2008-02-08, 20:18
#1
Detta är första gången jag skriver en tripprapport så ni får ha lite sympati för mig om den är lite sjaskigt skriven. 
Den kan även se lite skumt uppdelad ut då jag drog av den från wordpad.
Men jag tänkte att jag borde dela med mig av min hemska snedtripp till folket på FB.
Substans: Svamp - Copelandia Cyanescens
Dos: Drygt 1 gram
Tid: Uppskattningsvis 6-7 timmar.
Närvarande: 4 personer. Stefan, Ali, Peter och jag. (påhittade namn, givetvis)
Tidigare erfarenheter: Svamp, LSD och Cannabis.
Prolog - Iver och Förväntan
Jag och Ali hade jobbat en hel dag för att sedan möta de andra och föra oss hem till mig och knappra svamp.
Men, till vår besvikelse så blev det försenat på jobbet och vi fick planera om från början.
Lyckligt nog så fick vi in en lucka och bestämde oss för att mötas tidigt dagen efter för att bege oss ut i tripiversum
Vi skulle få ha lägenheten helt för oss själva i ungefär 10 timmar.
Dagen efter, vid 11-tiden vaknar jag, går upp, äter frukost, och när jag sätter på musik så slår det mig, "Juste! Vi skulle ju svampa idag."
Lite halvt nyvaken ringer jag till de andra och kollar om de har vaknat och om de är redo att röra sig mot lägenheten där vi skulle vara.
Drygt en timme senare möts vi fyra upp vid Slussen. Efter att ha väntat på bussen i några minuter så är vi
äntligen påväg mot vår destination, och jag känner fjärilar i magen.
Väl framme så sätter vi oss i vardagsrummet och
spelar lite kort samt delar upp svampen.
Efter lite kortspel, uppdelande och allmänt tjatter så bestämmer vi oss för att förtära svamparna.
Peter börjar tveka lite, och likaså då Ali.
(Notera att det är första gången på svamp för båda)
Jag säger då att om de tvekar så ka de strunta i det medans Stefan smått övertalar dom.
Stefan och jag får i oss drygt 1 gram var och de andra ca 0.5g.
Början - Påväg uppåt
Alla väntar ivrigt och jag sätter igång musiken på lagom volym. Ganska snart så börjar Ali bli allmänt stökig.
Jag säger åt honom att sluta skutta omrking som en hund och skälla, men han lyssnar inte, och det gör mig lätt olustig.
Det kändes som om jag visste att det här skulle hända. Som om det var fel redan från början, men nu var det ju försent.
Frånvaron av lugn och ro fick mig att bli riktigt illa till mods faktiskt. Jag ville inget annat än att ha ganska så tyst och lugnt med lugn musik.
Då skruvar någon upp volymen och gapet mellan mig och lugnet blev enormt. Nu börjar väggarna andas i takt till musiken och vanligtvis brukar-
jag uppskatta detta men pga den stressiga låten som Ali envisades med att spela så kunde jag inte direkt koppla av.
Efter en stund så byter jag låt och tillfredställningen är enorm. Nu sätter vi oss i köket och jag märker hur alla inklusive jag själv
börjar bli desto mer förvirrade. Ali gör någon form av piruett in i en hylla och välter en burk med riskorn som far ut över golvet.
Jag hojtar till och säger till honom nu på skarpt allvar att han måste lugna ner sig och han svarar något i stil med "Jaja, ok då, jag ska försöka."
Jag beger mig mot vardagsrummet och lägger mig i soffan för att få vara ifred en stund. Det varade inte länge förrän både Ali och Peter
kraschandes över soffkanten ner på mig. Jag känner sån lust att bara tappa fattningen och bli riktigt rasande, men känner att det kanske
skulle ha en dålig effekt på deras trippar.
Någonstans emellan - Rädslan kryper fram och sökandet efter glad
Det kändes som om stämningen började bli mer och mer negativ så i ett försök att rädda dagen kastade jag iväg ett ciggpaket som då
av misstag öppnades och alla ciggaretter for ut över hela rummet. Ali reagerar då som förväntat med att bli förbannad.
Och, inte nog med att han blir förbannad, han blir riktigt jävla läskigt förbannad. Han plockar upp det tomma paketet och "krossar" det i näven
medans han helt trippaktigt aggressiv säger "Jag är så arg, ser ni hur fucking arg jag är"
och det verkar som om varenda muskel i hans kropp spänner sig i vrede. Jag sitter på andra sidan bordet och jag känner mig verkligen
väldigt rädd för honom. Detta är verkligen inte den Ali som jag känner, han är liksom borta.
Allt som är kvar är djävulen korsat med svamp.
I min rädsla så minns jag något som kallas glad. Jag vet verkligen inte vad glad är för något, men jag vet att jag vill vara det.
Jag försöker övertala min hjärna att minnas vad glad är för något och jag börjar tänka "Jag vill vara glad" om och om igen.
Först så känner jag mig hjälplös men sen så känns det mer och mer panikartat. Nu börjar verkligen paniken och rädslan välla över mig.
Upp emot toppen - Världen som blev fraktaler
Peter och Stefan lämnar vardagsrummet och jag blir ensam kvar med Ali som nu sitter i en hundkorg och upprepar "Mutherfucka, muthafucka" på
klassiskt Scarface-vis. Jag sitter i soffan och känner hur jag dras längre och längre bort från verkligheten och närmare och närmare bristpunkten.
Väggarna och allt runt omkring mig börjar dekonstrueras ner till fraktaler, och till slut så är allt framför mina ögon fraktaler som rullar neråt
för att sedan smälta ihop, vridas om och sen bli en spegel och, JAG VET INTE VAD. Kan bara säga att det var helt komplett fucked up.
Nu kommer Stefan och Peter tillbaka och de ska gå ut varpå Peter kommer fram till mig och säger "Du mår inte bra, du måste följa med ut!"
vilket leder till att jag blir nästan skräckslagen och svarar något i stil med "NEJ RÖR MIG INTE".
De försökte även dra med Ali ut, men han svarade bara "JA! SKOGEN!" och krockade ner i hundkorgen.
Men Stefan och peter lämnade mig ensam med Ali ännu en gång.
Någonstans precis innan toppen - Försök till räddning
Det här stycket är enormt difust och framförallt väldigt mörkt!
Någon hade släckt alla lampor och stängt av stereon, och det enda som hördes och syntes var Ali som gick fram och tillbaka svärandes på
kurdiska, inte nog med det, det såg ut som om han hade ett gevär i handen också!
Försöker gömma mig i soffan och förstår inte vem jag är, vart jag är eller när det här är. Det känns som om det har gått minst några år.
Nu försöker jag komma på bättre tankar och tänker att jag rädda mig själv med hjälp av diverse mysiga tv-serier, exempelvis Simpsons.
Så jag kastar mig för att slå på TV:n men blir genast nerklubbad av ali som dunkar mitt huvud i marken varpå han skriker "NEJ!"
Högst upp - Fallet över kanten
Jag är fortfarande helt inställd på att jag inte ska må dåligt så jag ställer mig upp och tänker på ljus och harmoni och slänger i väg alla lösa cd:s
som ligger löst i ett enormt lyckoruskast och nu börjar den mörka färgen skifta och bli gröna ängar, blå himmel, vita moln och regbågar.
Allt det vackra växer ur allt som befinner sig i rummet. Men det hinner inte växa särskilt mycket förrän Ali ännu en gång slår ner mig i marken.
Varpå den totala lyckan direkt blir ren och skär skräck. Hela världen runt omkring mig som nyss var så snäll och mysig blir nu istället ond, mörk
och hotfull. Paniken och skräcken är verkligen, total. Sedan tappar jag fattningen.
?? - Kretsloppet
Jag är något som inte existerar längre. i detta skede så är det absolut enda som existerar ett kretslopp.
Ett kretslopp är det bästa ordet jag finner för att förklara det, för det går verkligen inte att förklara vad det var.
Känslan under denna evighet var, ingenting. Det existerade inte känslor, eftersom inte ens jag själv existerade.
Mer utförligt än så går det nog inte att förklara.
Påväg ner - Tillbaka till verkligheten
Jag får tillbaka medvetandet och finner mig själv ståendes i duschen.
När jag stiger ut ur duschen så ser jag de andra stå och titta på mig med rätt så besvärade blickar.
De frågar hur jag mår, och jag svarar att allt är lugnt. När jag kommer ut i vardagsrummet så märker jag däremot att lägenheten inte är lugn.
Det är filmjölk och smetad choklad på golvet och lägenheten i sig ser helt katastrofal ut, och badrummet ska vi verkligen inte ens tala om.
Då frågar jag med öppen mun vad in i helvete som har hänt, varpå de svarar att jag har gjort allt detta. Jag ser ut ungefär såhär:
Skamsen och skärrad av enstaka minnesbilder sätter jag mig i soffan och tänder en cigg medans Stefan förklarar att de har ringt till min moder
och bett henne komma omgående då de trodde att jag skulle förbli ett nötskal för resten av mitt liv. Återigen frågar de om jag verkligen mår bra
och förklarar att jag verkligen mår bra. Men de tittar fortfarande på mig precis som om jag inte är mig själv.
Efter en knapp timme kommer min mor, och även hon ser ätt besvärad ut. De andra går ut, och jag stannar för att prata lite med henne.
Sen städar vi undan allt, säger farväl till min mor och åker hem igen.
Utvärdering - Lärdomen
Och ja, hur var då denna tripp?
Jag kände mig rätt så krasslig psykiskt i nästan en månad efter trippen och hela vintern var för övrigt rätt så jävlig.
Man kan lugnt säga att min respekt för psykadelia är enormt mycket större nu än vad den var innan den här dagen.
Nu när jag ser tillbaka på det hela så kan jag direkt se vad vi gjorde helt, helt fel. Vi hade alldeles för bråttom med att köra
och därför blev set & setting inte bra alls. Tidspressen plus frånvaron av en sitter bidrog också till det hela.
Men trots alla hemskheter, så var det enormt lärorikt på många sätt.
Den kan även se lite skumt uppdelad ut då jag drog av den från wordpad.
Men jag tänkte att jag borde dela med mig av min hemska snedtripp till folket på FB.
Substans: Svamp - Copelandia Cyanescens
Dos: Drygt 1 gram
Tid: Uppskattningsvis 6-7 timmar.
Närvarande: 4 personer. Stefan, Ali, Peter och jag. (påhittade namn, givetvis)
Tidigare erfarenheter: Svamp, LSD och Cannabis.
Prolog - Iver och Förväntan
Jag och Ali hade jobbat en hel dag för att sedan möta de andra och föra oss hem till mig och knappra svamp.
Men, till vår besvikelse så blev det försenat på jobbet och vi fick planera om från början.
Lyckligt nog så fick vi in en lucka och bestämde oss för att mötas tidigt dagen efter för att bege oss ut i tripiversum
Vi skulle få ha lägenheten helt för oss själva i ungefär 10 timmar.
Dagen efter, vid 11-tiden vaknar jag, går upp, äter frukost, och när jag sätter på musik så slår det mig, "Juste! Vi skulle ju svampa idag."
Lite halvt nyvaken ringer jag till de andra och kollar om de har vaknat och om de är redo att röra sig mot lägenheten där vi skulle vara.
Drygt en timme senare möts vi fyra upp vid Slussen. Efter att ha väntat på bussen i några minuter så är vi
äntligen påväg mot vår destination, och jag känner fjärilar i magen.
Väl framme så sätter vi oss i vardagsrummet och
spelar lite kort samt delar upp svampen.
Efter lite kortspel, uppdelande och allmänt tjatter så bestämmer vi oss för att förtära svamparna.
Peter börjar tveka lite, och likaså då Ali.
(Notera att det är första gången på svamp för båda)
Jag säger då att om de tvekar så ka de strunta i det medans Stefan smått övertalar dom.
Stefan och jag får i oss drygt 1 gram var och de andra ca 0.5g.
Början - Påväg uppåt
Alla väntar ivrigt och jag sätter igång musiken på lagom volym. Ganska snart så börjar Ali bli allmänt stökig.
Jag säger åt honom att sluta skutta omrking som en hund och skälla, men han lyssnar inte, och det gör mig lätt olustig.
Det kändes som om jag visste att det här skulle hända. Som om det var fel redan från början, men nu var det ju försent.
Frånvaron av lugn och ro fick mig att bli riktigt illa till mods faktiskt. Jag ville inget annat än att ha ganska så tyst och lugnt med lugn musik.
Då skruvar någon upp volymen och gapet mellan mig och lugnet blev enormt. Nu börjar väggarna andas i takt till musiken och vanligtvis brukar-
jag uppskatta detta men pga den stressiga låten som Ali envisades med att spela så kunde jag inte direkt koppla av.
Efter en stund så byter jag låt och tillfredställningen är enorm. Nu sätter vi oss i köket och jag märker hur alla inklusive jag själv
börjar bli desto mer förvirrade. Ali gör någon form av piruett in i en hylla och välter en burk med riskorn som far ut över golvet.
Jag hojtar till och säger till honom nu på skarpt allvar att han måste lugna ner sig och han svarar något i stil med "Jaja, ok då, jag ska försöka."
Jag beger mig mot vardagsrummet och lägger mig i soffan för att få vara ifred en stund. Det varade inte länge förrän både Ali och Peter
kraschandes över soffkanten ner på mig. Jag känner sån lust att bara tappa fattningen och bli riktigt rasande, men känner att det kanske
skulle ha en dålig effekt på deras trippar.
Någonstans emellan - Rädslan kryper fram och sökandet efter glad
Det kändes som om stämningen började bli mer och mer negativ så i ett försök att rädda dagen kastade jag iväg ett ciggpaket som då
av misstag öppnades och alla ciggaretter for ut över hela rummet. Ali reagerar då som förväntat med att bli förbannad.
Och, inte nog med att han blir förbannad, han blir riktigt jävla läskigt förbannad. Han plockar upp det tomma paketet och "krossar" det i näven
medans han helt trippaktigt aggressiv säger "Jag är så arg, ser ni hur fucking arg jag är"
och det verkar som om varenda muskel i hans kropp spänner sig i vrede. Jag sitter på andra sidan bordet och jag känner mig verkligen
väldigt rädd för honom. Detta är verkligen inte den Ali som jag känner, han är liksom borta.
Allt som är kvar är djävulen korsat med svamp.
I min rädsla så minns jag något som kallas glad. Jag vet verkligen inte vad glad är för något, men jag vet att jag vill vara det.
Jag försöker övertala min hjärna att minnas vad glad är för något och jag börjar tänka "Jag vill vara glad" om och om igen.
Först så känner jag mig hjälplös men sen så känns det mer och mer panikartat. Nu börjar verkligen paniken och rädslan välla över mig.
Upp emot toppen - Världen som blev fraktaler
Peter och Stefan lämnar vardagsrummet och jag blir ensam kvar med Ali som nu sitter i en hundkorg och upprepar "Mutherfucka, muthafucka" på
klassiskt Scarface-vis. Jag sitter i soffan och känner hur jag dras längre och längre bort från verkligheten och närmare och närmare bristpunkten.
Väggarna och allt runt omkring mig börjar dekonstrueras ner till fraktaler, och till slut så är allt framför mina ögon fraktaler som rullar neråt
för att sedan smälta ihop, vridas om och sen bli en spegel och, JAG VET INTE VAD. Kan bara säga att det var helt komplett fucked up.
Nu kommer Stefan och Peter tillbaka och de ska gå ut varpå Peter kommer fram till mig och säger "Du mår inte bra, du måste följa med ut!"
vilket leder till att jag blir nästan skräckslagen och svarar något i stil med "NEJ RÖR MIG INTE".
De försökte även dra med Ali ut, men han svarade bara "JA! SKOGEN!" och krockade ner i hundkorgen.
Men Stefan och peter lämnade mig ensam med Ali ännu en gång.
Någonstans precis innan toppen - Försök till räddning
Det här stycket är enormt difust och framförallt väldigt mörkt!
Någon hade släckt alla lampor och stängt av stereon, och det enda som hördes och syntes var Ali som gick fram och tillbaka svärandes på
kurdiska, inte nog med det, det såg ut som om han hade ett gevär i handen också!
Försöker gömma mig i soffan och förstår inte vem jag är, vart jag är eller när det här är. Det känns som om det har gått minst några år.
Nu försöker jag komma på bättre tankar och tänker att jag rädda mig själv med hjälp av diverse mysiga tv-serier, exempelvis Simpsons.
Så jag kastar mig för att slå på TV:n men blir genast nerklubbad av ali som dunkar mitt huvud i marken varpå han skriker "NEJ!"
Högst upp - Fallet över kanten
Jag är fortfarande helt inställd på att jag inte ska må dåligt så jag ställer mig upp och tänker på ljus och harmoni och slänger i väg alla lösa cd:s
som ligger löst i ett enormt lyckoruskast och nu börjar den mörka färgen skifta och bli gröna ängar, blå himmel, vita moln och regbågar.
Allt det vackra växer ur allt som befinner sig i rummet. Men det hinner inte växa särskilt mycket förrän Ali ännu en gång slår ner mig i marken.
Varpå den totala lyckan direkt blir ren och skär skräck. Hela världen runt omkring mig som nyss var så snäll och mysig blir nu istället ond, mörk
och hotfull. Paniken och skräcken är verkligen, total. Sedan tappar jag fattningen.
?? - Kretsloppet
Jag är något som inte existerar längre. i detta skede så är det absolut enda som existerar ett kretslopp.
Ett kretslopp är det bästa ordet jag finner för att förklara det, för det går verkligen inte att förklara vad det var.
Känslan under denna evighet var, ingenting. Det existerade inte känslor, eftersom inte ens jag själv existerade.
Mer utförligt än så går det nog inte att förklara.
Påväg ner - Tillbaka till verkligheten
Jag får tillbaka medvetandet och finner mig själv ståendes i duschen.
När jag stiger ut ur duschen så ser jag de andra stå och titta på mig med rätt så besvärade blickar.
De frågar hur jag mår, och jag svarar att allt är lugnt. När jag kommer ut i vardagsrummet så märker jag däremot att lägenheten inte är lugn.
Det är filmjölk och smetad choklad på golvet och lägenheten i sig ser helt katastrofal ut, och badrummet ska vi verkligen inte ens tala om.
Då frågar jag med öppen mun vad in i helvete som har hänt, varpå de svarar att jag har gjort allt detta. Jag ser ut ungefär såhär:
Skamsen och skärrad av enstaka minnesbilder sätter jag mig i soffan och tänder en cigg medans Stefan förklarar att de har ringt till min moder
och bett henne komma omgående då de trodde att jag skulle förbli ett nötskal för resten av mitt liv. Återigen frågar de om jag verkligen mår bra
och förklarar att jag verkligen mår bra. Men de tittar fortfarande på mig precis som om jag inte är mig själv.
Efter en knapp timme kommer min mor, och även hon ser ätt besvärad ut. De andra går ut, och jag stannar för att prata lite med henne.
Sen städar vi undan allt, säger farväl till min mor och åker hem igen.
Utvärdering - Lärdomen
Och ja, hur var då denna tripp?
Jag kände mig rätt så krasslig psykiskt i nästan en månad efter trippen och hela vintern var för övrigt rätt så jävlig.
Man kan lugnt säga att min respekt för psykadelia är enormt mycket större nu än vad den var innan den här dagen.
Nu när jag ser tillbaka på det hela så kan jag direkt se vad vi gjorde helt, helt fel. Vi hade alldeles för bråttom med att köra
och därför blev set & setting inte bra alls. Tidspressen plus frånvaron av en sitter bidrog också till det hela.
Men trots alla hemskheter, så var det enormt lärorikt på många sätt.
__________________
Senast redigerad av Schwenke 2008-02-08 kl. 20:56.
Senast redigerad av Schwenke 2008-02-08 kl. 20:56.
