2008-02-03, 10:06
#1
Trots att det gått nitton år sedan den här incidenten så är minnet fortfarande ganska levande. Det är väl så med den här sortens mandomsprov förmodar jag?
Hursomhelst. Det här inträffade en vacker majkväll när jag var 15 år. Jag hade bestämt mig för att bli riktigt full för första gången i mitt liv. Hade ägnat ett par veckor åt att mödosamt samla skvättar ur diverse spritflaskor som stod i morsan och farsans barskåp. Till slut hade jag lyckats fylla upp en halvliters plastflaska som det varit ljus sirap i. Det hela smakade och luktade nästan enbart Akvavit vilket jag då inte hade något emot. Det här var dock något som skulle förändras inom en snar och tragisk framtid.
Jag hade bestämt mig för att möta upp några kompisar nere på stan vid åttatiden. Jag köpte 1.5 liter Pepsi och hällde ut en halvliter och slog i häxbrygden från sirapsflaskan. Glad ihågen cyklade jag ned mot stan i den mycket behagliga försommarkvällen. Provdrack min groggblandning medan jag cyklade och den smakade inte fullt så jävligt som man skulle kunna tänka sig, eller så var jag inte så kräsmagad i min ungdoms glada dagar. Börjar ganska snabbt känna mig lite smålullig och i takt med att promillehalten saktar stiger så ökar jag takten på mitt drickande. Helt plötsligt är hela flaskan slut och enligt klockan så har jag druckit upp alltihopa på mindre än 20 minuter. Vilken lysande prestation! Vilken man jag är!
Plötsligt så far en betongmur upp ur marken från ingenstans och jag har inget annat val än att försöka forcera skiten på min cykel. Ingen sketen mur ska få stoppa mig. Muren ger märkligt nog inte vika utan det som ger vika är jag och min cykel. Marken känns inte alls speciellt skön och jag undrar lite förstrött vart fan jag är någonstans. Nyss var jag halvvägs mot stan men nu verkar jag ligga utanför den lokala krogen. Oj vad fort jag kan cykla. Fast inte nu – muren är fortfarande ivägen och uppenbarligen ligger jag kvar på marken. Jag cyklar iväg hemåt och tänker att det här var ju inte så lyckat. Men om jag cyklar så borde jag inte känna asfalt, dräggel och blod mot min kind. Fan, jag ligger uppenbarligen fortfarande kvar vid muren. I bakgrunden kan jag höra lite röster som tycks ifrågasätta min förmåga att framföra en cykel. Tydligen några kaxiga jävla vakter från krogen. Jag sänker den ena med en snabb höger och gör en rundspark (som var väldigt på modet vid den här tiden) och träffar den andra vakten på tinningen. Eller va fan, ligger jag fortarande kvar vid den här förbannade muren? Uppenbarligen. Kan se några blåljus i ögonvrån på det öga som inte stirrar ned i asfalten. Tack och godnatt.
Vaknar morgonen efter med en sjuhelvetes huvudvärk. Under natten har jag hemsökts av märkliga drömmar bestående av bastanta konstaplar, en orange gallonmadrass samt min far som säger: ”Du spyr FAN inte i bilen!” . Mycket konstig dröm. Jag brukar vanligtvis drömma om strömmande vatten och sånt skit.
En titt på klockan säger mig att den är strax efter åtta. Jag går in till morsan och farsan i sovrummet för att ta en huvudvärkstablett, märkligt vilken bultande huvudvärk jag har denna morgon.
När jag kommer in i sovrummet säger morsan:
”Jaha, vet du vart du var inatt?”
Då sköljer den fruktansvärda sanningen över mig och jag minns min cykeltur ned på stan och muren som stått i min väg. Men sen då? Va fan hände? Extrem ångest sköljer över mig och jag hasplar ur mig att jag tror att jag var nere på stan och träffade lite kompisar.
”Nej”, förklarar min mor, ”pappa var ner på polisstationen och hämtade dig ur fyllecellen runt elva igår kväll. Fyra poliser fick bära dig till bilen, en i varje arm och ben eftersom du drägglade och spydde i stort sett nonstop och var helt oförmögen att gå själv.”
Allt blev bokstavligt talat ett enda jävla stort mörker. Hur fan kunde det gått så illa? Det var ju bara en halvliter. Nog borde jag väl kunna klara åtminstone en liter eller en och en halv? Vilken misär.
”Du ser bra jävla blek ut om snoken” får min far ur sig, ”det är nog lika bra att du går och lägger dig en stund igen.”
Med en enorm ångestklump i magen återvänder jag till sängen med ett par treo och en liter vatten. När jag äntligen lyckas ta mig upp på eftermiddagen så sitter morsan och farsan i köket som vanligt.
”Hade du roligt igår innan du blev för full?” frågar morsan lite i förbigående.
Jag svarar att jag nog tror att jag hade det, men vem fan vet?
”Ja, men nu har du ju testat det där också då så nu slipper du göra det igen.” säger farsan och skrattar lite skadeglatt.
Och ärligt talat så dröjde det över ett år innan jag drack igen och Akvavit kan jag än i denna dag inte dricka. Doften ger mig fortfarande kväljningar och ångestkänningar.
Hursomhelst så spred sig nyheten om min eskapad blixtsnabbt på skolan och jag hjälteförklarades bland mina klasskompisar. Var tvungen att träffa ett par socialassistenter tillsammans med mina föräldrar eftersom polisen tydligen skickat någon form av rapport dit. Morsan skämdes bra jävla rejält, men jag förklarade som det var och det hela ledde inte till något speciellt.
Hursomhelst. Det här inträffade en vacker majkväll när jag var 15 år. Jag hade bestämt mig för att bli riktigt full för första gången i mitt liv. Hade ägnat ett par veckor åt att mödosamt samla skvättar ur diverse spritflaskor som stod i morsan och farsans barskåp. Till slut hade jag lyckats fylla upp en halvliters plastflaska som det varit ljus sirap i. Det hela smakade och luktade nästan enbart Akvavit vilket jag då inte hade något emot. Det här var dock något som skulle förändras inom en snar och tragisk framtid.
Jag hade bestämt mig för att möta upp några kompisar nere på stan vid åttatiden. Jag köpte 1.5 liter Pepsi och hällde ut en halvliter och slog i häxbrygden från sirapsflaskan. Glad ihågen cyklade jag ned mot stan i den mycket behagliga försommarkvällen. Provdrack min groggblandning medan jag cyklade och den smakade inte fullt så jävligt som man skulle kunna tänka sig, eller så var jag inte så kräsmagad i min ungdoms glada dagar. Börjar ganska snabbt känna mig lite smålullig och i takt med att promillehalten saktar stiger så ökar jag takten på mitt drickande. Helt plötsligt är hela flaskan slut och enligt klockan så har jag druckit upp alltihopa på mindre än 20 minuter. Vilken lysande prestation! Vilken man jag är!
Plötsligt så far en betongmur upp ur marken från ingenstans och jag har inget annat val än att försöka forcera skiten på min cykel. Ingen sketen mur ska få stoppa mig. Muren ger märkligt nog inte vika utan det som ger vika är jag och min cykel. Marken känns inte alls speciellt skön och jag undrar lite förstrött vart fan jag är någonstans. Nyss var jag halvvägs mot stan men nu verkar jag ligga utanför den lokala krogen. Oj vad fort jag kan cykla. Fast inte nu – muren är fortfarande ivägen och uppenbarligen ligger jag kvar på marken. Jag cyklar iväg hemåt och tänker att det här var ju inte så lyckat. Men om jag cyklar så borde jag inte känna asfalt, dräggel och blod mot min kind. Fan, jag ligger uppenbarligen fortfarande kvar vid muren. I bakgrunden kan jag höra lite röster som tycks ifrågasätta min förmåga att framföra en cykel. Tydligen några kaxiga jävla vakter från krogen. Jag sänker den ena med en snabb höger och gör en rundspark (som var väldigt på modet vid den här tiden) och träffar den andra vakten på tinningen. Eller va fan, ligger jag fortarande kvar vid den här förbannade muren? Uppenbarligen. Kan se några blåljus i ögonvrån på det öga som inte stirrar ned i asfalten. Tack och godnatt.
Vaknar morgonen efter med en sjuhelvetes huvudvärk. Under natten har jag hemsökts av märkliga drömmar bestående av bastanta konstaplar, en orange gallonmadrass samt min far som säger: ”Du spyr FAN inte i bilen!” . Mycket konstig dröm. Jag brukar vanligtvis drömma om strömmande vatten och sånt skit.
En titt på klockan säger mig att den är strax efter åtta. Jag går in till morsan och farsan i sovrummet för att ta en huvudvärkstablett, märkligt vilken bultande huvudvärk jag har denna morgon.
När jag kommer in i sovrummet säger morsan:
”Jaha, vet du vart du var inatt?”
Då sköljer den fruktansvärda sanningen över mig och jag minns min cykeltur ned på stan och muren som stått i min väg. Men sen då? Va fan hände? Extrem ångest sköljer över mig och jag hasplar ur mig att jag tror att jag var nere på stan och träffade lite kompisar.
”Nej”, förklarar min mor, ”pappa var ner på polisstationen och hämtade dig ur fyllecellen runt elva igår kväll. Fyra poliser fick bära dig till bilen, en i varje arm och ben eftersom du drägglade och spydde i stort sett nonstop och var helt oförmögen att gå själv.”
Allt blev bokstavligt talat ett enda jävla stort mörker. Hur fan kunde det gått så illa? Det var ju bara en halvliter. Nog borde jag väl kunna klara åtminstone en liter eller en och en halv? Vilken misär.
”Du ser bra jävla blek ut om snoken” får min far ur sig, ”det är nog lika bra att du går och lägger dig en stund igen.”
Med en enorm ångestklump i magen återvänder jag till sängen med ett par treo och en liter vatten. När jag äntligen lyckas ta mig upp på eftermiddagen så sitter morsan och farsan i köket som vanligt.
”Hade du roligt igår innan du blev för full?” frågar morsan lite i förbigående.
Jag svarar att jag nog tror att jag hade det, men vem fan vet?
”Ja, men nu har du ju testat det där också då så nu slipper du göra det igen.” säger farsan och skrattar lite skadeglatt.
Och ärligt talat så dröjde det över ett år innan jag drack igen och Akvavit kan jag än i denna dag inte dricka. Doften ger mig fortfarande kväljningar och ångestkänningar.
Hursomhelst så spred sig nyheten om min eskapad blixtsnabbt på skolan och jag hjälteförklarades bland mina klasskompisar. Var tvungen att träffa ett par socialassistenter tillsammans med mina föräldrar eftersom polisen tydligen skickat någon form av rapport dit. Morsan skämdes bra jävla rejält, men jag förklarade som det var och det hela ledde inte till något speciellt.
med genomskinlig rand på sidan så man kunde se hur mycket D va kvar! 
Bra skrivet.
