Mellanbokstaven s

Tidmätning eller tidsmätning? Vilka regler gäller?

För tidmätning gäller bl.a. regeln att en sekund räknas som varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium 133.

"tidmätning" är det som står i Svenska akademiens ordlista.

"Tidsplan" och "tidplan" är ju exempel på "tid(s)" där bådra formerna finns med i ordlistan.

Det där kände jag redan till. Berätta nu istället för mig hur jag skall använda bokstaven S. Jag är övertygad om att du kan ge ett lika utförligt svar om det också.

Så det finns ingen given regel för hur man skall konstruera en dylik sammansättning av ett substantiv och ett verb?

Nej, tyvärr. Skulle jag göra ett försök skulle det visserligen bli utförligt – först de tendenser och begränsningar som jag känner till, sedan en lång lista med undantag. En hel del kan läsas i Svenska Akademiens grammatik, som jag kan rekommendera, men jag har ingen lust att skriva av det.

Tidemätning då?

Det får duga som svar: det finns ingen enkel regel. Tack ändå.

Det skulle i så fall följa en gammal mall med tideräkning, tidevarv, tidebok.

Grundregeln för binde-s är att det kommer in när ett redan sammansatt ord
sammansätts med ett annat ord. Så blir deltid // arbete = deltidsarbete.
Ordet tidsadverbial bygger på att adverb redan är sammansatt, ett gränsfall.
Det är inte alltid prefixförsedda ord behandlas som sammansatta.

I yrkesmässig projektplanering dominerar nog tidplan utan binde-s. Resurs-
planen har sitt s från resurs och inget binde-s. Stadsplanering har binde-s.

I en del fall avgörs frågan om binde-s av att man vill undvika att i seriös text
vara tvetydig eller löjlig. I sammansättningar med -stöd tillför man ett extra s
för att -stöd tydligt skall behålla sitt s. Ordet aktivitetsstöd skulle med endast
ett s uttalas {aktivitetsdöd} vilket kan vara en ödets ironi.

Kanske undviks varianten tidemätning på grund av fonetisk likhet med tidelag,
som dock börjar på ett helt annat morfem än tid (thydha 'vänja till umgänge').

Då och då frågar man sig varför Kungsgatan har binde-s men inte Drottning-
gatan. Det beror på att Drottningsgatan skulle uttalas {drottningskatan}.

Nja, huvudtendensen du nämner gäller nog bara om förledet är sammansatt: en hylla för träböcker är en träbokshylla, men en trähylla för böcker är en träbokhylla, inte en träsbokhylla.

Associationen med tidelag ställer jag mig lite skeptisk till eftersom det går bra med tidevarv (en svängom i lagårdsströet?) m.m.

Likaså tror jag inte riktigt på dina fonetiska förklaringar. Att /g/ i gatan avtonas efter det tonlösa /s/-et i Drottningsgatan är visserligen tänkbart, men varför /t/ i stöd skulle bli tonande ser jag ingen rimlig anledning till. Aktivitetstöd vore inte mer anmärkningsvärt än kamratstöd. Den regel som är aktuell här är att ett förled som slutar med betonad stavelse med final konsonant i flerstaviga ord normalt inte har binde-s – med vissa undantag, däribland förled som slutar med suffixet -itet.

Nej, det beror inte på det. Det beror på att förleden "tid" är en av de osammansatta förleder som kan, men inte behöver, ta fog-s ensamt.

En sinnrik men inkorrekt förklaring. "Kung" tar alltid fogbokstav, vanligen -s- (kungsväg, kungsljus, kungsord) men också -a- ("kungaförsäkran, kungalöfte") medan inte bara Drottninggatan, utan också drottningsylten och (bi)drottninggelén saknar fog-s.

Förutom i kungöra.