen.
Så att...säg det till alla fäder som kämpar för sina barn och bara får några procent av umgänget.

Jag hade hela tiden vårdnaden kvar, men som sagt, vårdnad och umgänge är inte samma sak.

Men som du säger, en avprogrammering hade varit nödvändig.

Du borde, som Blue nr1 skrev, verkligen upplysa de av dina barn som är lite äldre och mentalt kan klara av innebörden av informationen som du berättar utan att bli helt sinneskluvna och visa för dem med hjälp av all dokumentation att;
'Kolla här, här försökte pappa i 20 år att få vara med er, men se här - här gjorde mamma tvärt emot det som bestämts av domstolen och så lallade det på sådär utan att någon förutom pappa höll sin del av kontraktet. Så funkar sverige, det är inget pappa kunnat påverka men nu vill jag att ni begriper (tamejfan!)'.

Det är nog det närmaste avprogrammering som finns i praktiken i sverige. Om det måste borras, nötas in under en viss tid så får det bli så. Huvudsaken är att det blir rätt i slutändan och att du och dina yngre barn börjar umgås.
Deras mor får stå för vad hon gjort, du står för vad du gör.

Just det ja, jag skulle ta det men snöade in på annat istället.
Jo, all denna dokumentation jag har finns samlad i en väska. Allt från hennes sjuka brev till domar.
Saken är den att jag skrev en blogg om vår tvist - min berättelse under den tiden jag mådde som sämst när jag lämnat barnen. Den tog upp allt från känslor till fakta och den låg uppe under flera år.
Jag har skickat länkar till den till dem så de vet om den väl, där har de haft allt svart på vitt. Men jag vet inte om de läst den. Eftersom jag "övergav" dem så kan de lika gärna ha ignorerat länken.
Och ja, de har även fått vykort med hälsningar och lite annat.
De har kunnat få info om de velat. Men som jag tidigare skrivit, konflikten var så infekterad så jag skulle aldrig kunna söka upp dem så länge de bor kvar hemma, det får bli i ett annat skede.

Jag hade tidigare under kvällen tanken på att lägga länk till bloggen här men jag hittar den inte. Jag lade upp den på wordpress och jag har för mig att de senare bytte plattform och jag kom inte in på den efter det. Schabblat bort lösenordet och återställa funkade inte. Men nu hittar jag den inte alls så den är nog borttagen. Hade gärna delat med mig av den då jag anser att jag är så distanserad och skulle orka bemöta vad jag skrivit. Det blir ju lätt hett i såna här frågor.

Just det ja, jag skulle ta det men snöade in på annat istället.
Jo, all denna dokumentation jag har finns samlad i en väska. Allt från hennes sjuka brev till domar.
Saken är den att jag skrev en blogg om vår tvist - min berättelse under den tiden jag mådde som sämst när jag lämnat barnen. Den tog upp allt från känslor till fakta och den låg uppe under flera år.
Jag har skickat länkar till den till dem så de vet om den väl, där har de haft allt svart på vitt. Men jag vet inte om de läst den. Eftersom jag "övergav" dem så kan de lika gärna ha ignorerat länken.
Och ja, de har även fått vykort med hälsningar och lite annat.
De har kunnat få info om de velat. Men som jag tidigare skrivit, konflikten var så infekterad så jag skulle aldrig kunna söka upp dem så länge de bor kvar hemma, det får bli i ett annat skede.

Jag hade tidigare under kvällen tanken på att lägga länk till bloggen här men jag hittar den inte. Jag lade upp den på wordpress och jag har för mig att de senare bytte plattform och jag kom inte in på den efter det. Schabblat bort lösenordet och återställa funkade inte. Men nu hittar jag den inte alls så den är nog borttagen. Hade gärna delat med mig av den då jag anser att jag är så distanserad och skulle orka bemöta vad jag skrivit. Det blir ju lätt hett i såna här frågor.

Tack för de orden. Det svåraste just nu är att veta hur mycket energi jag ska lägga på det. Är jag för intensiv så kanske de backar och gjorde som sist då de ringde upp och bad mig dra. Då kan det vara kalkat för ännu en lång tid framöver.

Samtidigt kanske jag ska tjata lite. Jag har träffat vuxna barn som skärmat av sin far och de menar att jag ska tjata mer. Det kan vara så att de egentligen vill ge efter lite, men skäms för deras tidigare beteende, och det gör det svårt för dem att ta kontakt.

Det är sådant jag inte kan veta nu. Det blir lite moment 22 för mig.

Man jag ska absolut uppdatera tråden om något händer. Jag är tacksam för ryggdunkningarna jag fått nu men hade nästan räknat med skit i vanlig flashbackstil.

Jag hoppas att pappor i samma sits, eller på väg dit, tänker på mitt fall. Det enda receptet är att aldrig ge upp barnen, oavsett vad soc och bup säger. Det är surt, väldigt surt.

Visst är insatserna enorma men jag tror faktiskt det enda rätta är att bara mala på med kontaktförsök, precis som du konstaterat tidigare så har andra barn som återfått kontakten med sin förälder i princip sagt att mycket och frekvent kontakt är det enda som hjälper. Varför inte använda deras erfarenheter som en ritning framåt?

Att vänta ut dina barn och låta dom komma till dig tror jag bara blir en livslång besvikelse. Det är lätt för dom att brinna av när dom hör från dig en gång i halvåret men till slut kommer dom inte orka det längre. I brist på bättre ord får du bryta ner deras mur för att komma in, då räcker inte en och annan strökula utan kontinuerligt bombardemang är vad som krävs.

Lycka till, lider oerhört med dig! Hoppas du får se dom snart igen!

Jag kan säga så mycket att responsen här har fått mig att byta riktning. Jag har hört av mig till dem flera gånger nu sista tiden, dock utan att få svar. Men jag hänger i och tänker fortsätta tills jag får svar.
Någon form av svar blir det ju. Även ett nytt avvisande är ett svar men då får jag iallafall något att bemöta.

Jag kan säga så mycket att responsen här har fått mig att byta riktning. Jag har hört av mig till dem flera gånger nu sista tiden, dock utan att få svar. Men jag hänger i och tänker fortsätta tills jag får svar.
Någon form av svar blir det ju. Även ett nytt avvisande är ett svar men då får jag iallafall något att bemöta.