Att borsta tänderna med flytande syra

Kön: Man
Ålder: 23
Längd: 180
Vikt: ca 70
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis, ecstasy, amfetamin, psilocybin, lsd

Jag köper knarket av en israel, 500 rupees (knappt en hundring) för den lilla droppen som han låter falla ner i den till hälften urdruckna flaska mineralvatten jag nyss köpt. Det är inte förrän senare som det festliga i att den första killen jag frågar, på den första festen jag är på, undrar om "Maybe you need some LSD? We have some verrry good drrrops", slår mej.
Nästa kväll sätter jag mej på den lilla verandan utanför rummet vi hyr och smuttar på min trolldrank och bläddrar i "one flew over the cuckoo's nest"
av Ken Kesey, vilken jag anser vara lämplig förströelse under min väntan.
Väntan ja. Den extremt uppskruvade förväntansfullhetens placeboförstärkning av minsta lilla sinnesintryck, jag roas av hur den får mej att tycka att jag börjar känna av effekterna redan direkt efter första klunken, trots att jag såklart vet att det är omöjligt. Efter en stund har jag druckit upp allt vattnet och vi bestämmer oss för att gå ner till någon av restaurangerna längs stranden och dricka te eller nåt.

Det har hunnit bli mörkt innan vi har hittat ett ställe som känns bra. Jag beställer bara vatten, jag tänker att jag lär behöva en hel del vätska innan kvällen är slut. Funderar på om jag borde äta så att jag har något i magen innan det drar igång, men knappt har jag hunnit tänkandet förrän det börjar hända saker. Jag tycker plötsligt att alla i hela restaurangen tittar på mej, och att jag känner igen eller har träffat väldigt många av dom innan. En man ett par bord bort morrar åt en gathund som kommit fram för att tigga mat. Detta finner jag oerhört fascinerande och sitter förstummad och ser på hur han först antar mer och mer vargliknande drag, för att sen förvandlas till en mänsklig
variant av Emil Örn, Oppfinnar-Jockes rival. Nu är jag omväxlande nojig som fan och hysteriskt fnissig. Jag får Emmelina att flera gångerlova mej att hon tar med mej därifrån så fort jag börjar bete mej alltför märkligt, men hon försäkrar mej att det är lugnt och att ingen tittar på mej. Jag låter mej motvilligt nöja med detta, och försjunker istället tillfälligt in i en liten bit selleri, purjolök eller något liknande, som jag hittat och blivit vän med. Den har som små ben, som krullar ständigt inåt. Jag frågar Emmelina om hon ser hur den sprattlar. Hon bara tittar på mej och småskrattar, lite nervöst. Vilket är fullt förståeligt, eftersom jag aldrig varit "mer" än full i hennes närvaro, och hennes erfarenhet av allvarligare grejer än cannabis är betydligt mer begränsad än min. Jag stoppar ner sellerin i min väska, tänker att det kan vara bra att ha någon vänligt sinnad varelse till sällskap.

Det finns en övervåning, som en slags liten balkong, där folk sitter och brajjar, upptäcker vi efter ett tag, och bestämmer oss för att gå upp. Den smala spiraltrappan känns som ett oöverstigligt hinder, men det går bra.
Väl uppe vinglar jag (det har verkligen börjat snurra rejält nu) fram mot ett hörn med kuddar som ser bekväma ut. Döm om min fascination när jag i samma stund som jag sätter mej ner hälsas med "God Kväll." (på svenska) av killen bredvid. Vi har naturligtvis slagit oss ner bredvid två svenskar, en tjej och en kille i ungefär samma ålder som vi, som väl tycker det är skönt att få prata svenska eller nåt. Jag kan knappt prata, ler bara och nickar åt det mesta. När jag får frågan vilka ställen i indien vi har besökt börjar jag bara fnissa eftersom jag tänker att det där kommer jag ju inte att kunna svara på om jag så fick flera år på mej, och ursäktar mej med att "jag är lite blyg". Därefter ger jag upp alla konversationsambitioner, låter Emmelina sköta allt snack, sluter ögonen och njuter av de röd/grön/blåa molekylärbindnings-liknande mönstren som pulserar i takt till musiken på insidan av mina ögonlock. Jag fascineras av hur jag kan följa med i samtalet fastän jag är helt och hålletinne i musiken och mina CEVs. Jag flyter fram och tillbaka, in och ut ur konversationen, som nu har börjat handla om droger, om hur varenda svensk dom har träffat minsann
röker på, allra minst, och många "tar tydligen tyngre grejer också, syra tillexempel". Killen säger faktiskt just detta, rakt i ansiktet på mej där jag sitter, hög som ett jävla hus, med pupiller så stora och svarta att ingen hade blivit förvånad om närliggande materia hade börjat falla in i dom. Jag tycker att jag beter mej så märkligt att han måste ha anat nånting, driver han bara med mej? Jag väntar mej bara att han ska börja skratta och säga "välkommen i klubben", att han visste hela tiden eller nåt. Faktiskt är jag på vippen att sträcka fram handen och gratulera honom till att han verkligen lyckades noja ur mej.
Jag känner en otrolig tacksamhet över och trygghet i att jag har Emmelina med mej. Föreställningen om att vi två delar en bubbla, som ingen av oss får lämna, växer sej allt starkare. Vid det här laget har jag börjat bete mej ganska barnsligt. Jag vågar inte gå ut ensam i mörkret och pissa, utan Emmelina måste följa med mej. När jag pissar ser jag att min urin flimrar i samma grön/röd/blåa färger som formerna jag ser när jag blundar. Jag ser mej omkring och ser det gröna/röda/blåa överallt. Jag kommer att tänka på hur skärmen på en gammal tv-apparat ser ut om man tittar på den på väldigt nära håll; en massa små röd/grön/blåa lampor som genererar bilden genom att lysa olika starkt. Det känns som om jag ser världen på ett mera grundläggande och avskalat plan än vad man vanligtvis gör. När jag ska berätta för Emmelina om färgerna måste jag fundera ganska länge för att komma på vad färgen grön heter.

Det bestäms att vi ska gå till en större klubb (Paradiso), alla fyra. Jag är helt söndernojad, allt jag läst, hört och sett om u-landsfängelser och folk som torskat i utlandet flyger genom huvudet, men samtidigt är det något annat...tanken på att ge mej in i "lejonets kula", så som jag känner det, lockar ändå. Jag följer med iallafall.
Hela vägen håller jag Emmelina krampaktigt i handen och går och mumlar för mej själv om att allt kommer att gå åt helvete. Jag svettas kraftigt, och det är inte bara värmen. Allting känns annorlunda att röra vid. Inte skönare eller så, bara annorlunda.
Vi kommer fram till klubben. Jag får fram en skrynklig, svettig sedel ur fickan, fattar inte alls om det är rätt valör, bryr mej inte riktigt, tittar inte vakterna i ögonen, får stämpel och biljett och kommer in i en grotta gjord av spindelväv. Baren är en isgrotta vaktad av alver. När man väl betalat inträdet är tydligen drickan gratis, och jag tänker att jag borde ha en drink "som ursäkt". Det tar mej en liten stund att samla mod nog att gå fram till den av alverna som ser vänligast ut och nicka och le tills jag får något att dricka. Jag dricksar rejält. Man får drinkarna i frigolitmuggar som oundvikligen smular av sej.
Alla kan väl föreställa sej hur pundigt pillvänliga små statiska frigolitsmulor är när man är snorhög och genomsvettig.
Vi glider runt på klubben ett tag, jag är för nojig för att dansa (det mesta av musiken är ganska sjyst psy/goa, en och annan pissig remix här och där), det är svårt att hänga med i vad folk säger eftersom allas röster försvinner bort i upppitchade ekon. Borta är min lyssna-på-musik-titta-på-CEVs-hänga-med-i-samtalet-samtidigt-superkraft.

Vi sitter på nån balkong under en shivastaty med omöjligt många armar, jag går på upptäcktsfärd i månlandskapet som dammet på kakelplattorna förvandlats till och känner hur jag sugs tillbaka upp lagom för att höra Emmelina berätta hur skönt hon tycker det är att jag inte är så väck att det inte går att prata med mej. Jag berättar inte att jag alldeles nyss höll på med bergsbestigning på kvantnivå.
Efter ett par drinkar blir jag lite lugnare och nojan släpper. Eller om det är trippen som börjar avta. Det är kanske 6 timmar sen jag tog den (4-4½ sen den började verka), vilket är mindre än vad jag hade förväntat mej att det skulle hålla i sej. Jag funderar på om det är den internationella judendomen som dragit mej vid näsan, eller om det har nånting att göra med att lsdn fick ligga i vatten ett dygn. Det är i vilket fall skönt att känna att jag har kontroll över läget igen. Nojan har släppt såpass att jag kan uppskatta musiken fullt ut, och jag ger mej ut på dansgolvet. Den välbekanta insikten att den här sortens musik är gjord för att ta droger till fyller mej, jag känner att jag verkligen förstår varför det låter just så här, varför just det här togs emot med så vidöppna armar av syrade hippies nån gång i början av 90-talet. Jag ser basen i luften framför mej, den är ibland någon slags helikopter, ibland två V'n som pulserar i olika färger med spetsarna mot varandra (> <, ungefär). Jag är i en grotta, jag dansar tillsammans med min stam. Emmelina kommer fram till mej, och vi dansar tillsammans ett tag. När jag trycker mej mot henne kan jag känna - och se om jag blundar - hennes moderliv inuti henne, jag kan känna livets förutsättningar där inne. En överväldigande känsla av att allting kommer att ordna sej, det finns så mycket i världen som är skevt och fel, så mycket hat, men allt kommer att ordna sej, sköljer genom mej. Vi kysser varandra, hon är den enda som inte förvandlats till något annat under trippen, och jag känner hur vi två smälter samman i en svampexplosion av färg och kärlek som briserar samtidigt som musiken kommer till ett klimax, tystnar (allt svart) och börjar om: Sweet Child of Mine-riffet. Jag sugs tillbaka till verkligheten och
påminns om att det finns skit som mtv. Sorgset ser jag mej omkring och blir plötsligt medveten om svineriet som pågår medan folk svälter och dör om inte runt knuten, så iallafall inte långt borta.

Efter att ha dansat ytterligare några timmar beger vi oss hemåt. När vi säger adjö till det svenska paret funderar jag på att berätta för honom om LSDn, om hur ovetande han är, men jag bestämmer mej för att det kanske är bäst att låta bli.
Inför vägen hem tar vi med oss varsin sten att slänga efter eventuella gathundar (visa av erfarenhet, då vi kvällen eller några kvällar innan hade blivit antastade av några ytterst aggressiva sådana). Fylld av ödmjukhet och respekt inför alla levande varelser (jag tycker vanligtvis speciellt illa om hundar) förebrår jag Emmelina för att hennes sten är klumpig, tung och vass, vi vill enbart injaga respekt, och så långt det går undvika att skada. Själv väljer jag ut en slät och smidig sandsten.
Vi kommer hem utan större missöden än att ha gått vilse några gånger.

Väldigt rolig läsning - dock lite synd att du inte hade, i min smak, adekvat styckeindelning.
4/5

Tror du ska skriva en bok

haha! Älskar hur beskriver allting, riktigt bra skrivet! 5/5 smultron från mig

Åh, den här var grym! Väldigt lättläst och med ett snyggt beskrivande språk. Jag tycker faktiskt att det var en av de bättre syraraporterna jag läst.

Tack alla! Vad glad jag blir.

Jag hade faktiskt styckeindelat (texten är inklistrad från ett txtdokument), men som du mycket riktigt påpekar lyser all form av styckeindelning med sin frånvaro. Det verkar som om den gick förlorad i migrationen till ze internet.

Hm. Jag tänkte att jag skulle korrigera mina tillkortakommanden, men jag hittar inte editknappen. Är det så att man inte kan redigera sina inlägg efter att en viss tid förflutit?

Intressant och bra rapport med ytterst få stavfel och god formulering.
Sätter en 5a.

Rolig läsning och bra skrivet!

"Föreställningen om att vi två delar en bubbla, som ingen av oss får lämna, växer sej allt starkare."

Klockren beskrivning, förstår PRECIS hur du menar

5/5

Brukar inte hänga här inne så jag vet inte hur denna betygssättning går till, men väl skrivet. Fick ett skrattanfall när jag läste om sellerin. Hur gick det med den? För noviser som mig, var kommer tandborstningen in i det hela?

Rolig läsning 5/5

Lärde du dig något av trippen?