Mycket nojja och en fantastisk tripp (Svamp)

Detta utspelade sig för snart två år sedan, så jag har glömt bort mycket av bl.a. konversationerna vi hade. Det utspelar sig under ca 6h men jag har valt att lämna ute tidsangivelser då jag inte ritkigt kommer några tider. Detta blev förövrigt en lååång rapport men jag hoppas ni vill ta er tiden att läsa.

Substans: Svamp (copelandia cyanescens)
Mängd: 0.7-0.8 gram (vet inte säkert) /person

Prolog:
Detta utspelade sig för ca två år sedan. Jag och en kompis hade blivit allt mer intresserade för droger i diverse former men vi var relativt oerfarna då det begav sig men hade dock en del erfarenhet av bl.a. CB. Vi hade börjat intressera oss främst för hallucinogener och efter en hård kväll på krogen så fyllebeställde vi svamp för över tusen spänn. Det var lite ågren dagen efter, men det visade sig vara lätt att sälja av så det var ingen fara. Hur som helst så behöll vi lite själva för att kunna ta vår psykedeliaoskuld.

Trippen:
Vi hade planerat relativt väl, och kompisen som vi kan kalla SS hädanefter, sov över hemma hos mig så vi skulle kunna komma igång tidigt. Vi hade även letat upp en bra plats att trippa på, trodde vi då iaf.
Platsen i fråga är belägen i utkanten av staden, i form av en park med tillhörande hagar, längre bort ligger åkrar och staden övergår till landsbygd. I detta område ligger det även ett gammalt psyksjukhus samt ett reningsverk och det rinner en liten å där. Platsen vi valt ut att intaga svampen på är en liten samling bänkar, som ligger inne i ett gäng buskar precis bredvid ån. Det är skyddat från insyn trots att det ligger en grusväg bara 10 meter därifrån. Stället används ofta av CB rökande kompisar och har fått det passande namnet ”svampstolarna”.
Runt klockan 11 begav vi oss dit, och det var svårt att hålla händerna borta från godispåsen på vägen dit. Det var en fin morgon, en sensommardag och det hade småregnat lite dagen innan så det var små vattenpölar här och var som reflekterade solen under de perioder den tittade fram bakom molnen. Vi anlände till svampstolarna efter en kvarts promenad och hällde snabbt i oss svamparna. Det var fantastiskt spännande, liknande känslorna man hade som liten knodd på julafton. Vi satt och småpratade om lite allt möjligt, om kompisar, livet osv. när vi båda bröt ut i en skrattattack värre än den man får på det finaste gräset i Amsterdam. Vi skrattade åt allt, samtidigt började våra resonemang bli mer skruvade. Kroppen började kännas lite annorlunda och ibland kom det som små ”rusher” genom huvudet som var oerhört behagliga. Vi glömde också bort saker, och blev t.ex. tvungna att kolla upp i en kalender för att få reda på vilken månad som kom efter oktober. Jag minns att jag oroade mig lite för hur detta skulle bli när vi redan var så pass väck efter bara ca 30min.

Vi var nu märkbart påverkade, det blev lite mer mystik runt platsen, och det kändes som att det var vårat ”land”. Vi hade också en större förståelse för allt omkring oss, och det kändes som att allt i världen var så självklart. Samtidigt noterade vi att det var ovanligt mycket människor i rörelse utanför vår buske. Efter ett tag hörde vi trummor och musik, ungefär som karnevalsmusik, jag fick en känsla av att det var infödingar som spelade musik i sin djungel, men att vi var säkra här i våran djungel. Vi satt där i ytterligare ca 15 minuter, högt skrattandes åt allehanda ting, när en grupp bestående av ca 10st femtioåringar stannar precis utanför vårt ”land”. En av dem går in en bit mot oss och säger något till SS, han förklarar sen för mig att gubben frågadeifall vi hade ett haschkalas. Jag känner paniken sprida sig i kroppen, och när jag tittar upp mot gubben så ser jag hans ansikte omgivet av fraktaler och känner att vi måste härifrån. Snabbt. Jag säger åt SS att vi borde ta oss härifrån fort som fan, SS förstår inte varför och jag förklarar bara lite fort att gubben kommer ringa polisen. Nu börjar vi båda få panik och vi skyndar ut ur busken, stapplar och snubblar oss fram och vi hamnar mitt i en stor gyttjepöl någon meter från gruppen av gamlingar. Vi låtsas som att det är fullkomligt normalt att gå i gyttjepölar och vandrar vidare.

För varje steg vi tar så lugnar jag ner mig lite, och jag ser att även SS gör det. Vi går längst grusgången som slingrar sig fram förbi hagen, det känns som att jag går rakt och att det är världen som snurrar runt mig vid varje sväng vi tar, och en känsla av välbehag flyter genom kroppen. Solen tittar fram igen och får hela den blöta hagen att skina på något magiskt vis. Fylke i sagan om ringen är det som ligger närmast en beskrivning. Vi vandrar vidare en bit tills vi möts av två stycken enorma bruna hästar som står mitt på stigen. Jag är inte ett djurfreak, och blir lite smårädd för dessa djuren som tycks vara mycket större än vad jag minns, så jag låter SS gå någon meter före och röja vägen. Detta göra han ypperligt genom att daska den närmsta hästen på arslet. Hela hästen rycker till och jag kan se hur det går som vågor i slowmotion ut från stället där SS smacka till den, ungefär som man kan tänka sig att det ser ut om man slår till en enormt fet person. Detta fungerade tillfredställande och hästarna flyttade sig, då möts vi av nästa problem.

Ån vid sidan av stigen hade svämmat över, och det hade bildats en liten damm på andra sidan, mellan ån och denna damm fanns ett parti på ca 10m vatten som därmed gjorde stigen oframkomlig. Samtidigt ser jag två stycken figurer komma gående en bit bort på stigen och jag känner hur paniken kommer tillbaks ”hade gubben kanske ringt polisen ändå?”. Jag frågar SS om det är poliser, och i vårat svampade snurriga tillstånd misstolkar vi varandra gång på gång.
-”Är det där poliser?”
-”Va är det polisen??!”
-”Shit, polisen sa du!! FAAAN”
-”Spriiing, skynda för fan.. skyndaaa!”
Vi vandrar således rakt ut i vattnet framför oss fullkomligt panikslagna. Att gå i vattnet känns väldigt surrealistiskt, det kändes som att mina fötter sjunker genom marken, som att gå i något mycket trögflytande som precis ger vika för ens tyngd, och vattnet glittrade i tusentals färger. Ungefär som när man häller bensin i vattnet, fast mycket klarare och starkare.

Vi skyndar på och tar oss snabbt förbi vattnet. Vi svänger sedan av stigen och hamnar på en annan stig som leder oss mot de näraliggande åkrarna, vi är fortfarande ganska panikslagna och det blir inte bättre av att en man som rastar sin hund kommer fram till oss. Han undrar varför vi gick rakt genom vattnet, och förklarar lite småskrattandes att det finns en stig som leder runt det partiet precis bredvid. Jag tittar ner mot vattnet och stigen och förstår hur satans korkat det måste ha sett ut, jag försöker förklara att vi hade väldigt bråttom… till åkern... för att sitta där. Mannen tittar väldigt skumt på oss innan han skyndar vidare. Så fort mannen är utom hörhåll så förklarar SS panikartat att den där mannen var hans granne, men påpekar att det är lite märkligt att han hade hund, för hans granne har inte det, och att det är väldigt märkligt att det inte riktigt såg ut som hans granne. Jag försöker lugna honom med att förklara att det förmodligen inte var hans granne om det inte såg ut som det. Men jag börjar oroa mig för att mannen anat oråd så vi bestämmer oss för att vandra vidare en bit.

Vi hamnar bredvid en gammal biodling, där vi båda är överens om att det är säkert. Känslorna av välbehag och nyfikenhet kommer tillbaks, och jag tittar ut över åkern. Den är något av det vackraste jag sett. Det ser ut som en scen tagen ur en vilda västern film, och 4-5st stora släp med hö på tar formen av en liten karavan vilda västern vagnar. Solen har hamnat bakom ett moln, och solstrålarna som skiner igenom får det att se ut som om himlen håller på att ramla ned, som om gud tittade ner över åkern. Horisonten ser ut att vara oändligt långt borta och vi kommer överens om att vi måste ha hamnat på prärien. Vi sitter där i några minuter och diskuterar allt möjligt. Skrattattackerna är borta, men det känns som att ruset fortfarande är på väg uppåt. Detta oroar mig lite, hur borta kommer vi bli egentligen? Jag kommer att tänka på en koja, eller snarare en samling soffor i en buske, som några kompisar brukar använda för att få röka på i fred. Den ligger inte särkilt långt bort, så vi bestämmer oss för att skynda dit så vi är i säkerhet även ifall vi får en monstertripp.

Fortsättning i nästa inlägg...

Obehags och panikkänslorna kommer sakta krypande tillbaks när vi vandrar tillbaks längst med stigen ner från åkern. Vi bestämmer oss för att skynda så vi småspringer lite tills det känns säkert igen. Vad som möter oss nu är vackrare än vad jag någonsin sett förut. På varje sida av stigen är det stora buskar med färglada blommor, solen har tittat fram igen och skiner oss i ryggen. Allting ser så perfekt ut, vi har hamnat i paradiset! Blommorna skiftar färg när de svänger i vinden och bladen rör sig i fraktalliknande mönster. Jag fylls av eufori och all rädsla är som bortblåst.

Vi närmar oss sedan platsen där kojan ligger. Platsen i fråga är en liten äng, med snåriga buskar i ena ändan och resten bestående av sporadiskt placerade buskar och högt gräs. Kojan ligger någonstans i snåren, och det finns bara en ingång man kan ta utan att riva sönder sig själv. Att hitta kojan är med andra ord ingen lätt uppgift ens i nyktert tillstånd. I vårat fall var det totalt omöjligt, vi har nu nått peaken av trippen och allt svängde och gungade. Vi bestämmer oss för att börja leta iaf, och det kändes som att gå på skattjakt ungefär. Vi försökte rita kartor på var vi hade letat och sitta ner och fundera länge var den förbannade kojan var belägen, inget fungerade. Samtidigt började det bli mycket svårt att hålla reda på var vi var. Växtligheten gungade och svajade och bären på buskarna skiftade nyanser och färg hela tiden. Vi börjar samtidigt nojja då vi ser ett hus, en lyktstople, eller något annat som påminde om folk, för vi fick för oss att om någon skulle se oss så skulle de ringa polisen för det är inte normalt att gå på en äng. Det kändes som att fönstren på det näraliggande huset spionerade på oss och vi blev riktigt paranoida. Det slutade med att vi satte oss ner, gömda bakom en buske och försökte samla tankarna en aning då detta höll på att gå långt överstyr och vi var minst sagt i panik. Vi sitter där i det höga gräset då jag får för mig att vi sitter i vatten och att det är ormar i vattnet, så vi skyndar vidare. Vi kommer fram till att vi borde gå vidare och se ifall vi kan hitta ett bättre ställe. Problemet är att vi inte hittar ut från ängen, vi är helt vilse. Trots att vägen bara ligger 20 meter därifrån. Vi har också tappat grepp om tiden, det kändes som att vi befunnit oss på ängen i flera dagar.

Jag ringer en kompis och förklarar läget och frågar om han kan komma och hämta oss. Men det känns overkligt att tala med honom, och jag blir osäker om jag ens pratar med någon. Så jag tittar ner på föremålet jag håller i min hand och försöker luska ut om det verkligen är min mobil, jag ser hur hålet för högtalaren rör sig som en talande mun innan jag lägger på rakt i örat på min kompis, fortfarande osäker på om jag överhuvudtaget har pratat med någon. Vi fortsätter sedan arbetet med att leta oss ut från ängen. Jag tar hjälp av min digitalkamera, för på skärmen så ser världen normal ut, detta var en utomordentlig idé och vi lyckas ta oss ut från ängen och jag blir enormt lättad. SS däremot oroar sig för att jag kanske hade ringt hans farsa istället för min kompis, så han äter några skogsbär (som vi tror innehåller c-vitamin vilket ska lätta trippen) om utifall hans pappa skulle komma. Men jag tycker inte bären ser ut som skogsbär riktigt, då de mer ser ut som stora lila klumpar som ibland förvandlas till skogsbär. SS däremot är övertygad om att det är skogsbär och äter ett gäng innan vi beger oss.

Vi vandrar vidare längst med en väg, då en minibuss kör förbi, när jag tittar på den ser det ut som att hela bussen är full med bleka zombiebarn som tryckt sina ansikten mot rutan, jag blir lite skärrad men lugnar mig snabbt. Vi vandrar vidare tills det kommer en tjej gående på vägen, vi känner båda lite obehag och jag försöker koncentrera mig på att gå normalt vilket resulterar i att jag går som om jag hade stelskenor i båda benen, och det ser verkligen inte normalt ut. Vi bestämmer oss för att fly fältet och dyker in i en buske så fort hon har passerat.

Nu tar sig vår resa ännu en ändring, vi kommer till något som liknar en djungel. Det växer höga ihåliga växter (jag kan inte riktigt förklara hur de ser ut) under en elledning med skog på båda sidor. I djungeln känner vi oss båda mycket trygga och jag kan höra typiska djungelljud i bakgrunden. Vi vandrar vidare en bit tills vi kommer till en mycket liten ”skog” men som kändes väldigt stor just då. Djungeln övergår till något mer trollskogsaktigt, det finns märkliga hål i marken och det ligger intressanta saker att titta på överallt på marken. Vi är fortfarande mycket svampade men det är på väg neråt. Vilket kändes rätt bra. Jag hittar en stubbe att sitta på och vi utforskar saker på marken runt omkring oss. Det ser ut som att hela marken kryllar av saker som kryper runt och vi sysselsätter oss med att fånga dessa ting och studera dem. All oro och panik är borta förutom vid något enstaka tillfälle då tankar som ”brukar de inte kolla till elledningarna ibland?”, ”Är hålen i marken från något farligt djur?”, ”Det ligger hagelpatroner på marken, tänk om de tror vi är fåglar och skjuter oss...” ploppar upp i våra skruvade tankebanor. Någon gång under denna period sluter jag mina ögon och får se ett vackert spel av CEVs, till en början fraktaler som sedan övergick till detaljrika ansikten av handikappade barn, det låter skrämmande men jag skrattade bara åt dem.

Vi sitter här under den resterande delen av den egentliga trippen, när vi vågar oss ut igen så är det som om vi precis hade sett en häftig film och vi pratar om allt vi upplevt och om hur kul det faktiskt var. Vi går förbi buskarna med ”skogsbär” och konstaterar att det var något annat, samt går förbi ängen och ser ett virrvarr av ”stigar” där vi har gått. Vi vandrar sedan tillbaks på stigen, genom ”paradiset” som nu förlorat det mesta av sin charm, då vi hör någon vråla mitt namn. Utraglandes ur buskarna kommer kompisen vi ringde för mer än 3 timmar sedan, han har blad i håret och rivsår över armarna och har uppenbarligen letat efter oss ett bra tag. Vi berättar om vårat äventyr och går tillsammans till det näraliggande konsum för att skaffa något att äta. Det visar sig att det är något jävla jippo där, ”klostergårdensdag”, och fullt med folk. Vilket förklarar varför det var så mycket folk överallt på det först tilltänkta trippstället. Vi käkar ett par gratiskorvar som delades ut innan vi beger oss hemåt sugna på mer svamp.

Slutsats:
Jag har tagit svamp snart ett tiotal gånger, men denna trippen är det fortfarande något magiskt med. Trots att vi nojjade och var nära att snea ut totalt ett par gånger. Men att färdas genom så många olika miljöer fick det att kännas som att man var på ett äventyr, en sjujävla resa, en känsla som visserligen finns i nästan alla trippar men detta var verkligen lite extra. Så här i efterhand så var det jävligt korkat att inte ha någon sitter som kunde lugna ner oss, men oandra sidan så hade det nog inte alls blivit samma upplevelse om vi hade haft det.

Känner igen mig väldigt väl i nojjandet. Har rätt lätt för att t.o.m se hur välmåendet rinner iväg om jag inte känner mig riktigt trygg där jag är.
Ibland är det tur att man inser att det inte är så farligt när man väl landat och bara mår bra istället.


Grönjävulskt bra skriven rapport, fulla poäng.

Må väl !

Jävligt kul att läsa om någon som ätit sina svampar ute i guds gröna hage, istället för inomhus i sin sunkiga, rövluktande lägenhet.

Natur ftw

haha

Skön rapport!

Jag tackar för de fina betygen
Jo, jag har trippat ett par gånger inomhus och det är fan inte ens i närheten av att trippa utomhus. Svamp och svensk natur går hand i hand

bra rapport, fina miljöbeskrivningar och skön stämning..fick mig att tänka på en barnsaga jag läste som liten som jag dock glömt namnet på.

Riktigt bra skrivet! Lätt att leva sig in i hur det såg ut -_-

Sjukt roligt inlägg - personligen har jag svårt att ta mig ut någonstans när jag trippar, men hoppas att jag har kommit över min "utomhusnoja" lagom till sommaren när det är dags att svampa igen. Blev vansinnigt sugen på utomhusvistelse av din rapport. Yey!

5/5. Lätt.

hahah, fick ett irl garv på det kan jag säga

perfekt rapport att avnjuta på morgonen

5/5

bäst jag löäst på länge, förbannat bra skrivet 1

Klockren tripprapport =)
Sitter här på min spanska lektionen och garvar t.o.m. i efterhand, då har man lyckast

Fortsätt lägga upp sådana här rapporter, 7/5